Saker tar tid. Så himla mycket längre tid. Man kan inte vara spontan. Hela tiden tänka på att ta det lugnt. Inte hetsa upp sig eller tro att man kan ha brått någonstans. Icke. Man kan inte skynda sig med kryckor. Punkt. Sen har man alltid glömt något när man till slut är på väg ut. Alltid. Suck. Bara att göra om till man är genomsvett. Innan man ens kommit hemifrån. Men det går. Det ska ni veta. Allt går. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Jag ser detta som extra träning. Varje grej som blir jobbigare kommer att göra mig starkare. Har testat att dammsuga lägenheten krypandes på knäna. Det gick. Så sjukt lätt allt kommer gå sedan. Framförallt snabbt. Hurra.
Förra tisdagen. Två veckor och fyra dagar efter operationen tog jag mig med hjälp av en sjukresa till Vrinnevisjukhuset. Och jag har nog aldrig känt mig så frisk. De andra resenärerna som redan åkte runt i den lilla bussen hade det tuffare än mig. Checkade in på sjukhuset. Jag skulle få träffa en läkare. Ursprungsplanen var att jag skulle gipsas om tre veckor. Jag ville inte, men såklart ok om det är det bästa för mig. Först bröts gipset upp med en stor tång. Sedan togs stygnen.
Sjuksköterskan förberedde för omgipsning. Jag fick välja färg på gipset. Röd. Hon fyllde på vatten i en balja. Tog fram remsor. Sedan kom läkaren. Till min förvåning med en orthos. Eller mer två plastskenor man binder om benet med kardborreband. Men hallå. Skulle de släppa iväg mig sådär. Ångrade mig plötsligt lite. Kunde ju inte stödja på benet. But well. Det skulle gå fint. Jag fick vara försiktig. Och nu öppnades en helt ny värld. En värld av träning. Jag fick bli svettig igen. Hurra.
Möte hos sjukgymnast. Nya rehabövningar. Sådana som är riktiga styrkeövningar. Stakmaskin. För första gången på tre veckor fick jag lite pulst. Vilken fröjd. Jag skulle köra 500-1000m*5 första gången. Klart det blev 1000m. Gånger 6. Styrkeövningarna tar 45 min. Dessa ska jag göra varje dag.
Detta innebär att jag nu sedan en vecka är i riktigt bra träning. I söndags rev jag dessutom bort plåstren. Halleluja. Såren var läkta. Vilken fröjd. Förstår ni vidden av detta. Det betydde vattenlöpning. Har aldrig i mitt liv längtat så mycket efter det som då. Såklart dit redan i måndags. Testade 30 min. Kändes fint. Gick bra att byta om och duscha på badet också. Jippi.
Numera tränar jag alltså mer än många. 45 min styrka plus kondition varje dag. Upp emot två timmar sammanlagt. Men det går bra. Jag vilar också. Väldigt mycket. Mer än jag brukar. Way more. Och saker tar sammanfattningsvis tid. Buss. Spårvagn. Byte. Hoppa från och till busshållplatsen. Två timmar från dörr till dörr för att ta sig två kilometer. Pust. Att ta sig fram med kryckor är dock lättare nu. Blir inte lika svettig. Jag har också fått perspektiv på tillvaron och förståelse för hur det är att vara handikappad. Det behövs fler dörröppnare. Busschaufförer borde inte få åka innan man har satt sig. Sedan skulle jag väldigt gärna vilja veta hur SJ definierar en plats för handikappade. Är i skrivande stund på väg till Oslo och bokade en sådan. Den visade sig dock vara en helt vanlig plats utan något extra utrymme. Ett tåg där jag dessutom klättrade på knä upp för trappan då trappstegen var för höga. Visste inte om det fanns en ramp eller nåt liknande. Men whatever. Är på väg till Anna och på tal om tid, de närmsta dagarna behöver inget gå fort. Ser fram emot en härlig helg med skönt häng.
