Nu är det sådär igen. Ett fyra dagar långt Löparäventyr innehållande extra allt och man vet inte hur man ska ge det riktig rättvisa i efterhand. Hur ska jag kunna få ned allt på pränt så att ni ska förstå. Förstå att ni måste skriva in Israel på er bucketlist. Högt upp på den listan. Jag gör ett försök, och börjar natten mellan i onsdags och torsdags på flygplatsen i Tel Aviv.
Vi blir mötta av en kille redan innan passkontrollen som tar oss genom en gräddfil och till en väntande taxi på gatan. Sådant känns extra skönt när man anländer en timme försent och landar klockan tre på natten för att större delen av passagerarna betett sig som en dagisklass så att flyget inte kom iväg i tid. Skönt med bara handbagage och att Jerusalem endast ligger en dryg halvtimme bort så man redan någon timme senare kan lägga huvudet på kudden.
Men inte kan man sova halva dagen när en helig stad ligger för dina fötter. Icke. Efter att ha smält den digra frukostbuffén en liten stund i solen var vi iväg. Riktning gamla staden där muren ringar in ett kvadratmeterstort område uppdelat i fyra olika kulturella och religiösa områden. Muslimska, kristna, judiska och armenska kvarter där det var allt annat än lågsäsong. Sabbat och dessutom nära påsk gjorde att pilgrimsfärder ledda av munkar, samt turister av alla dess slag ville vistas där Jesus än gång var. Vi sprang genom Jaffa gate precis som köpmän gjort sedan många århundraden tillbaka med varor från hamnen i Jaffa. Tog sedan den sluttande David street nedåt förbi alla små butiker där ägarna glatt hejade på oss och önskade lycka till i den kommande maran. Det var välkomnande röster överallt. Här såg man fram emot att gatorna skulle spärras av och vi löpare skulle få inta dem. En känsla av att detta evenemang är viktigt för staden. Tog vänster för att hitta ut genom Lions gate och det blev ett par stopp av beväpnade vakter innan vi hittade dit. För till området runt klippmoskén, ni vet den med den så karaktäristiska guldkupolen, har man inte access i hotpants och linne. Jerusalem är byggt på kullar och gamla staden är en av dem vilket innebar att det blev skarpt nedför till Getsemanes trädgård där Jesus blev arresterad. Därifrån uppåt till en port som var stängd upp till den judiska gravplatsen.
Sedan blev det brått. GPS är bra men inte när ställen heter samma sak. När klockan slog tolv och presskonferensen inför maran skulle börja var vi i en annan del av staden. Men vi hann dit precis innan den ständigt leende legenden Haile Gebrselassie tog till orda och talade om hur glad han var att återigen vara i Jerusalem. Han som numera är pensionerad men bland annat har 2 olympiska guld på distansen 10000m och fyra vinster i Berlin marathon i bagaget skulle under detta event springa 10 km ihop med Jerusalems borgmästare. Pensionerad, absolut, men från löpningen i sig blir man det aldrig meddelade han. Word tänkte vi. Vidare fortsatte han poängtera det fina i att löpning förenar, något som är extra betydelsefullt i en nation som denna, och tog även upp årets vinter-OS i Sydkorea som ett annat aktuellt exempel.
Vi visste det inte då, men efter detta började denna resas oändliga parad med läcker mat. Hamnade hos Rachel på hennes gatuservering där hon serverar israeliska tapas och mackor som är perfekt komponerade och får en sista touch med hjälp av en blåslampa. Denna kvinna kom tvåa i deras motsvarighet till såpan Kockarnas kamp år 2015 där hon in i sin matlagning har med sig influenser från många års vistelse i Barcelona. Detta är talande för Israel. Köket är en fusion av mat från många delar av världen eftersom judarna som bekant har återvänt till denna plats för att bilda Staten Israel.
Några timmar senare satt vi runt ett bord i lokalerna hos Masschallenge som jobbar med olika typer av startupverksamhet. Många spännande innovationer kommer från landet och vårt intresse ökade när verksamheten hos företaget Moonrun körde sin dragning. Jag var inte sen att räcka upp handen då jag fick testa innovationen som var en sele du fäster i dörren, hakar fast dig i och sedan via sensorer kan se dig själv springa i ett datorprogram. Nej det var inte lätt att få till det vid första testet, men potential finns, och absolut ett behov i vårt land. Speciellt för dem som liksom jag inte gillar löpband. En bra effekt var också att ju hårdare man springer, desto mindre ökar belastningen på knän och leder.
