Det finns inga tävlingar IRL. Man kan inte resa runt hej vilt och upptäcka nya kulturer. Vi får inte samlas i större grupper för hopp och lek. Livet är begränsat och vi med det. Men det är tillåtet att springa långt, utmana sig själv och samtidigt äventyra i sin hembygd.
Jag har ett uppdämt behov av äventyr och valde att göra något spännande av det senast nämnda. Utmana mig själv och samtidigt upptäcka nya platser och verksamheter. Slå ett slag för min hembygd. Go local. För det är så jag tror vi kommer att ta oss an vår lediga tid framöver. Detta är inget nytt för mig. Men jag ville få fler att lyfta blicken. Utmaningen fick bli sju mil tre dagar i rad med liten ryggsäck och övernattningar på vägen. I Östergötland.
Detta var inte en utmaning i att vara självförsörjande. Ha med sig allt på vägen. Sova i det vilda eller äta sådant man kan hitta i naturen. Nej det skulle vara träning i kombination med njutning. Precis så som jag gillar det. Övernatta i fin miljö liggandes i skön säng efter att ha ätit god mat. Vägar jag inte sprungit på rekades. Lokala gårdsproducenter och sevärdheter jag inte besökt prickades in. Ryggsäcken fylldes med ett ombyte, några gels, några Kraftbar, ett första större mellanmål, lite godis, en flaska vatten och en frukt. Skorna snörades på. Resten skulle jag kunna skaffa på vägen. Springkläderna skulle jag tvätta i handfatet och hänga på tork över nätterna. Jag var redo.
Onsdag (Klicka för att se sträckan)
Klockan åtta på morgonen hejades jag iväg av P4 Östergötland nere vid Strömmen i Norrköping. Inte bara jag utan även Elmina som gjorde sällskap med mig genom Eksund och fram till Skärblackavägen de första 10 kilometrarna. Hon sen åt höger, jag åt vänster och efter 17 kilometer var jag i Skärblacka. Redan här måste jag lägga in en brasklapp. Jag kunde inte täcka in allt som finns att se och göra längs min väg. Det finns underlag för fler äventyr. Mitt fokus var att upptäcka nytt. Därför sprang jag endast genom min födelseort med ett kort stopp på kyrkogården. Lade en bit lakrits åt pappa i minneslunden och själv åt jag en bar. Vidare över skogen på grusväg mot Vånga. Kyrkan i all sin prakt. Gillar att springa förbi kyrkor. Vackra som få. Jogestorps trädgård nåddes efter 35 kilometer och där var det full aktivitet. Inte bara runt plantbänkarna där det rensades och fixades med penséer utan även under det härligt doftande persikoträdet där bin och humlor surrade nästan öronbedövande.
För att ta sig vidare till nästa ställe behöver man inte ha en plan. Eller man borde inte ha en plan. Den får man på vägen. Det är människorna som bor på platsen som känner bygden bäst. Därför blev det nu en åtta kilometer lång skogsväg jag sällan själv skulle ha hittat som tog mig till Ullspinneriet i Brink. Här spinner Annica garn av ullen från sina alpackor samt tillverkar plädar, koftor, tossor, mössor och annat fint av den. Dessutom kan man köpa skinn.
Innan jag ger mig av pratar vi om vargarna. Detta är vargmarker och min första reaktion var, coolt, kanske jag stöter på en. Men jag får genast berättat för mig att det inte är så coolt när de angriper de försvarslösa och inhägnade djuren på natten. Där hade jag lärt mig en läxa som jag tar med mig. Fick min vidare väg beskriven och även information om några kulturminnen på vägen. Känslan är att springa runt i just ett stort kulturminne. Små torparstugor. Vissa omhändertagna på senare tid. Andra inte. Det är mycket skog. Faktum är att den enda riktiga koncentrationen av hus på min väg till Tjällmo var Labbetorp. Inte heller det någon metropol. Asfaltsrakor. Men jag gillar det. Jag gillar att se var jag är på väg. Mycket folk sitter i sina trädgårdar. Det är strålande väder. Jag får glada hejarop. I synnerhet vid 7 km kvar av dagens tur. De ropar. Visst ska du till Gästis. Jag svarar ja. De säger att de var uppdaterade. Små orter. Här har man koll. Och efter 74 km var jag framme i det lilla samhället där jag aldrig tidigare varit.
