Salming Idre Fjällmara – med Klara

Kanske kommer ni ihåg bilderna från förra sommaren då jag var med Salming Running och fotades i Idre. Magiska dagar, tidiga mornar och underbart väder. Fantastiska miljöer. Vi fotades inför Salming Idre fjällmara året efter, alltså i år. I helgen var det dags att åka dit igen. Som jag och vi hade längtat.

Vi har köpt en ny bok på Björns initiativ, Upplev Sverige, som följde med på turen i torsdags vilket kryddade denna resa och kommer göra framtida roadtrips ännu mer spännande och natursköna. Denna regniga dag förgylldes bland annat med ett stopp i Avesta och den bevarade bruksmiljön. Ett av husen inrymmer numera en konsthall, café och restaurang kallad Verket med interiören bevarad. Riktigt coolt men blev bara lite fotande och ett toalettbesök denna dag. Svängde även in i Nusnäs, precis, där man tillverkar dalahästar, och fikade lite nere vid ångbåtsbryggan. Inne i bilen då det blåste kraftigt. Klara har maten med sig och är en väldigt bra bilåkande bebis så de dryga 50 milen gick fort. Trots att vi har ett hus på hjul bodde vi i stuga eftersom denna helg tillbringades med teamet kring Salming Running där jag är glad att ha varit med sedan 2014.

På fredagens morgon hade blåsten avtagit och temperaturen stigit något då vi gick upp mot skidstadion. Uppe vid det som kallas Kojan rykte det ur skorstenen och ett stort gäng löpare stod utanför. Jag hade nämligen äran att ha blivit inbjuden som inspirationsföreläsare hos Lidköping VSK. Ett stort och glatt gäng bestående av hela 77 personer denna helg och som på sina träningar hemma har rekordnoteringar över 300 personer. Vi stannade dock utomhus. De satte sig på en liten träläktare och jag ställde mig på ett bord. Så himla roligt att få dela med mig av min resa, olika löparäventyr och erfarenheter jag samlat på mig längs de vägar jag springer på. Tror jag var den som höll mig varmast där jag eldade på uppe på bordspodiet medan de andra körde en och annan åkarbrasa, men i slutet tittade solen fram och så skulle det förbli under helgen.

Gav mig sedan ut på en kortare jogg. Inte för att jag behövde, men bedömde att det skulle vara enda sättet att få upp värmen i min kropp som ändå var rätt stelfrusen. En varm dusch på det och sedan hängde jag och Klara i Salmings tält i startområdet hela eftermiddagen. Lunch på torget där även Pernilla Wiberg såg till att få sig något till livs. Jag frågade om det var hon som startade loppen. Hon var inte säker utan trodde det var prisutdelare hon skulle vara. Vi sa skämtsamt att vi absolut hade hört att hon åtminstone startade Järvens stig vid 04:00 dagen efter. Björn passade på att cykla på lederna nedför fjället medan vi fortsatt hängde med Salming vid starten. Det var så härligt att prata med folk, kända som okända, och fler strömmade till i bussar. Vid sex blev vi ambassadörer presenterade nästa års löparkollektion från Salming, alltid lika spännande, och vi får inte skvallra. Men efter det var det verkligen dags att gå in i värmen. Två killar och tillika partners hade flyttat in i vår stuga och i efterhand var det roligt att få ta del av deras första reflektion vid inflytten. När de kom satt jag och Björn och pratade med Sebastian. Sebastian Ljungdahl lite nedsjunken i soffan iklädd skinnjacka prydd med hårdrockspins, nitbälte och rufsigt långt hår. Jag och Björn med ett spädbarn i famnen. De hade tyst undrat vilka i teamet som egentligen skulle springa här uppe. De skulle minsann få bli varse hur det stod till. Våra nya vänner skulle springa Järvens stig 84 km med bussavfart 02:30 och även vi andra tog tidig kväll.

