Det 85 landet på min lista blev en spännande historia och löparäventyr. Vi var sju personer som gav oss av till Moldavien med huvudstaden Chisinau där vi vid ankomsten fick reda på hur det faktiskt skulle uttalas. En republik i Östeuropa, del av det forna Sovjetunionen och enligt uppgift det minst besökta resmålet i denna del av världen. Som bäddat för spännande dagar och upplevelser. Vi var där under fyra maxade dagar som länge kommer finnas kvar i minnet.
Huvudmålet för resan var Chisinau marathon och dess kortare distanser, då jag anser att ett lopp bör vara en del av vistelsen på nya resmål. Man kommer i kontakt med lokalbefolkningen, har ett mål att träna mot och får se platsen ur ett festligt perspektiv.
Vi landade vid lunchtid i fredags med fin utsikt över staden redan då vi klev ut från flygplatsen ackompanjerat av panflöjtsmusik. Åkte med den lilla transferbussen och fick direkt en känsla för den sovjetiska arkitekturen genom de bostadskomplex som trots sin slitenhet hade fina kryddor i form av mosaiker vilket skulle bli en av de saker jag kom att pricka in och lyfta blicken efter under dessa dagar – små detaljer i stadsbilden som dessa – och större spektakulära täckande en hel husfasad. Streetart och lokal mat är två av de fokus jag allt som oftast har på resande fot. Såklart i kombination med löpning.
Incheckade på hotellet i centrum vid parken med Stefan the great ståendes staty, nationalhjälten som under sin regeringstid vann 34 av de 36 slag han förde och satte Moldavien på Europas karta, gav vi oss strax ut på eftermiddagsjogg. Min lista på saker att pricka in och visa mina löparäventyrare var lång och vi betade av den systematiskt på olika sätt under helgen. Besökte trädgården utanför armémuseet först med sina militärfordon som parkerat för gott. Tanks och raketer i långa rader. De flesta av sovjetisk modell och nämnas i detta sammanhang bör Transnistrien. Utbrytarrepubliken som har sin egen valuta och lagar men bara erkänns av sig själva och Ryssland. Ett land som inte är ett riktigt land och lever i en sovjetnostalgi värd att besöka. Nog var jag lockad men UD avråder från inresa så det får bli en annan gång på egen hand och fler av oss blev sugna på att kanske ta sig dit i framtiden.
Nästa stopp på rundan blev den nedlagda sovjetiska stadion. Jag behöver kanske inte nämna att byggnaderna, intakta eller av sämre vigör likt nyss nämnda, är imponerande byggnadsverk. Just denna hade vacker streetart på muren runt om men hade mycket mer att önska innanför stängslet som vi klättrade genom. Dock pågick en viss aktivitet vi tolkade som restaurering så kanske det här finns löparbanor igen i framtiden. Så är det med mycket här. Det behövs upprustning. Många byggen står också still. Det beror på att budgeten ofta tar slut innan färdigställande i detta det fattigaste landet i Europa. Men fattigdom bland enskilda personer ute på gatan var inget vi såg. Inte heller något stökigt eller oreda. Det var lugnt, trevligt och fin stämning på alla ställen vi rörde oss.
Ja vi gillade Chisinau från första stund och det var en fröjd att sedan jogga vidare och in på området vid St Teodor Convent. Som att befinna sig i en saga. Det blå klostret är en av Chisinaus äldsta byggnader och likt många andra profana byggnader inhystes annan verksamhet än den kopplad till religion under sovjettiden men nu är det återigen ortodox kyrkoverksamhet. Utanför passade vi på att göra några strides, fem gånger 30 sekunders fartökningar, inför söndagens lopp, innan vi sprang för att leta efter en av de få Leninstatyer som står upp än idag. Vi gick bet på den men hittade mycket annat spännande. Det gigantiska Hotel Comsmos i stil ni kan tänka er, genande i ett bostadskvarter lite bakom där vi blev varse att det finns väldigt många tandläkarmottagningar i staden, och sedan hemåt via den centrala marknaden. Marknader utomlands är fantastiska ställen. Det finns verkligen allt. På samma ställe fast ändå i ett stort kaos där strukturen är något som lokalbefolkningen har koll på men vi turister kan få njuta av att inte förstå.