Mitt i den lilla orten tillhörande Motala kommun och med dryga 500 invånare ligger Tjällmo Gästgifveri. Just denna kväll öppet särskilt för oss och extra kul då det i dagarna hade logerat gäster i 350 år. Ett av Sveriges äldsta gästgiverier som fortfarande är i drift och vi beslutade oss i samråd med föreståndarinnan Monica att det var just idag på årsdagen vi var där. Jag var törstig. Oh yes. Lite energilåg. Oh yes. Men strax kom Nina farandes i bil och vi gick till den lilla affären och handlade lite för att stärka oss inför en liten promenad. I dörren mötte vi kocken som hade handlat råvaror till vår middag och inne i kyrkan som inhyser en orgel från 1700-talet var det lite aktivitet. Orgeln som nästan ingen kan spela på kompletteras med en mindre. Vilken de innanför de lyckta dörrarna spelade på denna kväll kunde vi inte lista ut. Såg en EPA och ville gärna provåka, men Nina tyckte jag vore pinsam om jag hade frågat. Tog en bild, och lite kul att ägaren sedan hade sett den i mitt sociala flöde och hörde av sig. Visst kunde jag nog ha fått en tur. På den fräscha idrottsanläggningen med konstgräs och skatepark var ett cirkelpass i full gång och i det gröna huset vid affären finns en yogastudio. Yogaläraren kom förbi under vår middag för att hämta mat så henne fick vi också träffa. Väldigt hemtrevligt. Men innan dess en skön dusch. Och oavsett lätt packning har jag alltid med mig mina hudvårdsrutiner från Hud och hälsa.De går snabbt och snart satt jag fin till bords i den fina matsalen utan spår av 74 km på min kropp och med ett fönsterbord för att kunna se vad som hände på byn. Vi serverades en utsökt trerätters middag tillagad av mestadels lokala råvaror och mellan serveringarna berättade Monica om bygden och de fina samarbeten som finns mellan de lokala företagen och annat som finns att se i omgivningarna.
Vi somnade gott då det enligt uppgift inte fanns några spöken i byggnaden. Men helt ärligt sov jag ändå inte helt 100 i det fint inredda rummet då det bakom mina ögonlock och i min kropp spelades upp en 74 km lång löprunda.
Torsdag (Klicka för att se sträckan)
Det är glädjande att ha en kropp som inte verkar bry sig om vad som hände dagen innan. Och särskilt harig är jag inte, till skillnad från den vita haren som står staty utanför affären på det lilla torget. Enligt traditionen flyr Tjällmoborna hellre än att ge sig in i kamp. Stärkt av detta och två stridsflygplan som på låg höjd for över mig och fälten sprang jag mot Godegård. Det var absolut en omväg men en ort jag verkligen ville besöka. 17 km dit och ingen på plats mer än jag, herrgården och den omgivande kulturmiljön som hör till de äldsta järnbruken i Östergötland. Klättrade över ett staket för att komma närmre inpå de fina byggnaderna. Dock finns här mer att hämta under sommarsäsongen med öppet café och ett porslinsmuseum. Svängde tillbaka och nu mot Ljusfallshammar. Energipåfyllning i ett dike. Det var innan jag visste att jag strax skulle se skylten som pekade mot en jättegryta. Spännande. Perkils kättil visade sig vara Sveriges största med ett djup på 12 meter och låg en avstickare in på Östgötaleden från vägen som sedan passerade Lämneå där bruket var i full gång.
Framme i Ljusfallshammar tog jag vägen genom samhället där det finns ett Lantbruksmuseum innan det visade sig att min destination – Wallmokrans – låg på andra sidan stora vägen. För tio år sedan startade Sandra sin butik full av blomster, inredning och accessoarer. Många av dem designade av henne själv och dessutom kan man anlita henne för abonnemang av blommor.
