Mekongdeltat

Jag har frångått mina principer. Jag har åkt på en tredagars arrangerad tripp tillsammans med turister. Men är man kort om tid och vill se mycket är det ibland praktiskt att go with the flow. Det blev dagar där jag stundtals fick bita ihop och inse det komiska i situationen. Jag behövde och fick inte tänka själv, men det är ju lite så det ibland fungerar i en kommunistisk regim, så på något sätt kanske det var genuint.

Vi var ca 20 personer av många olika nationaliteter och jag fick en läskig österrikare bredvid mig i bussen. Han visade mig en lista på saker han skulle hinna med på sin resa. Den innefattade bland annat äta hund, ping pong show, köpa ögondroppar, ladyboys, åka skidor och se sköldpaddsstatyer med fågelhuvuden. Han kan nog lyckas med sin lista förutom att möjligheterna till skidåkning i Sydostasien som bekant är ganska små. På grund av att det är helgdagar hade även större delen av den asiatiska befolkningen beslutat sig för att turista just i denna region samtidigt som oss. Det tog mig fem sekunder att knyta skorna när bussen stannat vid en båtterminal och på den tiden hann alla försvinna. Jag befann mig i ett hav av kacklande vietnameser gruppvis indelade i olikfärgade t-shirtar, men utan min grupp och min packning. Efter en halvtimme har jag med hjälp av några vänliga själar lyckats lokalisera dem och jag får åka i en egen båt och möta upp. Missade första anhalten som innebar att dricka något speciellt te. Tio minuters besök på ett place där de gör cocoskola och efter detta nästa stopp. På en timme skulle vi äta lunch, cykla och ha tid för relax. Ett tempo jag i och för sig personligen inte har svårt att hålla men jag vill inte göra samma sak som tusentals andra. Sen kom vi till ett ställe där vi fick exotisk frukt och hörde på några som sjöng och spelade traditionell folkmusik. När de klämde i med klappa händerna när du är riktigt glad var det genuina som bortblåst. Men det var roligt att se guidens min när den femtioåriga italienaren i gruppen frågade guiden var man kan köpa marijuana. På vägen tillbaka med båten försökte guiden få någon av oss att sjunga men alla vägrade. När hon då själv drog igång Que sera sera tyckte jag det blev nästan lika pinsamt som Carl Bildt tyckte när Birgit Friggebo drog igång we shall overcome i Rinkeby.

Vi checkade in på ett hotel i Can Thou och jag gav mig ut ensam. Det var nu det började bli spännande. Det var redan mörkt och gatorna sjöd av liv. Nattmarknaden var öppen fast tyvärr var alla kläder för små. Man umgicks, lekte, åt sockervadd och köpte gasballonger nedanför den tio meter höga statyn av Ho Chi Minh som var omgiven av kommunistflaggor. Jag åt av allt som såg nytt och annorlunda ut och bara njöt av stämningen. En kvinna ville ge mig massage för tre dollar på ett täcke som låg på trottoaren. Ett bra avslut på dagen tänkte jag och såg fram emot en skön stund. I en låda fanns massor av små glasburkar som hon plötsligt placerar på min rygg. De gav en sugande effekt efter att hon skapat ett vakuum i dem med hjälp av en brinnande pinne. Hon flyttar runt dem samtidigt som hon ger ben och armar en omgång. Detta var nytt och jag måste googla vad det var bra för. Hennes barn var väldigt fascinerade av min rygg och var framme och kände. När jag ställde mig upp blev jag varse varför. Köpte lite mer oidentifierade mat och fick sällskap av en vietnamesisk tjej. Hon sa att det kunde ta en månad innan blåmärkena går bort. Tackade för informationen.

