Skador

Har tidigare skrivit i min blogg att efter en skada får jag ofta en akut minnesförlust där jag knappt ens kommer ihåg var jag hade ont. Glädjen över att kunna springa igen är total och kroppen är snabbt förlåten. De sista två veckorna har jag haft lite strul utan att riktigt veta vad som är problemet. Vänster smalben känns liksom lite trångt när jag börjar springa, och förra veckan kändes det dessutom lite oroväckande då jag gick i trappor. I tisdags när jag började jogga till träningen i Arenan gjorde det ont, och till och med jag inser att det är idiotiskt att köra ett intervallpass då det smärtar redan på uppvärmningen. Så jag gick hem igen. Detta abrupta slut hade jag kanske sluppit om jag inte hade hoppat på ett ben i en form av löpskolning, det onda benet, i måndags efter intervallerna. Men fasen, om de andra gör det, då vill ju jag också.

Det var bara att köra simning samt hoppa på motionscykel och ellips istället. Måste man alternativa ska man göra detta ordentligt så jag inställde mig på långa och tråkiga pass. Men det är inte så farligt ändå om man utnyttjar tiden effektivt. Jag har läst böcker, trots att jag flera gånger tidigare fått berättat för mig att det bara är pensionärer som läser samtidigt som de cyklar. Jag har ringt långa telefonsamtal till kompisar. Lärt mig att använda min nya fina androidtelefon. Läst morgontidningen. Lyssnat på radio. Till och med tittat på rapport, för ellipsmaskinen var riktigt hi-tech med inbyggd TV. Planerat lektioner. Kände mig lite som han pappan i hipp hipp som rostade bröd och tränade styrketräning i bilen på väg till jobbet. Som om allt detta inte vore nog har jag även blivit svettig och fått upp pulsen en del.

Men igår i den strålande solen gick det fint att springa Klingavarvet 23 km och njuta. Kändes lite första kilometern men sedan var jag varm och smärtfri. Fick höra att sålänge symptomen avtar så är det safe. Tyckte det lät riktigt bra och hoppas att källan är pålitlig.

Tänkte med anledning av detta titta tillbaka lite på året som gått när det gäller oönskad smärta. För ont det gör det ibland om man ska bli snabbare. 2011 började i Kenya dit jag åkte och dyngade på med massa träning utan att erkänna för mig själv att jag hade ont i fotleden redan innan hemma i Norrköping. Smärtan var liknande den jag nu har upplevt i mitt smalben. Var sedan inte så kul att komma till Berlin, räcka upp handen och säga att man är skadad första gången i den nya träningsgruppen. Detta symptom höll i till den 10 februari, med andra ord där vi just nu befinner oss 2012.

Vintern flöt på och trots en anteckning om känningar i vänster benhinna 8 mars och efter det vila ett par dagar tangerade jag pers på halvmara i Dresden 20 mars. Sedan tränade jag vidare. Tjalve kom till Berlin i början av april för att springa halvmara. Jag hade förhoppningar på denna platta bana med slog istället rekord i att vara dålig i magen. Trodde jag skulle växa fast på bajamajan efter loppet. Kan i och för sig ha berott på det stora bayerska köttben jag tryckte i mig kvällen innan. Döm av min förvåning då jag drar till med att vinna och persa både på mara och halvmara i Leipzig två veckor efteråt.

April och juni flöt på och jag noterar endast svullna ben efter hård vecka på något ställe och lite senknarr en gång. Springer lite smålopp i Berlin som går skapligt trots de korta distanserna. Inför Stockholm marathon har jag en del förhoppningar på grund av den bra tiden i Leipzig. Känner lite press eftersom många andra tror att jag kommer springa väldigt fort. Detta blir inget bra lopp alls. Rullar vidare och gör en bra tid på halvmara två veckor efteråt i motvind på en av Berlins flygplatser och sedan, midsommarhelgen, ska det springas 10 km i centrala Berlin. Efter fem kilometer känner jag ett konstigt stick i ljumsken. Det avtar inte utan stegrar och blir till en skärande smärta. Om jag då klivit av hade jag kanske sluppit en fyra månader lång skada. Men nu gjorde jag inte det. Just då oroade jag mig inte något särskilt utan gick till massagetältet och fortsatte kvällen i vår trädgård. Tysk öl och svenska damfotbollslandslaget i VM på storbilds-TV. Dagen efter kunde jag inte gå. Fasen också.

Träningslägret i Norge blev ett löparläger utan löpning men härligt ändå. Ultramaran jag sett fram emot i Finspång i augusti blev istället sista sträckan i stafetten som visserligen Tjalves damlag vann trots att jag var skadeskjuten. Men oj vad mycket jag cyklade i somras. Så mycket att jag inte kunde komma i ett endaste par av mina jeans. (Helt ärligt kommer jag fortfarande inte i dem, men nu är det nog mer på grund av godis än benmuskler). Dessutom kan jag murens gamla sträckning runt Västberlin utan och innantill efter alla långa cykelpass.

Trodde aldrig att det skulle dröja så långe innan jag var på banan igen. Jag sprang maran i Berlin i slutet på september, inte smärtfri men på en helt ok tid. Samma sak på Mallorca. Jag tränade på riktigt bra under alla dessa månader men det var i början på november som jag var helt utan smärta även om jag då redan sprungit sedan i augusti.

Det som hela tiden gjorde att ljuset fanns i tunneln var vetskapen om att trots skador kan man på väldigt kort tid komma tillbaka och överträffa sig själv. Man vet aldrig riktigt var man har kroppen, den är en riktig spelevink. Så kroppen, jag hoppas på dig framöver nu i vår, bara så du vet, och hoppas att detta ska bli ett mindre skadedrabbat år.

Gårdagens pass var fantastiskt och jag uppskattade att springa utan smärta. Men det som imponerade mest var de jag sprang med som blivit så mycket snabbare. Det är så himla kul att se hur alla i klubben utvecklas. I lördags ringde min telefon när jag satt i en bil i Norge. Killen presenterade sig men eftersom jag inte kände igen numret trodde jag det var någon telefonförsäljare. Jag förklarade att jag inte var intresserad av någon som helst produkt och då jag dessutom var utomlands skulle samtalet bli dyrt. Någonstans i min monolog lyckas han flika in att han inte säljer något utan hittat mitt nummer på Tjalves hemsida och gärna ville komma och träna med oss. Trots detta växer Tjalves långlöpargrupp.