Sedan var det dags att äta igen. Eller nästan. Först skulle vi hämta ut våra nummerlappar på sportmässan. Köade bakom ett gäng utrustade med maskingevär samt två tjejer från Kina. En av tjejerna berättade att hon beställer surströmmingsburkar på internet att kalasa på hemma. Maten intogs på pastapartyt som serverade olika typer av riktigt god mat från flera olika bufféer och där vi träffade folk från löparklubbar i Israel och andra tillresa deltagare från olika länder. Jerusalem marathon som sedan starten 2011 har växt sig riktigt stort skulle på fredagen släppa ut 35000 löpare fördelat på olika distanser varav 4000 internationella deltagare från 72 länder. Vi lassade på ordentligt. Loppet skulle inte bli någon lek. Det finns inget som heter platt i Jerusalem. Jag hade testat backarna två gånger innan. Dags att sova.
06:45. Det var inte då klockan ringde. Utan det var då starten skulle gå. Till halvmaran. Min start i maran gick 07:00. Alla av de tusentals löparna hade inte brått över startlinjen och det var knappt att de hann skapa nya startfållor åt oss. Jag höll för min nummerlapp. Hade fått fel startgrupp. Lyckades smita in i den första.
Ställde mig på startlinjen istället. Räknade in fyra afrikanska tjejer. Sprang iväg. Jag visste att man skulle ta det lugnt i början. Tjejerna framför mig tog det oväntat lugnt. Första kilometrarna hade jag även skaffat mig koll på två israeliskor. Nu till backarna. Att det var ett backigt lopp kom jag ihåg. Men såhär backigt. Nej det kunde ändå inte vara möjligt. Det var som att backarna skrattande tornade upp sig efter varje sväng. 42 abborrebackar på ett bräde. Ja det var så det kändes. Inte bara kändes. Det var ett faktum. Nåja. Jag var i Jerusalem för träning. Och bättre Comradesträning går inte att uppbringa. Försökte slappna av nedför och trycka på lite samtidigt som jag trippade upp i backarna. Som vanligt blev det en dragkamp med löparna runt omkring. De förbi uppför och jag förbi nedför. Ett evigt jojande. En av israeliskorna lade jag bakom mig en gång för alla på väg upp mot vändningen vid hebreiska universitetet, medan den andra, iklädd kjol och schalett drog ifrån.
Vilken trosuppfattning man har är tydligt i detta land och kippan, den lilla mössen de judiska männen bär gick även att kombinera med löparkeps. Jag var glad över hotpants och linne men mina snabba kläder och skor räckte inte riktigt denna dagen. Men återigen. Det var ett träningspass och planen var att öka andra halvan. Nu blev det inte riktigt så, men jag höll jämn fart och kom in som sjua. Tiden var sämre än båda de tidigare gångerna men loppet hade varit kul och banan är speciell. Det är coolt att springa en sväng genom gamla stan och det är häftigt med all musik och publik varav somliga utklädda till gigantiska dockor gåendes på styltor. Man får se mycket av staden och målgången i Saccer park på det långa blå podiet är härlig. Passade på att få en liten massage. Två tjejer gjorde någon form av handpåläggning istället för massage på mina ben och det hjälpte inte att jag bad dem ta i litegrann. De verkade mer oroliga över hur jag mådde. Blev kvar en stund i målgången för det är nu man tar chansen att marknadsföra sitt eget lopp. Klart att folk från andra länder borde komma till VikboVändan den 11 augusti. Det säger sig ju självt. Och många tyckte det kunde vara en bra idé. Men vinden, som också hade varit ett aber under loppet, och alltid verkade inträffa så att den bromsade nedförslöpningen gjorde sig påmind så hänget i parken blev inte särskilt långvarigt.
Ingen rast och ingen ro. Vi gick till botten med cykelfrågan. En text jag sett på en killes cykeltröja ledde inte någon vart, och namnet ledarcyklisterna gett mig var sedan länge glömt. Det är då mannen i receptionen visar sig vara en riktig Sherlock Holmes, lyfter luren några gånger och plötsligt står vi med en adress i handen och är på väg genom stan. Men först ett stopp för mat. Släntrar in på Meuchas, vars logga var dekorerad med en fin mustasch, och lyfter på locken till grytorna i buffén. Toppen. Lokalt och gott. Får sällskap av servitören som berättar ägarens långa släkthistoria och ger oss lite tips på vad vi borde se i stan. Efter att ha plankat på spårvagnen och letat oss fram till rätt gata och adress som visade sig ligga i andra änden av stan möts vi av cyklar i rader. Bakom skyltfönster med en stängd dörr. De hade stängt för tio minuter sedan. Fasen också. Men man ska inte misströsta. Mirakel har skett förr. Dessutom ofta i just denna heliga stad. En kille på cykel kör upp bredvid oss. Berättar att ägaren just åkt iväg. Lyckligtvis passerar han efter att ha gjort en u-sväng längre ned på gatan. Jippi. Får mästerlig hjälp med fina racercyklar, byte av trampor som passar våra skor, hjälmar, verktyg och info om en passande runda för oss. Cyklar tillbaka. Tanken slår oss att vi varken har betalat eller lämnat något i säkerhet. Jag på en cykel flera gånger finare än den jag har hemma.
