Det här inlägget handlar såklart om löpning men denna gång särskilt hur det kan se ut då det kombineras med att vara på äventyr i vårt hus på hjul. Ni har fått höra om den innan. Sett bilder på den. Men nu tänkte jag berätta lite mer i detalj hur det går till när vi packar in familjen i den och ger oss i väg. Flera turer har genomförts under sommaren – Arvika, Öland, Åre, Idre, Isaberg och skogen – vi älskar den rullande pärlan som kompletterar vår livsstil. När jag skriver skogen har det inneburit att åka ut för att äta lunch vid en sjö och ibland sova över. Inte långt hemifrån varje gång, men det är härligt att kunna veta att vi har med allt för ett skönt häng. Kök, kylskåp, rinnande vatten, stolar och bord.
Turen skulle nu gå mot Norge. Efter alla genomförda äventyr har vi lärt oss att mer och mer optimera det vi behöver och hur vi förvarar det. Väskor för våra kläder är till exempel bortrationaliserade. De packar vi i lådan under passagerarsätet. I samma låda där veven till markisen ligger praktiskt fastsatt. Sängkläder och filtar läggs i garderoben. Mer tekniska saker såsom verktyg, elkablar och hängmattor i facken som öppnas via bagageluckan. Den bagagelucka som faktiskt har våra två stolar infällda i den. Även den bagagelucka på vilket vi har låtit montera ett cykelställ. I skåpen under spis och vask har vi plastlådor med mat, husgeråd och saker man behöver dagligdags. I takfacket ligger Klaras kläder, vägatlas och förbandslåda ihop med lite annat smått och gott. Då har jag inte ens nämnt bagageutrymmet där i skrivande stund en avsevärd slot upptas av Klaras barnvagn, dess underrede och liggdel. Och om det är målet för turen, Björns cykelgrejer, samt grillen när den ska med.
Nämnde inte ens vad bilen heter. Det är en VW California Ocean 6.1 vilken vi blev sugna på att köpa efter att Björn hade lämnat en lånebil hos Söderbergs bil i Norrköping och fick syn på denna. På den vägen är det, och inte hade han trott att jag skulle haka på den tanken. Men det gjorde jag och sedan var vi snart i rulll. Med det inte sagt att det fanns många i Sverige, tvärtom, detta är grejen i dessa tider. Semestra i sitt eget hus. Så finns suget efter att läst detta inlägg, beställ en redan nu. Frampå vårkanten kan det vara för sent. Vårt exemplar var redan satt i produktion vilket innebar att vi inte fick välja färg men vi blev helnöjda med vår antracit. Vi äger en klassisk Bulli, ni vet den som rullat på gatorna i decennier, och nu finns kvar i retroexemplar, men detta är den helt sprillans nya versionen där funktioner optimerats genom åren till nära perfektion.
Denna bil har vi landat i att kalla bussen i vilken vi på en rastplats runt lunchtid i fredags stannade för att koka lunch på vår gasspis. Ett säte har fått stryka med för att få plats med en köksdel till skillnad från syskonet California Beach där tre kan åka där bak. Men vi prioriterar dessa praktikaliteter högt och fyra platser räcker alldeles utmärkt för vår familj där det såklart också finns isofix för Klaras babyskydd. Att kunna stanna var som helst och göra mat är också något som passar en barnfamilj fint då man inte alltid vet när den lilla tappar det. Plus att det blir mer förmånligt för reskassan såklart.
