Det känns som länge sedan jag stod vid vägrenen utanför Gislaved med en påse pantflaskor för att hitta lift till Borås. Det var i torsdags. Och ja, det gick bussar. Men två byten och lång restid gjorde att jag testade ett bättre alternativ. Klart man kan lifta till ett SM. Blev ganska snart upplockad av en man som skulle åka och köpa lim till sin dotter så hon kunde tillverka eget slajm. Det visade sig även att hans fru sprang ultra. Det blev en trevlig resa där jag fick input krig trevliga springrundor i omgivningarna vi passerade.
Framme i Borås. Mat, fixa flaskor och umgås med vänner. Sådant man gör innan lopp. Eftersom det var SM-vecka kunde man passa på att titta på annan sport. Vi letade upp Ryavallen. Gångtävling. Klart man inte kunde gå i fyrtempo sa jag och dissade kompisens påstående. Det kunde man. Den långsammaste kilometern hos vinnaren på 10000m var 4min och 15sek. Galet bra. Gick på toaletten. När jag kom ut stod en man från Norrköping där, uppsvidad i en Pekingjacka. Han hade rest till Borås för att heja. På mig. Rörande. Innan läggdags gick vi på konserten på Stora torget. Magnus Carlsson sjöng. Jag ville höra Eternal love men hade tänkt att gå till hotellet halv tio. 21:24 kom den. Sedan tack och god natt.
Det blev fredag morgon. Jag var avslappnad. All träning gjord. Ett lopp man inte behövde värma upp till. Hade Annika som bästa supporten. Min energiplan och förberedda flaskor med Proviva och Resorb var numrerade och påtejpade med bars, gel, gröt, salttabletter, Enervittabletter, koffeintabletter och Lionchoklad. Hälften av flaskorna var tomma. Cola och Umaras sportdryck kunde man ju fylla på hos arrangörerna. 19 flaskor. En per fem kilometer långt varv. Vilken fest det skulle bli. En 100 km lång löparfest där jag skulle få kalasa på allt detta. Annika flätade mitt hår och sedan ställde jag mig på startlinjen klockan 08:00.
Vädret var perfekt. Lite mulet och inte särskilt varmt. Det hade till och med regnat lite under natten. På damsidan skulle det sannolikt stå mellan mig och Petra. Enligt uppgift i toalettkön skulle hon springa på runt 8h. Jag skulle springa på 7:45h. Men inget är ristat i sten. Jag förberedde mig på en match. Och det blev det. Hon sprang iväg långt snabbare än sitt schema och jag efter. Vid varje varvning fick jag en lapp av Annika tejpad på min flaska med ett meddelande. Hur jag själv låg till och hur Petra låg till. Ha is i magen. Ta det lugnt. Men det var svårt. Petra kanske skulle göra sitt livs lopp. Men jag skulle vinna. Fast jag trodde hon hade gått ut för hårt. Intalade mig det i alla fall. Hon låg ganska snart två minuter före mig.
Banan då. När vi hämtade ut nummerlapparna sa de att vi hade en platt runda att springa på. Med tanke på att det sluttade svagt nedför de första tre kilometrarna började jag snabbt tvivla på det faktumet. Till höger över en liten bro och vänster in på grus. Strax därefter höger upp på en stig över ett krön och skarpt höger igen över gräset. Sedan en och en halv kilometer kuperad grusstig vilken tog oss fram till en camping, över en väg och sedan sista biten på en cykelbana in i mål. Detta var ingen trivial bana.
Men det är lika för alla och jag fortsatte springa mil efter mil och gjorde det bra. Lite för bra. Men jag ville inte ha Petra för många minuter framför mig. Någon gång vid 30 km hade jag förlorat henne ur synhåll men försökte att inte stressa upp mig över det. Jag viste att jag är stark. Hon skulle säkert bli trött. Tävlingen börjar inte på riktigt förrän efter 60 km.
Så plötsligt, någon gång vid 50 km, ser jag något rött. Något som jag inte tror är en kille. Jag kisar. Det är hon. Märker att jag tar in på henne och vid 54 km springer jag om. Backarna suger meddelar hon. De hade inte riktigt satt sig i mina ben och jag kunde springa om med relativt lätta steg. Skönt. En mental seger. Höjer armarna när jag passerar varvning.