Med vägbeskrivning från Carola på Barks buss i Grytgöl i lurarna blev jag guidad en genväg hem till dem genom skogen. Ytterligare en väg jag inte skulle hittat på egen hand. I Grytgöl kände jag igen idrottsplatsen. Där har jag växlat i Kraftloppet många gånger förr och dessutom sprungit hela den dryga 7 mil långa sträckan en gång innan ultraloppet lades ned och stafettsträckorna blev mer koncentrerade till Grosvads IP. Fina minnen med Tjalve. Nu genom skogen och förbi en egenbyggd bikepark. Hos Janne och Carola Barks buss fick jag hallonpaj och skulle ha kunnat stannat längre än så då vi saknat att setts eftersom det inte blev någon resa till Berlin i år. De har även annan verksamhet vid gården men är liksom jag taggade på att åka ut med alla som vill på äventyr så snart som möjligt.
Sen blev det stressigt på riktigt. Jag hade en tid att passa och insåg att den kunde bli tuff. Fick lägga på ett tempo kryddat med kål för att hinna. Hade en biodlare att besöka och skulle förhoppningsvis se en kamel vid vägen samt 12 km att springa på en timme. Svettigt. Körde på. I en korsning när jag dubbelcheckade GPS:en stannade Maria från Sjöfallets honung med sin bil. Hon skulle åka med honung till Reko-ring Norrköping där man varannan vecka på torsdagar kan köpa produkter av lokala gårdsproducenter på SMHI:s parkering. En ring som finns på många orter runt om i hela Sverige. Maria sa att jag var på rätt väg och jag sprang till henne och tittade in i jordkällaren där man kan ta honung från hyllan och swisha för kostnaden. Men snart kommer hon att öppna en liten handel i den nedlagda affären inne i Grytgöl.
Missade kamelen då jag höll tempot trots ben som borde vara trötta. Vilket gjorde att jag inte blev alltför sen till Alice Lewy och hennes nischparfymeri som är under uppbyggnad. Parfym gjord på dofter tagna bland annat från den närliggande naturen. Skvattram, en liten buske jag själv aldrig hört talas om, är en av de spännande ingredienserna. Jag fick en egen doft, Löparens hjärta, bestående av bland annat grapefrukt, vilken passade mig perfekt och så drack vi flädersaft och åt hembakta kakor.
Sedan hade jag bara tre kilometer kvar innan klockan slog om till 70 km. Men för att exakt klocka in distansen fick det bli en krok tillbaka och ett foto vid Björke skola vilken ligger där i Igelfors som tagen ur Bullerbyn. Igelfors som tidigare var känt för att ha superbra och tidigt gräs på sina fotbollsplaner vilket gjorde att IFK Norrköping drog ut dit så snart det gick efter vintern för att träna. Men det var på tiden före konstgräset såklart. Mitt mål för dagen när klockan och jag blivit överens var Pizzamakarna och jag bokstavligen sprang in i lokalen.
Ugnen importerad från Italien var tänd. Ljuv musik spelades. Vivi och Victor hade redan börjat baka och jag kände mig väldigt välkommen. Pizzerian är nyöppnad, än så länge endast på oregelbundna tider, och inredd i den gamla lanthandeln. Jag fick ta på mig lämpliga kläder, en mössa med texten prao och sedan sattes jag in i pizzahantverket. Jag tillverkade en variant med ost från https://www.hejtorp.se som också ligger i trakten och honungen som ringlades över kom såklart från Sjöfallets honung. Allt hänger liksom ihop. Som en organism full av liv. Där Victors skäggolja självfallet är framtagen av Alice Lewy. Kan även nämna att min pizza blev väldigt bra. Vilken kväll. Efter att ha botaniserat uppe på vinden där delar av varulagret och andra spännande antikviteter från den gamla lanthandeln fanns kvar gick jag och sov. Faktum är att jag faktiskt fick sova över hemma hos Vivi och Victor. Vilken grej.
