Mitt trettonde SM 100 km

Att träna handlar om att jobba för och mot en bättre känsla. Göra det jobbiga mindre jobbigt. Vara utanför komfortzonen så pass mycket att det infinner sig även under hårdare ansträngning. Träna, träna, träna för att orka fysiskt och mentalt.

Precis så är det med ultralöpning. Orka länge utan att uppnå misär. Ett bra definierat mål. Man kan såklart ha olika typer av mål där andra är kopplade till exempelvis tid och mer mätbara, men för de allra flesta handlar det om att ta sig runt med en fin känsla. Liksom bli sugen på att göra det igen. Och igen. Och igen.

Innan i helgen hade jag deltagit i tolv SM på distansen 100 km. Tolv. Det är det ingen som har gjort tidigare. SM har arrangerats i Sverige sedan 2011. Jag deltog för första gången 2012, och sedan dess har jag troget stått på startlinjen. På natten. I värme. I regn. I kyla. Med barn i magen. Med en nyläkt bruten fot. Som formtoppad. Som nybörjare. Med tidsmål. Med ambitionen att ta mig runt. Varit sjukt trött redan innan start. Andra gånger, känt mig supertaggad. Tolv gånger på denna distans och med 61 starter i ultralopp av olika distans i bagaget. Ni fattar. Jag vet vad det handlar om.

Detta år var jag faktiskt inte så himla sugen. Träningen har gått bra. Hade ett skapligt resultat på halvmaran några veckor innan i Berlin. Jag kan inte förklara varför. Ibland är det bara så. Kanske har det med det faktum att göra att jag inte riktigt tog mig någon säsongsvila. Har varit sugnare på de lite kortare loppen och lopp jag inte deltagit i tidigare. Men en obligatorisk närvaro och obruten svit är ingen man snackar bort. Den är ristad i sten.

Och dagen innan blev jag äntligen sugen! Jag fick den där sköna känslan att all träning är gjord. Kroppen har inga krämpor. Löpsuget pirrar i kroppen. Jippi! Den känslan, lätt packning, en påse tomma petflaskor och en fungerande energiplan i huvudet tog jag med mig på tåget till Växjö. Jag fick en supermysig kväll med Kajsa, vår tids ultradrottning, och hennes syster. Det kan inte bli tråkigt att umgås med dem. Föreställ er Kajsa tillverkandes armvärmare av ett par strumpbyxor med hjälp av en slö sax. Systern Emelie skakandes flaskor med Umara sportdryck iklädd secondhandfynd i form av klänning och finskor. Rosa drink i pappmuggar, Kajsa som funderar på om hon ändå inte kan klara sig utan energi som i Frankrike 2015 då det gick fint ändå, systern som övergått till att sticka och jag ätandes jordnötsringar. Alltså det är husmoderstrivsamt, ni förstår ju, kanske ser det framför er?

Det där med mens och rödbetsjuice kan vara lite oklara saker. På morgonen hoppades jag på det senare men icke, det var det inte efter tre tester på toaletten. Morgontidig butik och Kajsas syster löste min dåliga planering. Startområdet vid sjön trummen. Flaskorna placerades prydligt i änden på ett vingligt bord som skulle utgöra min dags opersonliga support. Typ 15 flaskor med gelaccessoar fasttejpad numrerade 2-30. En vartannat varv under de 31 vi hade att se fram emot. När de var slut skulle dagen på löparbanan vara slut. Mentalt skönt att det inte är krångligare än så.

Där kommer jag tillbaka till vad målet är med träning och prestation. Jag är så glad över att detta inte är något konstigt eller läskigt. Jag vet att jag kan springa 100 km alla dagar i veckan närhelst någon ber mig. Det är inte säkert att jag gör någon särskild tid, men jag vet att jag fixar det. Jag är stolt över att ha byggt upp en så stark kropp och ett så stark psyke att detta är något jag bara kan göra. Denna dag var mitt allra främsta mål att göra det med en fin och go känsla hela loppet. Ha roligt. Inte komma i någon svacka. Skulle det bli en tid runt åtta timmar vore det kul. Tio minuter adderat till det helt rimligt. Men jag skulle inte bli besviken om det inte blev så.

Jag gick ut i ett tempo som skulle resultera i 8:10. Ungefär 4:55min/km. Nej nu ljuger jag. Det är så himla svårt att inte köra fortare när det går lätt. Första tredjedelen om jag minns rätt snittades på 4:50/km. Vid halvtid hade jag en måltid på 8:05. Ja men det hade ju varit kul tänkte jag, och fortsatte i samma tempo. Jag var pigg, energin funkade klockrent och jag sprang med ett leende. Svängen över bron nedanför slottet Teleborg var lite tyngre, den lilla vinden visade sig. Varvningen gav energi. Lite tuffare att ge sig ut igen, men då vi svängde höger tillbaka var det otroligt lättlöpt viket korrigerade tempot till samma snitt.

Jag hade kul. Jag hade inget särskilt mål. Benen blev stelare. Men leendet satt kvar. Med två timmar, beroende på tempot, kvar att löpa kom Klara och Björn. Med handplockade blommor. Med lite mjölk. Med pepp. Ville inte att de skulle få vänta för längre. Fick lite mer fart på maskineriet som tog mig över mållinjen på placeringssviten 1-2-1-2-1-1-1-4-7-3-5-5-5 och tiden 8:36:38. Kan jag hålla det leendet, minst placeringen och tiden under många år framåt är jag mer än nöjd. Rimligt, visionärt och motiverande.

…och vad kan inte vara en bättre motivation än att varv efter varv höra speakern Daniel nämna denna odyssé i SM-deltaganden och därtill använda epitetet löpardrottning. Eller att med två varv kvar få höra att någon i publiken meddelar de bredvid att jag är en löparlegend. Nej jag tror inte det. Och helt borträknad är jag inte. Jag har inte lagt bort prestationsmål även om denna lite fluffiga berättelse kanske får er att tro det. Men att i bagaget ha en stabil grund som gör att just denna typ av utmaning är en trivsam resa är en bra förutsättning inför andra mål. När vi åkte hem var det många som fortfarande var i början av sitt lopp. 24 timmars löpning i det svenska mästerskapet. Det var så skönt att vara klar och få åka hem där och då. Men en annan gång. Det lockar. Igen. Att kanske ändå ge sig på det. När det ligger rätt i tiden. Vi får se.

Till sist vill jag hylla alla otroligt duktiga löpare från helgen. Superresultat genom tiderna. Svensk ultralöpning är bättre än någonsin, på båda mästerskapsdistanserna. Ingen nämnd och ingen glömd. Vilken underhållning det var att få följa detta under dagen. Wow och grattis. Vilken fröjd för vår gren av friidrotten. Den allra coolaste. Där även husmödrar har något att säga till om. Kajsa, tidigare nämnda ultradrottning, hennes nordiska rekord hon satte under VM 2015 står sig trots lördagens prestationer (7:20:48). Att hon dessutom gjorde comeback i detta lopp med 7:46:06 och tog sig in på pallen – den snabbaste genom alla tider – det ni.

Se alla resultat här
Läs spännande artiklar här