Kvällens middag på La Taifas var en genuin upplevelse som började brutalt. Den arga kyparen i traditionell skjorta tog emot oss med en bricka bestående av en skål valnötter och små lerkoppar innehållande dryck. Han sa drick. Vi smuttade lite. Tveksamt gott, och sttarkt. Han repeterade. Drick. Inte vänligt utan argt. Drink. Vad är det ni inte förstår sågs han tänka. Vi drack upp. Vågade inte annat. Maten var rustik. Plăcinte som är filodeg fylld av exempelvis ost och olika korvar och syltor var förrätt. Proppmätt redan där. Sedan kom det lammkött och som dessert varsin stor skål katrinplommon fyllda med valnötter och sour cream därtill. Ett gäng män i olika åldrar lirade traditionell musik. Vi rullade tillbaka och rakt ned i säng. Något annat orkade vi varken med tanke på maten eller att vi hade gått upp mitt i natten för att färdas till detta underbara land.
Än har jag inte nämnt värmen. Det var högsommarvärme. Runt 30 grader. Redan under lördagens morgonjogg vid sju hade det börjat kännas där jag och en tapper del av gruppen besökte monumentet och minnesområdet över de 200 000 soldater som under Röda Armens flagg stupat under andra världskriget. En eld brann konstant vid huvudmonumentet och den intilliggande kyrkogården och dess hjältegravar var väl värda ett besök. Ett par strides på vägen hem och genom den allén i parken vid hotellet med byster av moldaviska författare satt fint innan frukost. Leader of the gang så att säga i författargänget var Pushkin som jag själv inte läst ännu men nu vet verkade i landet och har lagts till på min läslista.
På lördagens program stod en utflykt med guide som började promenerandes genom stan. Dmitrii var oerhört sympatisk och dessutom antropolog så det var genuina kunskaper både gällande stadens utveckling samt bakomliggande historiska skeenden vi fick ta del av. Det blev aldrig tråkigt och utan att knappt märka det hade två timmar flugit i väg, med redan där alldeles för många steg dagen innan ett lopp, och vi var nere i den gamla delen av staden där det fanns spännande bakgårdar att titta in på. Dmitrii sa att han aldrig hade träffat en så entusiastisk reseledare där han försökte hålla reda på mig där jag for fram för att inte missa något och ibland lite åt fel håll, genom ett stängsel eller klättrandes upp på något för att få en fin utsikt. Rolig var att när vi alla tog en sneek peek över och genom ett stängsel meddelade han att han det ju inte skulle behövts mer än en skrotbil på en innergård för att ha gjort oss nöjda.
Nästa etapp på dagen var att åka i väg med Dmitrii i buss norrut. Efter våra önskemål och punkt på min lista stannade vi till vid den nedlagda sovjetiska stadscirkusen. Den byggdes i början av åttiotalet och fungerade som ett klassiskt flyttbart cirkustält. Denna tog dock 2000 åskådare och var en av sex i liknande storlek i det forna sovjet, men precis som så mycket annat här hade man inte råd att ha kvar och hålla efter den efter fallet och nu har den förfallit. Sorgligt att den bara användes i dryga femton år. Vilket slöseri på resurser men positivt i sammanhanget är att den nu finns på listan över att rustas upp.
Målet med turen var den lilla byn Orhei med sitt grottkloster, arkeologiska område och kyrkor. Ett underbart ställe mer på landsbygden med avseende på både natur och kultur. Vi gick genom den lilla byn i den stekande solen och betraktade den genuint fina omgivningen. En Lada passerade överbelamrad med vindruvor i bagaget och på taket. Att vin är grejen och nu skördetid för vindruvor hade vi också blivit varse på vår väg med bussen då de salufördes nästan överallt ett fordon kunde stanna till.
Vi åt på Butuceni eco resort och det var en upplevelse. Open air kök, lokal mat, fint ställe. Jag åt Mămăligă vilket är en typ av polenta som jag fick med sour cream och riven getost. Min nyfikenhet beställde också in några slags dumplings fyllda med körsbär vilket var en hit. Oklart om det var huvudrätt eller efterrätt. Energipåfyllda gick vi upp och sen ned i grottan som hänger på en klippa innehållande ett kloster. Noll säkerhetstänk då den tankspridde hade kunnat gå rakt ut genom dörren och stupat ned i dalen. En gammal farbror satt och sålde kort till några damer i huckle. Andra tände vaxljus. Stämningsfullt. Spektakulärt. Spännande.