En helg hos Anna i Sörkedalen till att börja med. Alltid oerhört mysigt och avkopplande. En bit från Oslo i en riktig bullerbyidyll med Nordmarka som breder ut sig om hörnet. Ja som ni förstår, de bästa förutsättningarna för träning av olika art. Vila för mig och oss är inte enbart att sitta i soffan och äta god mat. Under dessa två dygn fick dock vår buss vila och vi sov inne. På lördagen hade Anna flaggat för intervaller i trappor. Och det blir ett pass av rang då de genomförs i Holmenkollens hoppbacke. Uppvärmning med Klara i vagnen som sedan fick stå på toppen av åskådarläktaren medan vi först tog oss an dessa trappsteg ett i taget fem omgångar följt av vartannat fem omgångar. Ja det var jobbigt. Sedan nästan ända upp till toppen i själva hoppbacken. Åtminstone de omkring sexhundra trappstegen till den låsta grinden. Tre gånger. Exemplarisk träning inför Trapploppet den 1 december, och nämnas kan att det för några veckor sedan gick en tävling i dessa trappor som får de 162 trappstegen i Arbetets museum att blekna. Belönades sedan med att jogga upp till Frogneseteren för att njuta av utsikten över Oslo och dess fjord.
Eftermiddagen lugnare. En promenad till lanthandeln med lunch ute i solen. Nog för att den första snön redan har kommit men detta var en strålande fin dag. Spelade sällskapsspel med barnen. Vilade lite. Söndagen innehöll en lugn jogg där även Saga 9 år hakade på ett par kilometer. Träningsvärken hade redan kommit som ett brev på posten. Mina vader var tacksamma för ett lugnt pass. Sprang förbi en väldigt liten stuga i skogen. Visade sig vara ett hopphinder för en häst. Älskar dessa små detaljer längs vägen. Efter lunch drog vi vidare. Nu för att verkligen ha vår bil som hem. Kosan styrde åt ett håll dit vädret verkade bli bra. De andra alternativen verkade snöa bort och det är så perfekt att spontant kunna lägga upp sina planer då vi inte behöver boka boende längs vägen.
Efter dryga tre timmar var vi framme i Valdres, ett område med många natursköna platser där vi genom tips valde att åka till sjön Midtre Syndin. Vägen uppåt blev isigare och isigare, tur att vi hade bytt till vinterdäck innan resan och att bilen har fyrhjulsdrift, så varken isen eller bommen på vägen hindrade oss då det gick att öppna den genom att betala med kort. Det hade redan blivit mörkt när vi kom fram. Att bo i bil är som ett kinderägg. En överraskning att se hur det ser ut då man vaknar. Vi bäddade till loungeläge efter middagen. Det innebär att baksätet fälls och blir till en säng där den bakre delen kan vinklas som ett ryggstöd i valfri lutningsgrad. Åt godis, såg på serie och löste korsord. Klara fick sova i sin liggdel till vagnen och vi i sängen. Nu finns det även en bädd på taket under tältet som fälls upp med en knapptryckning men det var minusgrader och det valdes bort. Men såklart är det värme i bilen vilken fås genom en liten oljebrännare som drivs av bilens diesel. Vi hade det varmt, gott och mysigt.
Vi vaknade till fantastisk utsikt. Stod mellan två vattendrag med ett snöklätt fjällpanorama på ena sidan sjön. Lite närmare låg Gilafjellets toppar där det skulle vandras med familjen. Klara i bärsele och vi till fots. Det var lite brant och isigt den första biten men när det flackade ut, vi såg de pyttesmå husen och bilen där nere kom all energi tillbaka. Så vackert. Livskvalitet och äventyrsglädje att vara på tur med familjen. Gick inte ända upp till någon topp då det började blåsa och komma moln och fikan fick bli en ganska snabb historia men hittade en bättre och finare väg ned genom en ravin. Klaras första tur fick många poäng och räknades in till tio vandrade kilometer. Resten av dagen chill. Naturen sågs bara från insidan.
På måndagens morgon tog jag en kort jogg efter frukost. Solen hade precis gått upp. Marken var frostig. Is på vattenpölarna. Magi. Ren löparmagi. Passet blev inte långt. Men det kändes som jag hade kunnat springa hur långt som helst. Precis den känslan vill man konservera och plocka fram när det blir tungt gånger framöver. Lätta ben. Underbar miljö. Ja ni fattar.