Mitt energiintag fungerar klockrent. Pillar i mig allt. Fler och fler har kommit för att heja. Något att se fram emot, både vid varvning och ute på banan. Vetskapen om att folk sitter hemma och följer framfarten stärker även det. En mugg vatten över huvudet vid kontrollen ute på banan vid varje varv. Det blev varmt mitt på dagen då solen kom fram. Inne i skogen pågick någon annan tävling. Det blev en utmaning att lista ut vad det var genom speakerns röst under varje varv. Jag lyckades inte. Att det var cricket fick jag sedan reda på av en medlöpare. Vid 70 km gjorde sig de där backarna påminda. Eller jag vet inte om det var backarna. Men det började göra lite ont i höger knä. Man kan dock tänka bort smärta. Allt annat fungerade. Jag var pigg i huvudet. Visst jag höll inte tempo längre, men ändå, jag sprang på och kanske skulle det bli pers åtminstone. Fast vinst var viktigare. Knät slutade kännas. Kanske satt det bara i huvudet. Men nej, det kom tillbaka. Fast som rutinerad löpare lär man sig skilja på ok ont och dåligt ont. Detta var ok ont. Snart var det ensiffrigt. 9 km. 8 km. Bara ett varv kvar. Ett varv till klarar man alltid. Det är ju bara som att springa femman hemma i Vrinneviskogen.
Där såg jag det. Målet. Så skönt. Vilken känsla att få ta SM-guld igen. Att få springa i mål med sverigeflagga till jublet av fina människor som hade hejat under dagen. Man blir helt rörd. Det är då man vill få vara i stunden och tacka alla. Mingla runt. Njuta. Men nej. Nu skulle det göras en fejkad målgång inne på stadion. Hann krama några i farten. Supporten Annika. Mannen från Norrköping. Med dopingkontrollanten i släptåg var det brått iväg. Ville ha hunnit tacka alla. Jag gör det nu istället. Fantastiskt att ni var där. Stort, stort tack – det betyder massor.
Jag fick stå och vänta 10 minuter. Daniel Ståhl skulle kasta en diskus först. Och hur intresserade var folk av mig egentligen. De var där för att titta på seriematchen. Min publik var ju borta vid sporthallen. Fick klartecken att springa in för min andra målgång till folkets jubel. Och ja, de jublade, och jag blev extra glad då några kompisar hade hunnit från första målgången till att nu heja från läktaren. Blommor. Guldmedalj. Intervju. Dopingkontroll. Direkt iväg till SVT:s studio inne i stan för några härliga minuter i direktsändning där jag försökte sprida löparglädje till alla som tittade. Nej, jag var inte trött, men lite hungrig. Flera timmar utan mat. Den snälla chauffören fixade en macka och en påse godis. Sedan fick jag komma tillbaka till min arena.
Till min arena där de riktiga krigarna fortfarande var ute på banan. De som skulle hålla på flera timmar till. Vi bredde ut en filt. Skålade i skumpa. Åt mat. Hejade på löparna. Hjälpte de som behövde. Salt. En filt. Godis. Gel. Några klappar på axeln. Iväg på nästa varv. Umgicks med de som gått i mål. Med arrangörerna. De var härliga timmar bakom en sporthall i Borås. Kvart över nio hejade vi in den sista löparen i mål. Personbästa. 100 km. Glädje och lättnad. Stela ben. Medalj. Arrangörerna låste och cyklade iväg. Dagen var slut. Dagen jag hade laddat för länge. Den blev som jag hade önskat. I alla fall nästan. Inte personbästa. Men en guldmedalj. I SM är det den som räknas. Jag åkte med Annika till Kode utanför Göteborg. Längre och längre in i skogen. Kvällen slutade med te och resten av skumpan i soffan. En macka med bregott. Äventyret fortsätter. Jag ska inte hem än. Detta är en av mina strategier. Att planera in något roligt och spännande efter en stor utmaning. Då har man den att se fram emot när det stundtals kanske går tungt. Men jag är klar nu och har redan börjat njuta. Återigen. Tack alla. Jag är en väldigt glad ultratjej.
Äventyr på Vikbolandet 12 augusti: www.vikbovandan.se
Höstens äventyr i Libanon 9-13 november: http://www.francetours.se/upplevelser/beirut-marathon-1211/