Sätter oss på ett café i ett gatuhörn. Där sitter ett par som har sprungit loppet. Vi ropar in några fler iförda medaljer och foliefiltar. Det blir ett roligt häng och vi känner oss stolta som har bidragit till att spontant ha skapat ett litet afterraceparty i solen. På kvällen åker vi till den lilla orten Ein Kerem där det finns en mysig restaurang som heter Brasserie. Där blir servitrisen lika förvånad som jag när vi inser att det var hon som hade masserat mig i tältet tidigare under dagen. Vetskapen om att hon har tagit av mina kompressionsstrumpor och masserat mina fötter för några timmar sedan gjorde inte denna matupplevelse mindre fantastisk vilken toppades av en chokladkaka som inte var av denna värld. Sedan orkade vi inte mer. Varken mat eller andra aktiviteter. Tack och god natt.
Orkar ni med att höra mer. Inser att detta inlägg blir långt. Lördagens morgon började med frukost och sedan kaffe i solen igen. När jag insåg att det var en timme kvar till vi skulle ut på nästa aktivitet blev jag lite rastlös. Så tog tillfället i akt och gick en runda till kvarteren runt Mea Shearim. Tog mig dit via Etiopien street och redan där var upplevelsen som att kliva in i en annan värld och tid. Alla var klädda i vita schalar och rörde sig mot kyrkan. Precis som i Etiopien. I nästa korsning var det också väldigt fridfullt. Inga bilar. Inget var öppet. Det enda jag såg var människor, unga som gamla, klädda i traditionella judiska kläder. Denna dag med den extra högtidliga och höga pälsmössan som killar bär under sabbaten året runt. Tänk er att alla som går på gatan gör som vi, fipplar med sina smartphones. Men byt ut den mot en liten Torah i fickformat. Men andra ord, folk gick runt och läste i små böcker med den heliga judiska skriften. Som i en annan tid. Fast nu. Oerhört speciellt.
Klockan nio var jag tillbaka och vi vandrade tillsammans till gamla stan som faktiskt var allt som Jerusalem bestod av fram till 1860. Allt utanför var landsbygd. Vi och många med oss, där somliga haft som sitt livs mål att någon gång komma just hit, gick in i Church of the holy sepulchre. Heliga gravens kyrka. Det var på denna plats Jesus blev korsfäst och begraven. Nu står här en kyrka som har byggts upp, rivits, och byggts upp i många omgångar av såväl romare som korsfarare. Här finns kullen där korset sägs ha stått. Stenen där Jesus lik tvättades. Hans graven utanför vilken kön gick flera varv för att komma in. Vi skippade den och klev in i en annan gravgrotta innan vi strosade nedför Via Dolorosa, vägen där Jesus släpade sitt eget kors. Såklart gick vi också till Västra muren, eller klagomuren som den ibland kallas innan vi köpte falaflar och en burk med hummus och åt i solen. För det är även detta en resa till Israel går ut på. Att äta falaflar stora som tennisbollar och sin vikt i hummus. Stärka av detta hämtade vi racercyklarna på hotellet.
Nu fick vi känna på backar igen. Vårt mål första mål var Ein el Baled. Där det inte bara visade sig finnas bra cykelvägar för både MTB och landsvägscykel utan även fina löpstigar i dalen. Efter att ha cyklat i först 15% lutning uppåt som övergick i barnsliga 10% i några kilometer insåg vi att vi inte alls var där vi trodde utan på väg mot Betlehem. Spännande tänkte vi och bestämde oss för att åka dit istället. Man får ändå lite gåshud av att inse att man är på väg dit Jesus föddes. Trampade på och hamnade i den kaotiska lördagskommersen. I Jerusalem var det lugna gator på grund av judarnas sabbat. Men i dessa muslimska områden kändes det inte som vilodag alls. En hemmabyggd maskin som producerade rosafärgat spunnet socker i en baklucka. Högar med blomkål i gathörnen. Berg av jordgubbar. Folk och bilar precis överallt.
