Med embryot i karantän i Norge

Så var det äntligen dags. Dags att hämta hem embryot som legat infruset hos Carl Von Linné kliniken i Uppsala sedan i maj. Syskonet, det andra befruktade äggen, blatocysten eller vad vi ska välja att kalla den ville inte vara kvar i min kropp men nu var det dags för den som legat och sovit några månader. Förra fredagen tinades den upp. Ungefär samtidigt som jag tog tåget norrut. Hade såklart bokat det några timmar för tidigt då jag hade ett långpass jag gärna ville genomföra i nya miljöer.

Googlade sevärdheter på lagom löpavstånd tur och retur för ett tretimmarspass. Lotten föll på Carl Von Linnés Hammarby vilket jag snabbt insåg var väldigt lämpligt just för dagen. Denna strålande soliga höstdag. Turen tog mig längs Fyrisån via Danmark, ja ni läste rätt, till detta Hammarby som är en av Sveriges mest stilrikt bevarade 1700-talsgårdar. Detta var Linnés sommarhem för familjen där han också bedrev en del undervisning. Mannen som även gett namn åt kliniken där vi får hjälp.

En kort stund innan den utsatta tiden kom jag till kliniken och hann med en raggardusch på toan och att äta min medhavda lunch i väntrummet. Fick strax mitt eget lilla rum och bytte om till morgonrock och långstrumpor enligt rutinen. Nu kanske ni undrar varför Björn inte var med men han behövde av förklarliga skäl bara vara med gången innan när vi skulle befrukta ägg. Läkaren berättade att upptiningen hade gått bra. Från att cellkärnorna, om jag minns rätt, hade sett ut som russin i mikroskopet hade de antagit normal form och embryot var redo att återföras.

Efter det korta ingreppet blev det brått. Ingen rast och ro. Maxat som vanligt. Snabbt ned på stan för att köpa gulkroppshormon på recept som man ska tillföra kroppen de närmsta veckorna för att skapa en miljö embryot vill bo in sig i. Skulle även köpa en present vilken jag fann snabbt men en expedit såg min jagade blick då jag for mellan och genom våningsplanen för att hitta en kassa utan kö. Hon förbarmade sig över mig, fixade en kassa, slog in paketet och visade mig närmsta vägen ut och riktningen mot centralstationen. Där var det inte trivialt att hitta bussen mot Enköping men några vänliga själar hjälpte mig och jag hann med utan någon som helst marginal. Puh.

I Örebro blev jag hämtad av Björn och vår färd gick vidare mot den norska gränsen för att besöka min vän Anna. Vid passeringen stod det poliser. Vi visste att man ska vara i karantän 10 dagar men att den kan ske hemma hos de personer man besöker och att man inte på något sätt får ge sig ut i det norska samhället. Men att vistas i naturen skulle gå bra. Polisen frågade om intyg på var vi skulle. Något sådant hade vi inte men han fick numret till Anna. Det roliga är nu att det var hon som fick berätta för killen hur reglerna fungerar vilka han sedan dubbelkollade med en kollega. Puh. Vi blev genomsläppta utan, enligt honom, någon rapport som skrevs, och med instruktionen att inte gå ut på lokal och dansa i Oslo. Och skulle vi göra något utanför lagen och restriktionerna var det han som skulle komma och hängas.

Nu hade vi inte någon ambition att äventyra varken hans liv eller de smittskyddsregler som råder. Båda delarna har vi full respekt för. Vi skulle bara vara med Annas familj och det enda som skulle ske utanför deras hus var en och annan löp- och cykeltur.

Denna vecka har vi räknat varje dag som embryot är kvar i min mage. 18 dagar efter återföringen ska vi ta graviditetstest som vi hoppas blir positivt. Håll tummarna för oss. Imorgon åker vi till Isaberg för att cykla. Det är lite läskigt faktiskt. För det var på den toaletten som fostret blev kvar vid mitt förra missfall. Ska försöka att inte tänka på det och ha en skön helg.