Löpning är så himla bra för man tävlar mot sig själv. Denna vecka har jag tävlat mycket med mig själv. Det började i påsk. I måndags gick Påsksmällen av stapeln, en trevlig tillställning på landet utanför Södertälje i Enhörnas regi. 10 böljande kilometrar i solen. Men varmt, nej det var det inte. Inte alls. Men över nollan är det hotpants och linne som gäller. Man känner sig lättare då på något sätt och varm springer man sig ändå.
Jag var pigg och sugen på att springa. Joggade upp kroppstemperaturen. Tog ett tag innan händerna fattade grejen. Hade glömt klockan. Fasen också. Går säkert jättebra utan men det känns inget så. Fick låna en. Fick den i starten. Min potentiella pallplacering rasade när jag såg vilka snabba tjejer som dök upp på startlinjen. Men det var mig själv jag sprang emot. Höll bra tempo och kom in minuten snabbare än förra året. Bra formcheck och en tredjeplats med fyran hack i häl. Vetskapen om att en tid på milen runt 38 minuter är stabilt numera gjorde mig glad. Lika glad som faktumet att man kunde välja ett modellflygplan istället för en kexchoklad i målgång.
I onsdags var det dags igen. Albogavarvet i Söderköping. 5 km kuperat spår i skogen. Ett lopp jag varit med i otaliga gånger då det genomförs fyra gånger per år. Trots avsaknaden av prisutdelning och tidtagning är det prestigefyllt. Delvis gentemot medtävlarna men främst för att man vet hur man själv har presterat tidigare. Förra året sprang jag min bästa tid på 20:02 och var totalt slut. Denna dag tog jag täten och förvånades över hur lätt jag hade att haka på de killar som brukar vara snabbare än mig. 19:46 blev tiden och en sådan insikt ska inte underskattas. När man sprungit en bana så många gånger innan vet man vad som krävs. Vi åt korv sen. Vilken onsdag.
Toppade dessa upplevelser med ett riktigt löparäventyr i helgen. Atea mälarmarathon i Västerås. Dit är det enkelt, billigt och snabbt att åka tåg från Norrköping. Fick med mig några fler på utflykten. För min del var det marathondistansen som gällde som ett bra kvalitetspass inför den stora utmaningen i Stockholm 3 juni. Man skulle springa två varv på halvmarabanan vilket hade flera fördelar. Dels att man passerade målområdet fyra gånger med peppande publik och att man kunde heja på halvmaralöparna som startade lite tidigare. Banan var trevlig och omväxlande. Men motvinden. Nio sekundmeter kan döda den bäste och de fyra första kilometrarna var tuffa. Första varvet gick det bra men på andra kunde det gärna få ha mojnat. Det blev ett ensamt varv förutom de killar jag sprang om sista milen. Att kontrollerat springa in på lite över tre timmar kändes fint och dessutom som etta. Pers även på denna bana eftersom jag inte hade sprungit den tidigare. Ingen hade gjort det. Loppet är nytt. Speakern var förvånad att jag var så pigg och man fick en riklig goodiebag. Västerås visade sig återigen från sin bästa sida och innan tåget gick hem hann vi äta på ett trevligt lokalt hak.
Men jag hoppade av tåget redan i Eskilstuna. Roligt att passa på att se en ny stad under besöket i mälarregionen och extra lämpligt eftersom att min syster var där på yogakurs. Syrran hade till slut hittat det hotell jag hade bokat. Var inte helt enkelt för henne eftersom jag hade glömt vad det hette. Jag anslöt sedan och vi utforskade restauranglivet och den lokala ölkulturen. Det före detta industriområdet vid Stadsmuseet påminde om Norrköping och att syrrans kompis liknade Jocke Berg, sonen av staden, gjorde upplevelsen än mer genuin.
Att springa lopp är inte bara bästa träningen utan för mig också bästa sättet att träffa härliga löpare och få berätta om vårt matmarathon VikboVändan den 12 augusti. Hoppas vi ses på startlinjen, springandes eller cyklandes: http://www.vikbovandan.se
I veckan har även jag, den förvirrade reseledaren, insett att det faktisk är den bedårande fina ön Krk som septembers löparresa till Kroatien går till. Hoppas ni vill hänga med mig på äventyr 8-15 september innehållande traillopp, träning, njutning, kultur och äventyr: http://www.scandjet.se/loparaventyret
