Hur du kan bli av med ett sponsorkontrakt

En del vill behålla sina sponsorer. En del gör allt för att bli av med dem. Det sistnämnda skulle ha kunnat inträffa i måndags.

Jag och Jerker Lysell anordnade en personalaktivitet hos Café Broadway i Norrköping. Det var Eldkvarns hak på den tiden det begav sig. Ett genuint café och restaurang med skön stämning och god mat både på dagar och kvällar. Där åt Plura pannbiff och där äter jag och Jerker lunch nuförtiden. Vi kom dit efter stängningsdags och började med en föreläsning om vad vi sysslar med till vardags. Såsom att jag började springa när jag var äldre än Jerker är nu och springer rackarns långt och i många länder. Och att Jerker var på O-ringen redan som spädbarn och förutom att köpa pansarvagnar och springa naken i Italien även är en grym orienterare. Sedan var det dags för lite fysisk aktivitet. Vi hade förberett allt in i minsta detalj för en lagom trivsam utmaning. Trodde vi.

Vi körde ut personalen till Vrinneviskogen och försåg dem med pannlampor och en GoPro. Sedan släppte vi ut dem på reflexspåret. En av kockarna hade med sig en klubba som energi, några hade druckit en öl innan och vissa var positivt övertaggade. Då vi tyckte att närmare 9 km i obanad terräng kunde vara i längsta laget sprang jag och satte upp en lapp. På lappen som satt efter 3 km stod det att de skulle svänga vänster in på elljusspåret och följa det tillbaka. Följa det till de såg en eld. För medan personalen kilade över stock och sten tände jag och Jerker en eld uppe på toppen av den gamla slalombacken. Men elden hann slockna. Efter en timme började vi bli oroliga på riktigt. Men vi hade inga telefonnummer eller efternamn på de inblandade. Tiden gick och mina skrik efter Broadwaypersonalen blev inte besvarade i skogen. Löparna och hundägarna i skogen hade inte sett dem. Då får man ta till Facebook.

Frida: Är det någon som känner någon som jobbar på Café Broadway i Norrköping och har ett telefonnummer eller efternamn till dem? Vi har tappat bort dem i skogen!! (det är sant) Hjälp! — with Jerker Lysell.

Malin: Shit! Delar i alla fall. Hoppas ni hittar dem!

Maria: Whaaaat?!

Anja: Roger…. är inte du stammis där?!

Frida: Bra tänkt Malin! Dela gärna!

Frida: Bra Anja!!! Att jag inte tänkte på det, Roger hjälp oss!

Kjell: Ring Broadway… +4611133140

Anja: Men släpp för 17 inte ut Roger i skogen… då är han oxå borta snart.

Kjell: Eller är alla i personalen ute?

Frida: Kjell Karlsson alla är ute i skogen och Jocke svarar inte…men Ronjas massör ringde nyss på hennes telefon jag har i fickan…så vi är dem kanske på spåren:-)

Roger: Mail o nummer dit finns ju på hemsidan, själv beställer jag sällan öl av Jocke via mobilen så hans nummer har jag inte.

Maria S: 0704—— Jockes nummer om du inte har.

Frida: Vi har hittat dem!!!

Anja: Det här kräver nästan en liten förklaring 🙂
Nu kan du börja beställa öl via mobilen.

Frida: Och en arsenal av LiU-orienterare var i startgroparna för att komma ut och leta 🙂

Maria S: Bra att de kom till rätta!

Hillevi: Orienteringsträningen är på tisdagar… nybörjarkurs?

Maria W: Hahaha!

Caroline: Haha men Frida då!!

Billy: Hahaha! Helt klart årets hittills bästa statusuppdatering!!!

Det tog bara tio minuter innan massören, som hade hört från en kompis kompis att personalen var borta, ringde till den mobil som jag så lämpligt hade i fickan. Han hade även numret till några av de andra som var ute i mörkret. Jag frågade om han trodde de var arga på oss men svaret att de inte kunde bli arga lugnade mig. Efter dryga 90 minuter ute i skogen kom de till vår eld. De hade tagit sig igenom hela reflexbanan och fått ett ordentligt träningspass. Trots omständigheterna var de vid gott mod och vi var glada att kunna bjuda dem på varm choklad och grillad korv med fin utsikt över det upplysta Hageby. Kvällen hade hunnit börja bli sen och då vissa skulle vara på jobbet redan vid 6 dagen efter och hördes muttrande om byte av chef packade vi ihop och gav oss hemåt. Det blev ett äventyr och lyckligtvis blev vi och alla andra serverade lunch dagen efter på restaurangen. Men vi fick veta att de hade känt av utmaningen från kvällen innan och kanske får vi akta oss framöver. Kan ju hända att vi får tillbaka detta i någon form. Vi får passa oss.

Turligt nog var det en tacksam personal att släppa ut på detta äventyr. De var ändå rätt stolta över att ha sprungit hela spåret. Jag var imponerad över kämpaglöden och det var roligt att höra deras historia efteråt. När de bland annat berättade att de stundtals släckt sina pannlampor för att ingen bakom skulle kunna fuska. Vi är glada för att vi får fortsätta äta lunch på Broadway. Att ha detta stöd är mycket värt. Det sparar både pengar och tid att få äta lunch ute och dessutom på ett så trevligt ställe. Att ha sponsorer som stöttar en betyder oerhört mycket.

PJ på Helhetshälsan där jag får massage, Joakim och Oskar på Salming som ser till att jag har skor och kläder, Thomas på ICA Kvantum i Klockartorpet som hjälper till att fylla mitt kylskåp, Michael på Gutzy som förser mig med energi i olika former till mina tävlingar och Gunilla på Hud och Hälsa som tar hand om min hud. Jag lovar att inte tappa bort er i skogen. Ni är guld värda. Tack.

Till sist vill jag bara poängtera att det är härligt att slippa springa i gegga. Förra veckans grusvägar var ingen rolig historia. Sedan är det rätt skönt att detta är sista veckan med mängdträning. Till och med jag kan bli lite trött. Imorgon springer jag till Linköping för att gå på ett föredrag. Sen blir det några pass till innan jag kan summera fyra veckor och över 800 löpta kilometer. Lyckligtvis har inte alla genomförts i geggamojja även om asfalten kändes så i morse. Nu ska jag unna min kropp lite sömn. God natt.