Årets tredje resa med Löparäventyret är just nu pågående. Den började tidigt i fredags med att flyga till Zürich. Men det var inte bara dit vi skulle, utan det egentliga målet och resans höjdpunkt var Liechtenstein. En del undrar hur jag planerar de resor jag arrangerar. Hur jag får idén om plats och reseupplägg. Eftersom jag samlar på länder utgår jag oftast från ett land jag inte besökt. Denna gång var jag sugen på Liechtenstein som dessutom har Alper. Nästa steg var att välja en helg jag ville åka. Mitten på juni skulle passa bra. Roligt om det dessutom finns ett lopp att springa. Googlade. Toppen. Hittade en bergsmara. Coolt att få springa genom ett helt land dessutom. Sagt och gjort. Så fick det bli. Paketerade resan och tretton stycken ville följa med. Hurra. Och nu är vi här. I mitten av en hel massa upplevelser i bergsmiljö under fem dagar. Låt mig ta er med till detta kungarike.
Landade som sagt i Zürich där vi blev hämtade med buss. Här är inte saker långt bort och bussen tog oss genom ett magiskt vackert landskap till Bendern i Liechtenstein. Att hitta en lunchrestaurang med fint panorama var inte svårt trots att orten var rätt sömnig. Dyrt. Javisst. Överallt. Men utsikten ingår. Dags att sträcka på benen. Sista minuten backtips. För uppåt gick det genom samhället. Sedan in på en stig. Röda gränsmarkeringar på stigen. Man är nära Österrike. Någon sa att även om resan skulle sluta just här hade vyerna redan gett tillräcklig utdelning. Just så fint är det här. Middag med gänget som redan svetsats samman. Mycket skratt. Även förväntan. Skräckblandad förtjusning. Över vad som dagen efter komma skulle. Glömde berätta att vi även hade hämtat nummerlappar till det lopp vi skulle springa. De hämtades i en korvfabrik. I de anställdas lunchmatsal. Vi var väldigt välkomna. En grupp från Sverige är alltid det. Vi har bra och trevligt rykte i världen. Tillbaka till middagen. Ute på gården stämde en blåsorkester sina instrument. Vilken inramning av kvällen. Bergen. Kvällssolen. Marschmusik. En svalkande öl. Äventyret hade börjat.
Lördag morgon. En frukost man hade velat ha nöjet att njuta av längre än just innan ett lopp. Birchermüsli. Typiskt för regionen och liknar over night oats. Bröd och bergkäse. Chill en stund. Somnade. Sedan gick vi till starten. Tolv av oss skulle springa maran. Inte vilken mara som helst utan en med 1870 höjdmeters stigning. Men det började platt. Fast det kan också vara jobbigt avslöjade den gigantiska spya som låg i svängen efter två kilometer. En mil till Vaduz, huvudstaden i landet med sina 5200 invånare där hela befolkningen utgörs av 38000 människor och där landet kunde byggas upp efter andra världskriget genom att sälja en tavla av Leonardo da Vinci för 5 miljoner dollar. I Vaduz var det festligt. Mycket folk som hejade. Jag hade hållt bra tempo fram dit trots vetskapen om att det skulle bli en del backar. Men att de skulle vara så oändliga och branta kunde jag aldrig ha anat. 12 km rakt uppför nu. Jag skojar inte. Ingen lek. Nej jag kunde inte springa hela tiden. Ingen jag såg gjorde det heller. Men det fanns sådant som piggade upp. Panoramat. Killen som lagt ifrån sig sin cykel och tagit fram sitt dragspel och spelade. De flera meter långa alphornen i trä vars musik ekade mellan bergväggarna. Asfalt. Grusväg. Men inte särskilt mycket stig. Bra det i alla fall. Jag bildade ett stafettlag med Björn. Det innebar att jag skulle springa 25 km och sedan växla i den lilla orten Steg. De sista kilometrarna dit var det faktiskt nedför och dessutom en turkos flod att sikta på.
Men varför stanna där när man kan springa hela. Klart jag hakade efter att vi hade växlat tidschipet. Men så var det ju det där med backarna. Jag hade inte supermycket power kvar. Vi höll ihop några kilometer men sedan var det skönt att inse att jag inte tävlade längre. Vi var nia vid växlingen och hade redan plockat några placeringar. De resterande 17 kilometrarna var än mer brutala. Men det var fint. Otroligt fint. Och en superskön känsla att vara ute på en mara och redan ha tävlat klart. Jag njöt. Passerade högsta punkten vilket funktionärerna glatt meddelade. Även en av alla toppklassiga energistationer befann sig där uppe.
När det var 5 km kvar så såg man målgången nere i dalen. Men vi skulle springa en omväg. Mer snö i år än normalt sett denna tid på året. Dagarna innan hade de använt små grävskopor för att få bort det mesta från stigen. Men en del låg kvar på vissa ställen där vi sladdade fram. Genom gatorna i Malbun och så in i mål. Så härligt och så fint. En mara som träning och dessutom hade vi kommit fyra i stafetten. Ok det grämde oss lite. Men att ha fixat en mara i denna miljö och efter benbrottet var glädjande nog. En efter en kom Löparäventyrarna in i mål. Glada. Trötta. Första maran för en del. Såklart pers då och ett lättslaget sådant. Bara en sådan sak. Öl och korv i påse. Ja ni läste rätt. Köpte man en bratwurst fick man den i en papperspåse med en kopp senap och en brödskiva därtill. Hänge lite med min tillreste tyske vän och de andra i gänget. Zara tog storslam i prisutdelningen. Att Liechtenstein är ett av världens rikaste länder märktes i samband med denna. Tobbe hade tappat bort sin klocka. Den kom snabbt tillbaka. Bevis på att landet har nästan obefintlig brottslighet. Jag delade ut flyers till www.vikbovandan.se Klart folk där borde komma och springa hos oss den 10 augusti. I shuttlebussen tillbaka var stämningen hög. Tillika på vår middag. Delade med oss av upplevelserna. Backarna. Snön. Publiken. Upplevelserna. En del hade sett murveldjur. Andra behövt bli masserade hos sjukvårdarna för att få bort krampen i benen. Men alla hade haft det helt fantastiskt. Nej kvällen blev inte sen. Mat. Musikquiz. Sängen. Och på söndagen gick äventyret vidare. Till ett nytt land. Schweiz. Än var det mycket kvar av detta Löparäventyr. Keep you posted.