När vi var uppe på toppen i staden gick det nedför igen. Genom gamla stan. Vi var inne bland marknadsstånd och kryssade. En kille sa till mig att han aldrig hade sett något så konstigt. Men vi blev mötta av leenden. Visst var folk där för att besöka kyrkan på vilken platsen Jesus sägs vara född, men vi kändes nästan som en större turistattraktion. Stannade för att fika. Det är ju så man gör när man cyklar. Fikar mest hela tiden. Vi satte oss på Starbucks. Nej det var såklart inte Starbucks utan ett helt vanligt marknadsstånd. Köpte kaffe, glass och en oätlig croissant som jag gömde i servetten. Men att ha stannat just där var en lyckoträff. Inte bara för att Carola hade varit där, vilket det fanns bildbevis på, utan att vi fick veta att Banksy satt sina spår i Betlehem.
Att färdas på racercykel uppfattades tydligen inte som något hot och vi kunde passera över gränsen utan any questions asked. Till Jerusalem var det heller inte långt denna väg för vi var praktiskt taget redan där. En stad i eftermiddagssol. Det är något extra och det var häftigt att cykla med panoramat framför oss. Kvällen tog oss tillbaka till den gamla tågstationen som numera inrymmer restauranger, caféer och fritidsaktiviteter i en cool miljö. Det var här vi träffade Haile två dagar tidigare och det var här vi nu återigen fick in en dignande fusion av mat. Sedan kördes vi runt i Jerusalem och fick se staden från en klippa i söder. Israel är inte stort, det insåg vi när ljusen i fjärran tillhörde Jordanien som ligger på andra sidan Döda havet. Klockan tio var det tänkt att vi skulle gå på en nighttour. Den var planerad vid marknaden Machne Yuda som på kvällen skiftar skepnad. Marknadsstånden blir till pubar och varje plåtjalousie är en uppvisning i streetart. Varje målning med en egen historia. Denna nattliga förvandling började för sex år sedan då en tjej kom tillbaka från Frankrike, gjorde om butiken till café på kvällstid och vilket har lett till en ketchupeffekt av nya hak och pubar. Vi synkade dock inte med guiden. Vi hade visst hamnat på något slags pubcrawl för backpackers. Han försökte elda igång oss. Efter fem minuter var shots upphällda. Vi ville inte ha. Han undrade vad det var för fel. Vi skulle ju ha kul. Hela natten. Vi hade haft kul. Hela dagen. Tänkte även fortsätta med det. Fast inte med honom. Vi smet. Tog vår egen runda. Den ledde till ett stånd med turkish delight. Godis. Till att kolla på folk och coola målningar. Sedan hem. Sova är också kul.
För då hinner man med ännu fler upplevelser innan man måste åka hem. Löparskorna knöts på redan till frukosten. Gäller att vara beredd redan när man borstar tänderna. Maxa. All in. Extra allt. Joggade mot Damascus gate. Den ingången till gamla stan hade vi inte provat. Testade de delar av gamla stan där vi inte hunnit springa. Satte oss på ett café och kollade folklivet. Testade var olika gränder ledde. Många var dead end. Medan andra var en uppvisning i streetart eller till vår förvåning, en fotbollsplan med småungar i en ostrukturerad bollek. Folk frågade om vi inte hade slutat springa sedan i fredags. Maran var ju över. Somliga sålde törnekronor. Stora kors, bara att bära upp längs via Dolorosa stod lutade mot husväggarna. Andra sprang in och drog ut hela familjen då något så konstigt som två löpare passerade. We got it, sa en man när jag tittade in i hans lilla butik på Davids street. Men jag ville inte alls ha någonting. Jag ville bara ha denna fantastiska upplevelse. Den kan man inte köpa.
Sammanfattningsvis. Jag sa det i början. Detta land måste in på er bucketlist. Högt upp. Vi kommer säkert att komma tillbaka. Det finns så mycket mer att uppleva. Ett litet land med många upplevelser. Men det finns ändå ett litet styng av sorg i bröstet. I gamla stan kan fyra olika grupperingar leva i fred. Men mellan Palestinier och Israeler är det inte så. Det går inte att komma överens. Båda sidor vill leva i fred, men ändå är terrorn vardag. Det är komplicerat och svårt för oss att förstå. Jag hoppas att det någon gång kommer att finnas en lösning.
