jan
Sista dagen på 2015 sprang jag litegrann. Skräll. Det var härligt att avverka de sista milen i Kenya, ett land och en plats, Ngong, jag kommit att gilla extra mycket. Om jag ska summera året har jag sprungit 7026 km. Över 700 mil. Dessa har bland annat tagit mig upp på berg i Andorra, genom byar i Kina, förbi kyrkogårdar i Armenien med fyra snaps i kroppen, längs stranden i Bulgarien, förbi kloster i Kosovo och genom ett VM i Holland. Jag har sprungit i 20 länder med en snitthastighet på 5:13 min/km under 443 härliga löppass. Detta är i tid jämförbart med att ha sprungit nästan 26 dagar i sträck utan att stanna. Jag är tacksam över att min kropp delar denna kärlek till löpning.
Sista dagen på året festade jag och Stina till det med tre pass. På morgonen värmde vi upp några kilometer nedför de knöliga vägarna där vi bor och startade sedan om klockorna. Vi sprang till Kiserian som ligger 10 km från Ngong. Det är den enda väg som är relativt jämn och endast innehåller några få uppförsbackar. Vi var glada över tempo t 4:15/km. Äntligen verkade vi ha anpassat oss till den höga höjden. Hem tog vi dock en buss för att orka pass nummer två innan lunch. Träningsklädda gick vi först förbi barnhemmet längst ned på gatan och lämnade en väska med kläder, leksaker och lakan. De blev väldigt glada. Sen var det backar på schemat. Att hitta en av rang är oerhört lätt och vi sprang uppför den 10 gånger i 90 sekunder. På eftermiddagen kom Ken för att massera oss. Han har gjort 2:13 på maran och har dessutom väldigt hårda nypor. Kallsvettig försökte jag att hålla inne med mina skrik. Eftermiddagsjoggen blev lugn och ännu en dag hade vi klockat in över 30 löpta kilometer. Närmare bestämt 34 stycken.
Nu var vi väldigt värda ett nyårsfirande. Vi piffade till oss och gick till en lokal pub i Ngong. Klockan var bara 18 och vi var nästan ensamma i lokalen. Puben liknade många därhemma med skillnaden att bartendern stod bakom ett galler som omgav baren. Det fanns även ett discjockeybås med två stycken DJ. De spelade bland annat Boyzone och vi drack den lokala ölen Tusker samtidigt som vi spanade ut över kaoset nere på gatan. En överförfriskad kille som hette Benjamin kunde inte förstå varför vi inte ville prata med honom. Inget hjälpte och till slut fick vi tillkalla personalen. Sällan har en öl varit så god och efter det tog vi bussen till den närliggande tätorten Karen. Dit var det fler än vi som skulle tillsammans med kassar med koriander och madrasser. I Karen bor det många rika och därför finns det flera fina restauranger. Vi hade bokat ett bord för två och kom in i en annan värld jämfört med det Kenya vi är vana vid. Det vi först reagerade på var att alla gäster var vita. Kyparen kom med varma handdukar som vi fick tvätta oss på och sedan åt vi en fantastiskt trerätters middag bestående av bland annat hummer. Trötta höll vi uppe energin med några starkare drycker och vid tolvslaget fick alla skumpa. Istället för Happy New Year vilket vi hade förväntat oss spelades Auld Lang Syne vilket inte var fullt lika stämningsfullt. Men vi skålade, kramade om varandra och befäste lite gemensamma planer inför nästa år. Stina har visat sig vara ett oerhört kompatibelt resesällskap och det är nästan skrämmande vilket likt flow vi har. När vi skulle gå träffade vi ett svenskt par. Till skillnad från oss verkade de vara rädda för det mesta i detta land och hade, tycker vi, missat oerhört mycket i form av bland annat kultur, lokal mat, spännande marknader, natursköna omgivningar och de vänliga människor vi möter var vi än kommer.
Första dagen på det nya året blev första dagen vår klocka inte var ställd på 06:10 eller ännu tidigare. Vi gick upp vid nio, åt frukost och ägnade oss åt vår favoritsyssla. Att läsa böcker. Men hur skulle en dag utan löpning te sig. Det vågade vi inte tänka på utan gav oss iväg på en lugnare runda. Men oavsett om man springer lugnt blir det jobbigt om man ska ta sig 8 kilometer rakt uppåt. Även om man går där det är som brantast. Fast med oss i ryggsäckarna hade vi mango och varsin bok.
På vägen ned valde vi att springa off the beaten track. Det innebar att försiktigt trippa ned för de rödsandade stigarna som liknade rodelbanor, och med en magisk utsikt. Ett riktigt skogsäventyr. Väl nere på lite plattare nivå sprang vi förbi kossor, getter, trädgårdsland och människorna såg inte ut att ha två vita tjejer varje dag i deras majsfält. Ner till den större vägen var det som att springa i en skuggig tunnel hörandes barn skrika och skratta efter oss. De sista kilometrarna gick på lättare väg och det var skönt att få springa ur lite innan vi stannade i Ngong och köpte frukt. Vi gick och lade oss redan vid åtta. För dagen efter var det racingday.