Dags att ge sig av hemåt. Men inte så brått. Ett stopp i Lillehammer var med på ruttlistan. Vi började längs vattnet via Fagernes. Förundrades över campingarna där husvagnar satt ihop med stugor och inte verkades användas som hus på hjul. Tog sen den lite långsammare vägen över fjällen. Mossar. Andra fjäll i fjärran. Ingen trafik. Delvis grusväg. I princip det enda fordon vi mötte var en man på moped som hade gjort en skärm till hjälmen av pappkartong. Att blicka ned i dalarna mellan fjällen var både hisnande och bedårande, och vi var glada att det inte var is på andra sidan där serpentinvägen var smal och utan räcken. Undrade även varför det var små skorstenar på det som liknande busskurer. Eldar man om det är lång väntetid på bussen. Lillehammer visade sig vara en trevlig stad eller by som det heter på norska. Ja de inhemska orden gör att världen låter lite gulligare. Vi började med lunch som fick bli pizza på ett trevligt ställe där man fick ett timglas med sig hem som souvenir. Oerhört oväntat. När man tänker Norge är det Holmenkollen och Lillehammer som dyker upp snabbt och detta trots att det var OS på den senare platsen 1994, alltså för 27 år sedan. Men byn spinner vidare på sin historia och det finns OS-park och museum utöver själva området där spelen begav sig. Dessutom är många avloppsbrunnar prydda med motiv därifrån. Vi tog en promenad efter lunchen, köpte ullplagg till Klara, inspekterade vattendraget där en övergång stod under vatten mellan de fina trähusen och köpte en påse bullar till hemresan. Nygräddade bullar som på norska heter nystekta bollar vilka fick göra sällskap med Kvikk Lunsj till mellanmål. Det genuina snackset som är detsamma som KitKat men med skillnaden att den norska varianten har råd om fjällvett på insidan av förpackningen.
Precis innan vi korsade gränsen ville inte Klara åka bil längre och vi stoppade för att laga middag på stället och sen rulla vidare för att hitta sovplats. Vi hade tänkt vid en sjö men en plats vid en sådan fanns inte just då att uppbringa utan det fick bli en chansning in mot kulturskylten Eda skans i mörkret. En befäst plats söder om Charlottenberg där det krigats mot norsken sedan 1600-talet och där även Karl XII varit förbi. En plats som gjord för spökerier. Men sådant få jag inte prata om när Björn hör, men jag vet att vi båda tyckte det var lite läskigt när ett okänt ljud hördes. Var det truppförflyttningar i fjärran som susade med vinden eller kylen som lät skumt. Som sagt. Vi skrämde inte upp varandra utan försökte somna.
På morgonen såg vi att skansen numera bestod av gräsvallar i form av den ursprungliga muren och hade två kanoner kvarlämnade. En QR-kod kunde berätta dess historia och picknickbord fanns uppställda. Vi åt frukost och gav oss i väg på de sista par timmarnas färd hemåt där ett panikartat amningssug fick oss att stanna vid första bästa plats. Platsen visade sig vara en vägkrog som var mycket bättre än vad den gav sken av. Lekhyttans rastplats kan varmt rekommenderas med dess hemlagade bröd och mat. Vid Karlskoga varnades det för råddjur. Är det djur man kan be om råd. Praktiskt ändå om man behöver tips om rastplats eller dylikt. Snipp, snapp snut, nu var vår första säsong med vår California Ocean slut. Som vi längtar till nästa års äventyr. Och vem vet, kanske blir det något innan dess. Dessutom finns det isolering till taktältet som vore spännande att testa vintertid. Det bästa av allt. Vi behöver inte bestämma det nu. Vårt hus på hjul står redo och färdigpackad när helst vi vill ge oss av. Det enda som behöver tas med är mat, kläder och vår äventyrssugna familj.
Och här nedan följer till sist lite inspiration från sommarens turer i vår pärla..blir ni sugna och vill kolla in bilen på egen hand så finns möjligheten hos Söderbergs bil i Norrköping och Nyköping