Fredag (Klicka för att se sträckan)
Att gå upp på morgonen var som att delta i en reality såpa. Mitt i familjens morgonbestyr. Barnen skulle iväg till skolan. Frågan var om gympapåsen skulle med. Jag rostade surdegsbröd, samma deg som till pizzan, och fick en skål gröt. Vi pratade om möjligheterna här ute för företag att ha personalträff. Pizza till lunch och mellan konfererandet – aktiviteter på gården och i omgivningen. Inspirerande. Victor hade även blivit inspirerad av min löpning så han snörade på sig skorna och gjorde mig sällskap ihop med Vivi på cykel till mina tre första stopp.
Nu vidare mot just Regna, och även där kände jag igen mig från Kraftloppet och sträckan som passerade det gula huset i Regnakorset. Precis bredvid bor Sandra som i slutet av maj öppnar Regna Plantbutik och just nu är i full gång med att tillsammans med sin man bygga klart och odla. Kollade runt i lådorna och hittade bland annat något som skulle bli överraskningspaprikor. Och ni kanske kan gissa det – såklart är det örter från Sandra som Vivi och Victor lägger på sina pizzor. Dessutom har Alice Lewy designat företagets logga.
Vi fortsatte upp till själva centrum av Regna. Det var som att se sig om i en saga med de röda kulturhusen i fint skick och en folkvagnsbubbla parkerad på gatan. Här kan man bo över på Regnagården och ta en tur på Regnaren med hyrd kajak. Det gamla hönshuset mitt emot kyrkan har förvandlats till en handelsbod för lokalt hantverk och andra lokalproducerade varor. Den intilliggande gamla boden Titthålet används för konstutställningar. Nere vid vattnet träffade jag Fredrik och Therese som bjöd på apelsin och visade den fina badplatsen och bastun vid Ekebo bygdegård. Allt tillgängligt för allmänheten att hyra. De pekade sedan över till andra sidan sjön och visade hur jag skulle springa vidare.
I Regnakorset skiljs vi alla åt. På tu man hand med landsbygden igen. Och faktum är att jag endast mötte två löpare under dessa tre dagar. En av dem hojtar – visst är det du som springer långt. Blev glad att hon kände igen mig. Men först genom Regnaskogens naturreservat bestående av fin lövskog. Bord och bänkar för att rasta finns utställda. Jag skymtar Regnaholms slott som brann för några år sedan och tänker att det får bli ett mellis vid Hävla kvarn. Nu hade jag varit ute långt. Då får man dela upp saker i delmål för att orka. Musik hade jag inte haft i öronen på hela sträckan. Det var jag och naturen. Att uppleva Östergötland med alla sinnen. Syn. Hörsel. Lukt. Känsel. Smak. Först såg jag skylten till Hävla kvarn och sprang ned för en titt. Det är en av de få vattendrivna kvarnar som finns kvar i vårt land, och dessutom är den i drift efter 120 år, just nu i tredje generationen. Drivs med vattenkraft och noll procent i utsläpp. Javisst, klart att pizzornas mjöl kommer därifrån. På en skylt ser jag bussparkering stå skrivet. Ett utflyktsmål för många. Vilket även Häfla Hammarsmedjaär. När verksamheten vid Häfla Övre Bruk upphörde 1924 så låste man smedjan, gick hem och lämnade allt. Därför finns härdar, hammare, verktyg med mera kvar. Det gör Häfla Hammarsmedja till en unik och komplett industrianläggning från 1920-talet där den 300 år gamla verksamheten visas under dagliga guidade turer sommartid.