Lördag morgon och raceday. Avslappat för vissa. Läs mig. Nervösare för andra. Läs Björn. Våra stugvänner hade för länge sedan gett sig av på fjället och dessutom fick vi i efterhand veta, blivit bjudna på norrsken i samband med soluppgången. Vilken magi. Björn skulle springa renens stig 45 kilometer, hans längsta någonsin, och jag 12 kilometer mellan två amningar. Förberedde allt som har med lopp och bebis att göra för att ta oss till starten. Träffade lite Tjalvelöpare med hangarounds och hejade först iväg Björn. Sedan tillbaka till bilen för en sista amning innan de två barnvakterna, Fredrik och David, tog över. Inte för att Klara kräver dubbelbemanning utan fört att båda ville passa henne. Så var det min tur att ge mig i väg på Vargens stig 12 kilometer. Här fick man seeda sig själv och då jag inte har något att göra i en första start på stig tog jag den andra. Där var det dock väldigt trevande. Ingen ställde sig liksom vid startlinjen utan en bit bakom. Sprang i väg på det som i början visade sig vara grusväg i två kilometer. Det var ingen som kom efter i mitt tempo. Tittade bakom axeln för att försäkra mig om att jag inte sprungit fel. Fick känslan likt loppets hashtagg #blioslagbar och njöt av den till stigen började och filtrerade bort mig i sitt nät. Gick över till att njuta av omgivningen till fullo. Runt Bursjön. Städjan som ett panorama bakom. Strålande sol. Det var verkligen en underbar dag. Stannade och fotade lite. Pratade med medlöpare. Hade det väldigt fint. Någon hojtade att det var kul att få springa om just Frida Södermark. Den bjuder jag verkligen på. En annan noterade att det var jag som syns på loppets bilder inför. Energistationen i botten av chocken blev en fin fikapaus. Blåbärssoppa. Choklad. Bulle. Cola. Sedan uppför den brutala backen som betalade sig i magnifik utsikt. På toppen träffade jag en kille från Skärblacka, min hemort. Tog sällskap ned. Känslan i mål var att detta borde jag göra oftare. Verkligen njuta och äventyrslöpa i lopp utan att behöva planera energi och upplägg för min framfart. Men såklart är jag sugen på att springa långt och jaga tider och placeringar snart igen. Sedan gick jag och letade efter mitt barn.

Det var också till målgången vi strax efter detta tog oss för att heja in nyss nämnda person. Den var en för stunden genomslut kille som hade fixat sina 45 kilometrar galant. Slut som artist men skulle bli nöjd efter att ha fått landa och pillat i sig lite energi. Hejade in fler. Vilken dag. Vilka prestationer. En fröjd att få vara i detta målområde på Idre torg. Så många som hade överträffat sig själva. Och jag är djupt imponerad. Terrängen är ingen lek. Men dit de tagit sig hade det betalat sig i upplevelser att ta med sig i minnet.

På söndagen ville vi inte lämna fjället. Solen strålade. Luften var sådär härlig. Men ibland måste man. Ganska ofta faktiskt. Vår GPS gör rätt intressanta vägval. 30 km grus ansåg den vara närmsta vägen. Men vad gör det när turen går genom naturskön myrmark på båda sidor även om hälften av alla skruvar kanske skakade loss ur chassit. Dessutom ledde vägens slut till Venjan. En sömnig ort där bygatan är kantad av tomma butikslokaler men ändå en öppen korvkiosk som såg riktigt retro ut. I närheten fanns en liten fiskesjö där vi trots utbudet i Venjan kokade vår egen Sibyllakorv och njöt i solen. Plockade sen fram boken och hittade Långban som blev nästa stopp. En vacker välbevarad gruvmiljö där marken under är världens mineralrikaste. Jag tror heller knappt att någon bebis i världen under sin sex veckor långa livstid har blivit ammad på så många olika och spännande platser.

Resultatet i loppet då. Björn var en slagen hjälte men hade fixat det. Sebastian, hårdrockaren, vann 45k. Elin, längdskidåkare och ny i Salmings team, vann 28k. Julius, även han tillhörande Salming, var först i mål över de 84 kilometrarna. Mamman Frida tog sig runt 12 km i ett försvarbart tempo trots stigfilter och spädbarn drömmandes om långlopp på asfalt. Så springa det kan vi allt som svar på den tysta frågan våra stugkompisar hade ställt sig. De också. För det är en stor bedrift att klara 84 kilometer på fjället. Vilken distans väljer du nästa år i Salming Idre fjällmaraton ?