Dagsturen blev längre än beräknad och vår guide ville nog också hem även om han höll god min. Men blev glad när vi frågade om bussen kunde släppa oss vid terrasseringen ned mot Valea Morilor, den konstgjorda sjön som grävdes ur av kommunistiska ungdomar på 1950-talet. På grund av föroreningar tömdes den 2006 men har sedan ett antal år fyllts på igen. Runt den finns ett fint promenadstråk, caféer och en strand. Guiden fick närmre hem och när han vek av letade vi efter och hittade Chisinaus minsta staty. Den av Lille Prinsen, ur den franska sagan, och här bara 11 cm hög sittande på ett järnstaket. Vi liksom lokalbefolkningen fikade och tittade på folklivet där det bland annat fanns möjlighet att hyra trampbåtar utformade som polisbilar.
Det hade varit en lång dag med mycket upplevelser och därför skönt att middagen var på hotellet. Jag fick gå en tuff match i flera ronder för att få personalen och de längre upp i hierarkin att till slut godkänna att middagen fick intas utomhus på serveringen. Vi hade dessutom ett födelsedagsbarn att fira, Sören fyllde 75 år och hade valt att fira det med ett löparäventyr. Vilken ära där jag också till min glädje hade fått fira hans 70-årsdag då vi var i Lviv och Ukraina för att springa Frankivsk halvmarathon. Vilken äventyrare och inspiration. Tilläggas ska att på denna resa var fyra av sju deltagare pensionärer. Det är exakt sådant här jag också vill syssla med när jag blir äldre. Vi alla oavsett ålder tog en tidig kväll igen för dagen efter var det race day.
Chisnau Big Hearts Marathon erbjuder distanserna 5, 10, 21 och 42 km där man också har möjlighet att delta i rullstol. Alla startade 09:00 och stämningen var på topp. Ingen trängsel i fållorna. Bara glädje och förväntan. Jag förväntade mig en bra känsla och en förhoppning om ett tidsresultat mellan 3h och 3h15min där det första skulle göra mig lycklig och det senare nöjd. Jag gav mig alltså i väg i en fart med 4:15min/km. Alla hade olika färg på nummerlapparna och jag sonderade fältet innan start för att se vilka som likt mig hade en röd. Men det föll ändå platt när alla gav sig i väg tillsammans. Det fina var ändå att vi hade en varvbana på drygt en mil med vändpunkter i varje ände, så det skulle lösa sig. Tråkigt kanske ni som läser tycker. Toppen tycker jag.
Det gjorde att efter fyra kilometer fick jag reda på min position. Jag låt trea. Ettan såg alldeles för snabb ut. Ett muskelpaket och som jag brukar säga, troslöpare. Jag hade också trosor, men shorts över. Troslöpare brukar jag sällan vinna över. Tvåan såg ut att vara av min kaliber. Därför gasade jag på och sprang om henne på vägen tillbaka mot varvning. Jag gillar varvbanor för det blir mer publik, både privatpersoner, och i detta fall liveband, DJ:s och dansgrupper. En highlight var att springa förbi det blå klostret som hade öppnat fönstret och dundrade på med koralmusik. Barnen i traditionella dräkter i kurvan efter var också en hit. Eller dansgruppen bestående av ungdomar som körde olika koreografi varje varv var också imponerande. Det var verkligen ett peppigt lopp. Uppför två kilometer vilket också blev nedför och resten platt. Tokvarmt, javisst, 30 grader, men det var lika för alla. Trots detta sprang en kvinna i jeans och dubbla tröjor. Överhettning på många håll skvallrade ambulansernas sirener om. Men jag höll vätskebalansen och energin på topp. Tempot blev inte som tänkt, värmen gick inte att bortse från. Så mitt fokus blev mer placering än tid. Det var kul att heja på de man mötte och såklart särskilt kul på mina löparäventyrare. När de som kört kortare distans stod klara i varvningen och skrek gav det såklart extra mycket energi.