Klockan ringde vid 05:00 och utanför vår port stod en kille med sin bil och väntade på oss. Vi plockade upp två andra löpare nere i Ngong och åkte till Kanguno som ligger på andra sidan Nairobi. Vi kom dit kvart över sju och hade hoppats på att tävlingen skulle börja klockan 8:00 enligt uppgift. Detta bedömde vi högst osannolikt eftersom att ingen fanns på plats. Efter en stund kom en pickup med plaststolar, bord och ett stort tält och någon halvtimme efteråt kunde vi registrera oss. Bra, då skulle tävlingen säkert börja vid 09:00. Jag åt min energibar, använde hålet i golvet i ett skjul jag hittade och tittade runt lite. Tävlingen skulle börja på en plats utanför en skola. Jag gick in i skolbyggnaderna. Klassrummen var i princip sönderslagna. Trasiga bänkar, papper på golvet och en sliten svarta tavla. Nog för att det är lov, men man brukar inte slå sönder skolan för det. Klockan närmade sig nio och flera av löparna verkade lite upprörda. Det visade sig att det hade utlovats prispengar tidigare i veckan och därför hade flera toppatleter kommit dit. Många hade rest långt. Inkluderat de två killar vi hade med oss där den ena vunnit flera maror i Asien och den andra sprungit på 2:10 och kommit trea i Dublin. Men nu hade inga sponsorer dykt upp och pengarna uteblev. Vi hade registrerats oss till att springa 21 km vilket skulle gå på asfalt, men när klockan närmade sig 10:00 beslutade sig arrangörerna att ändra distans och bansträckning. Nu var det istället ett lopp på 15 km och tävlingsledaren, som för övrigt vunnit Honolulu marathon 7 gånger och kommit tvåa i Lidingöloppet, åkte ut för att markera den nya banan. Energin från frukosten var av förklarliga själv ur kroppen för länge sedan och så även energibaren och det började bli riktigt varmt. 37 grader. Vid halv elva skulle det endast vara några minuter till start.
Vid elva sjöngs nationalsången och löparna gick till starten som var tillverkad av några pinnar och rosa tyg. Att stå där och vänta på en tidpunkt som fortfarande var mycket oklar var varmt när solen sken från en klarblå himmel. Man kunde inte heller värma upp eftersom vi inte visste när det skulle börja. Någon gick igenom bansträckningen på swahili och kvart i tolv var det äntligen dags efter att Patrik och de höga hönsen hade hälsat välkommen. Vi ställde upp oss men det hade blivit ett kritiskt läge om någon hade skapat en hörna för vi stod på planen mitt under pågående fotbollsmatch. En man räknade till tre samtidigt som en annan började ta tiden med en vanlig armbandsklocka. Jag skämtar inte när jag skriver att hela startfältet försvann direkt. Förstod att jag skulle få vänja mig vid min position och hade ändå planerat att detta skulle fungera som ett annorlunda tröskelpass. Första lilla biten gick nedför och till min sorg fick jag se Stina stå vid vägkanten med en bristning i baksida lår. Jag fortsatte och sprang faktiskt om en person. En kille i varselväst och joggingbyxor nedstoppade i strumpor som gick till knäna. Han var heller inte helt 100 hade vi blivit varse tidigare under morgonen. Jag kämpade på och efter att ha sprungit 10 minuter svängde banan in på en knölig grusväg och fortsatte uppåt. Ingen hade berättat att det skulle vara 45 minuter uppförslöpning. Men det var det. Jag hade en motorcykel som följde mig men eftersom jag sprang så långsamt i uppförsbackarna fick han motorstopp. Stina passerade också i Patrik Makaus bil. Coolt tänkte jag. Hon däremot hade inte greppat att hon hade åkt hela banan tillsammans med honom förrän jag efteråt talade om det för henne. De sista tre kilometrarna var det i princip bara nedför, men alla motorcyklar som passerade yrde upp så mycket damm att jag inte såg var jag satte fötterna. Någon ropade number one. Javisst från slutet. När jag kom i mål var jag riktigt smutsigt av damm och Stina frågade om jag ramlat. Alla var så himla snälla och tyckte jag hade gjort ett bra lopp. Om inte annat hade jag i alla fall fått ett bra träningspass och stärkt upp de benmuskler som lämpar sig för backlöpning. Faktum är att jag heller inte kom sist. Två av de snabbaste tjejerna hade brutit, och det handlar om att fullfölja ett lopp. Vi åkte hem direkt och trots pärsen i backarna och Stinas sträckning så hade vi haft en spännande dag. Man vet aldrig vad som händer när man är på löparäventyr i Kenya. Det är det som gör det så underbart. Och årets första kilometrar blev innehållsrika och tuffa. En bra början på det nya löparåret.