Fick ställa klockan på halv fem för att hinna en morgonjogg. Solen hade inte gått upp men livet hade börjat på gatan och i parken. Ett pensionärsgäng körde chi gong, några mediterade, två tjejer spelade badminton i blåsten och några andra ägnade sig åt gymnastiska övningar som jag inte kunde se nyttan med. Sedan åkte vi båt till en flytande marknad. Ville man sälja meloner knöts en melon fast i masten, samma sak om man hade ett lass med pumpor att bli av med. Tvingades sedan genom en fruktträdgård som hade mer att önska, exempelvis frukt, och besökte en nudeltillverkare vars fingrar var läskigt nära knivarna i skärmaskinen. Fick en hel halvtimme ledigt för lunch och sedan gick färden vidare genom byar där vägarna kantades av röda flaggor med hammaren och skäran.

Det var där och denna kväll som jag förälskade mig i Vietnam. Jag gick på måfå längs gatorna, genom marknaden där man kunde köpa fiskslem i alla dess former och ner till Mekongfloden. I gränder som var uppbyggda på plankor ut i floden där jag praktiskt taget var inne i folks hem blev jag endast mött med leenden. Gick vidare mot musiken som hördes någonstans ifrån. Det visade sig vara högtalare uppsatta lite varstans bland de kommunistiska flaggspelen. Jag vet inte vad de sa och vilken musik de spelade ,men jag antar att det inte var motsvarande Rix FM. Gick in på en salong och fick naglarna fixade för tre kronor så jag slog på stort och fixade fötterna också. Såklart med sällskap av hela familjen. För det är så att går man in i en affär eller liknande ställe så kliver man samtidigt in i folks hem. Gick vidare och blir plötsligt inbjuden att sitta ned vid ett bord och äta med några killar. Maten var jättegod och vartefter inser jag att halva kvarteret slagit sig ned i närheten. Hänger där ett tag men då vi inte kan kommunicera och en av killarna har fått i sig lite för mycket risvin tackar jag vänligt för mig. Går förbi ett tempel där några småkillar leker. Jag hade en klase bananer som de trodde jag skulle in och offra till Buddha. Visste inte hur jag skulle hantera situationen då de var väldigt envisa och glatt visade mig var jag ska gå in. Går in i templet och fram till Buddhan. Munken som sopar golvet såg inte lika road ut så jag smyger ut med mina bananer. Kommer sen förbi ett bröllopsfest vid vägkanten där grannarna har tagit stolar och satt sig och tittat från andra sidan gatan. Såklart var det karaoke inblandat med en tjej som sjunger hellre än bra och en ljudanläggning som tjuter av rundgång. Glad i magen av alla vänliga människor somnar jag med ett leende.

Idag är det nyårsafton och jag skolkade från morgonens besök på en fiskfarm. Sista dagen på året ville jag istället genomföra ett långpass. Började medan det fortfarande var mörkt. Höll mig nära väggrenen för att undvika at bli påkörd av motorcyklar och rullande klädaffärer klockan sex på morgonen. Jag blev ett annorlunda inslag i den vietnamesiska morgonrutinen och alla ville heja. Solen gick upp över risfälten och ingen iPod behövdes för jag hade radion från högtalarna och från folks hus. Samma radiokanal. Överallt. Folk ville gärna vara med på kort och på ett ställe räckte de till och med fram dricka. Men på något sätt gjorde jag en tant med sin fullastade cykel irriterad för hon fösökte gå lös på mig med en käpp. Hade jag inte haft en tid att passa skulle jag ha kunnat springa omkring och njuta i all evighet.

Sitter nu på bussen tillbaka till Saigon bredvid en italienare som precis somnade. Han hade sovit dåligt då han påstod att hotellet var hemsökt. Tydligen var det någon slags dålig energi i hans rum. Så jag hade väl tur att få ett rum utan spöken antar jag. Ett grymt löparår kan sammanfattas där jag sprungit längre än vad jag kunnat drömma om i mina vildaste fantasier. Att dessutom få avsluta med ett långpass i Mekondeltat är höjden av livskvalitet. Nu ser jag med spänning fram emot 2013 och önskar mig många nya spännande äventyr och ett skadefritt år.