jan
Jag undrar hur jag klarat mig utan att hänga i Stadium Arena var och varannan dag tidigare vintrar. Det har varit kallt förr. Det vita möglet har brett ut sig förr. Jag gillar snö men den är svår att springa fort på. Speciellt om den har packat ihop sig, kanske smält lite, och så frusit igen. Så var fallet när jag kom hem från Afrika. Faktumet att jag gillar kontraster gjorde ändå att situationen kändes ok. Ända tills jag kom på att tanken var att jag skulle springa snabbt enligt det träningsschema som jag för ovanlighetens skull bestämt mig för att följa i två månader. Ett träningsschema som innehöll massor av intervaller. Ett träningsschema som är jäkligt tufft. Ett träningsschema som jag genomfört tillsammans med och ihopsnickrat av Micke Grip. Ett träningsschema som skulle göra mig snabb. Ett träningsschema som visat sig himla kul att genomföra.
Framförallt ett träningsschema som innehållit många tröskelpass. Under ett tröskelpass springer man hela eller delar av passet i ett tempo som ligger nära gränsen till att man får mjölksyra. Denna träning är viktig om man vill förbättra sin löpkapacitet. Enklaste sättet att hitta sin tröskelfart utan att genomföra laktattest eller gå till botten med begreppet på andra sätt är att springa i sin tävlingsfart på milen. Mitt pers på milen är 38:36 min, och min tröskelfart blir således 3:50 min/km.
Detta har bland annat inneburit monsterpass på 24 km där 15 km har varit i tröskelfart av olika längd. Något man helst inte springer i mörkret på isiga vägar med risk för att träningsschemat ska få ett abrubt slut eller kroppen en fraktur. Tur då att det har gått att springa inomhus. Att göra detta på en 200 meter lång bana har även tränat pannbenet. Men kul. Tja. Inte jätte. Det har inneburit pass på över hundra varv samtidigt som andra både hunnit börja och sluta sina pass medan jag sprungit runt där inne. Då var det lite roligare att springa en timme i tröskelfart i Rwanda med fyra vändor till Kongos gräns. Så nej, det är absolut inte synd om mig, jag har hunnit äventyra och göra andra saker mellan varven.
Nu är schemat slut och jag ska genomföra en vecka av lugnare träning vilket i min värld oftast är det svåraste. Men jag ska inte fuska här heller. De sista två månaderna har jag gjort saker ordentligt. Även om jag gjort det på mitt sätt. Man kan säga att jag har kommit över tröskeln. Jag har fått flera nya favoritpass som innan jag genomförde dem kändes sjukt tuffa. Jag har blivit starkare. Jag har blivit snabbare. Jag har haft kul. Jag är i jäkligt bra form. Om en vecka är det en mara i Marrakech. Jag har nog aldrig varit så förberedd. Det ska bli grymt kul. Jag är taggad till tusen. Dessutom ska jag få genomföra den i den rosa staden som tagen ur tusen och en natt. De blir ett löparäventyr av rang.