Nu hade jag egentligen inget mål förrän Simonstorp efter ytterligare 30 km men vägar jag inte sprungit på motiverade. Tog riktningen österut och sedan ned via Kalbo. Egentligen hände det inte så mycket här alls. Men det gjorde inget. Några intressanta skyltar piggade upp. Syateljé rakt in i skogen 1 km och i Bräntorp fanns en byggnad med texten Prispallen i Bräntorp. Inga pallar på gården och ingen info på internet. Men kanske har man stått på en sådan från just Bräntorp någon gång. I brist på tävlingar just nu sprang jag vidare och drömde om framtida prispallar till jag kom fram till varningsskylten för vilda barn, tama djur, galna gubbar och bitska tanker i Kalbo. Trots varningen satte jag mig på en stock och åt lite godis och en Kraftbar. 12 km kvar till Simonstorp och dagens kuperade väg slätade inte ut sig något alls.
Väl framme sprang jag inte in i själva samhället även om jag vill tipsa om att där finns ett Brandkårsmuseum. Jag var mer ute efter att träffa kamelen som någon sa skulle finnas. Vid vägen låg ett alpackahägn. Kanske kamelen fanns där. Men nej, jag hade kommit till Jägarbo och allt visade sig vara ett missförstånd. Kamelen var den jag missade söder om Igelfors. Men här visade det sig finnas spännande saker oavsett kameler. Man kan få låna en alpacka och gå en promenad i skogen med den. Jägarbo har specialiserat sig på svarta alpackor, och man kan även köpa sig en helt egen. Fick berättat för mig att det idag finns ungefär 5000 alpackor i Sverige. Inte nog med det, jag fick tips på en trevligare väg till min slutdestination. Den skulle bli några kilometer längre, men det skulle jag klara. Först förbi kyrkan och Skogskyrkogården.
Vägen gick på grus och först längs sjön Svängbågen förbi Tjalvestugan. Den är öppen för allmänheten på söndagarna i januari och februari med fikaförsäljning i samband med exempelvis skridskoåkning vilket kan kombineras med ett besök i den vedeldade bastun. Dessutom kan man hyra den året runt dagtid eller över natt. Rövarebergets naturreservat ledde via en skylt höger och på samma väg fortsatte jag. Följde Östgötaleden vilken bjuder på många fina sträckor runt om i landskapet. En skylt in i skogen till det riktiga Rövarberget lät för intressant att låta bli. Inga rövare i sikte, kusten var klar, och jag hade bara 8 km kvar. Några förvirrande skyltar i slutet. 20 m. 1710 m. Ingen logik. Men piggade upp.
Efter tre dagar löpning nåddes min destination – Villa Fridhem – glad som en lärka med 217 km i benen och en pigg kropp. Hurra. Nu skulle det bli payback. Björn var på plats. Vi skulle bo över. Äta en utsökt trerätters meny med utsikt över Bråviken. Njuta big time.
Lördag
Kvällen fortsatte enligt den beräknade planen. I njutningens tecken. Också dagen efter. Med en frukost för prinsar och prinsessor och en liten tur i den oerhört natursköna Getåravinen. Visade sig att vi även hamnade en snutt på Klosterleden som går från Alvastra i söder och från Kolmården i norr till Vadstena och passerar 11 kloster som innefattar fem olika klostertraditioner.
Att springa 70 km om dagen i tre dagar var mycket – även för mig. Jag är glad att min kropp klarar det och jag har fått testa mina gränser, men det fanns inte utrymme för chillande. En möjlighet som är mer tillgänglig för alla är mitt och Elminas lopp VikboVändan där man den 8 augusti kan cykla och/eller springa 45 km mellan matproducerande gårdar och andra spännande sevärdheter ute på vackra Vikbolandet. Om du vill få en försmak av det äventyr som väntar springer Elmina och jag sträckan nu den 5 maj och visar upp vad som väntar i våra sociala medier – Facebook. Instagram och Instastory. Både våra privata konton och de som tillhör VikboVändan. Fantastiskt roligt om ni vill följa med på turen interaktivt. Hoppas vi ses!
På hemsidan Visist Östergötland samt deras instagramkonto finns dessutom en uppsjö av information om hur man kan äventyra och upptäcka Östergötland. Och det går ju inte att sticka under stol med att jag redan har uppslag för et nytt äventyr – i en annan del av vårt fina landskap – keep you posted…;-)’