Tjejen jag sprang om höll i men tappade 100 meter varje vändpunkt. Den lokale troslöparen som också hade hela staden som support besvarade inte alls mitt hejande när vi sågs utan matade på med sitt stenansikte. Fast plötsligt hände något. Hon gick på dass. Vid tio kilometer kvar hade jag tagit in på henne så mycket att jag sprang om. Jag behövde inte ens titta bakom ryggen för att veta var hon befann sig resten av loppet. Jag såg hennes skugga. Även skuggan av de två killar som hjälpte henne. Släpade runt på dessa i fem kilometer. Sen drog killarna i väg och vi fick i stället en motorcyklist med filmkamera som sällskap.
Jag förstod att hon skulle spurta sönder mig. Jag har det inte i mig. Men jag gjorde ett försök. Jag hade min svenska hejarklack. Hon hade hela stan. Med 150 meter kvar till mål och vi såg det uppspända, festliga bandet med texten finisher kom hon förbi som skjuten ur en kanon. Men vet ni, det gjorde inget. En kvinna av staden. Jag vet hur det skulle ha känts om det var min stad. Jag kom i mål som mer än nöjd tvåa på tiden 3:13:36 och hon 20 sekunder före och båda skulle bli rikt belönade visade det sig senare.
Jag duschade och gick tillbaka för att heja med de andra och heja in vår sista svenska kämpe. Alla hade gjort en fantastisk insats på olika sätt. Två vann sin agegroup. Alla kom i mål. Heja oss. Prisutdelningen var en långdragen historia. Många skulle få priser vilket dock var kul. Ett så kallat lokalt original och karaktär som hade dansat och hejat hela dagen fortsatte outtröttlig hela ceremonin till Super Trouper med Abba som gick på repeat. När energin tröt snyltade han majskrokar från ett barn bredvid. Så var det dags för oss. Vi fick publikens jubel, jag fick låna mikrofonen och tacka från oss svenskar, sen fick vi pengar och en påse från alla partners, och då menar jag alla. Gick raskt till närmsta bar och jag beställde in en runda öl till alla för att svalka oss och fira. Gick igenom påsarna. Mina vänner fick även utdelning då jag delade med mig av många produkter.
Proteinpulver, bars, chips, juice, energidryck, powerbank, lyxig handväska, keps, mössa, buff, nyckelringar, tygpåsar, presentkort vi senare köpte caphirinia för och blommor. Jag har säkert glömt hälften. Aldrig varit med om något liknande. Vilket lopp. Vilka priser. Vilken dag. Men den var inte slut. Vi skulle gå på blind dinner med vinprovning. Varken jag eller någon i gruppen visste vad vi hade att vänta oss. Det skulle bli en jättespännande upplevelse. På bordet i vinkällaren var det dukat med en ögonbindel, ett vinglas och en svart plasthandske. Fem rätter. Fem viner. Vi skulle inte se någonting och äta med händerna. Det var helt fantastiskt. Vilka smaker. De sinnen vi kunde använda förstärktes. Kvällen fortsatte precis om hörnet i parken vid vårt hotell. Ett band hade riggat upp sin utrustning. Vi likt de runt omkring oss köpte ukrainskt körsbärsvin från lokalen bredvid. Bandet drog i gång. Vilken konsert. De var grymma. Kvällen var ljum. Vi såg Jupiter på himlen. Och vem dansade natten lång. Outtröttlig. Jo den lokala karaktären jag tidigare nämnt.
Detta var en helt vanlig söndag i Chisinau. Man umgås på gatorna. Vi frågade lokalbefolkningen. Det var så det var. Kan vi inte få lite mer av detta hemma tack. Nu hade vi bara en förmiddag kvar. Såklart blev det en jogg. Trötta ben men på span efter en övergiven synagoga vi inte hittade. Men en ny riktning. Ett nytt område i den stad vi har tagit till vårt hjärta. Att åka till Moldavien kan starkt rekommenderas. Det finns så mycket att upptäcka och se springandes i världen, men hit kommer jag gärna tillbaka, och då även en sväng in i Transnistrien.
