Hög på livet

I söndags kändes det som jag hade knarkat. Eller som jag tror det skulle ha känts om jag hade knarkat. När jag kom i mål på Höstmilen kände jag mig helt hög. Allt var bara så himla bra. Det var sol. Jag hade persat. Jag stod där med fina vänner. Jag var så himla glad.

Sista tiden har jag bekymrat mig för om jag verkligen har vilat ut ordentligt efter VM. Jag är rätt bra på att lura mig själv när det gäller vila. Jag gillar ju att träna. Men jag var rädd att jag hade hamnat i någon slags mellanmjölk utan att ha vilat ordentligt och de två sista veckorna dragit på med vardera 18 mil. Ingen astronomisk mängd i mina mått mätt, men ändå en ansenlig mängd mil om man frågar vem som helst på gatan. Fast på fredagen kändes det grymt bra då jag körde två snabba pass, ett på morgonen och ett på eftermiddagen. I veckan hade jag dessutom gått och fått rejäl massage och även varit hos en naprapat för det är något som har strålat i höger ben. Just det, vänster hälsena har ömmat också, och mot det käkade jag lite voltaren. Sammanfattningsvis. Jag har känt mig lite risig i kroppen.

Saker som är lätta att glömma om man sysslar med andra saker. Går på konsert med Petter och symfoniorkestern i fredags. Sitter i en bar och snackar skit efteråt. Springer till syrran när man vaknar, pallar äpplen i ryggsäcken på vägen dit, och får leka med småkidsen på en öde badstrand. Ser på Clockwork Orange och käkar ostbågar på lördagkvällen. Då har man det rätt bra. Äter en god söndagsfrukost och cyklar milen ut till Jursla för att ta bussen till Höstmilens start.

Höstmilen är en tävling som går mellan Sörsjön och Lillsjön och mäter 10,6 km. En tävling där alla löpare i Norrköping med omnejd oavsett ambition deltar. En tävling ingen väntar sig att jag ska vinna, utan i tidningen stod det dagen innan att det ändå var roligt att jag skulle vara med, med betoning på roligt. Det var också vad jag tyckte det skulle bli denna strålande höstdag. För jag trodde inte att det skulle gå något bra, men jag skulle ha en fin tur i skogen, om än jobbig, för backen efter 7,5 km kan man inte snacka bort.

Startskottet gick och det kändes så sjukt bra. Jag flög fram. Låg tvåa på grusvägen ända fram till backen och hade snittat 3:53min/km vilket innebär att jag lätt hade persat milen på platt landsväg denna dag. På vägen upp i skogen sprang Elmina om mig men enligt de flitiga uppdateringarna från den entusiastiska publiken låg jag hela tiden 25 sek efter. Ända in i mål. Där det blev pers på 36 sekunder. Helt otroligt. Jag var så glad.

Det liksom sprutade endorfiner ur alla kroppsöppningar och solen sken så mycket att det borde vara brottsligt att inte ha befunnit sig utomhus. Jag var helt speedad. Elmina och Elin frågade vad jag gick på. Jag sa att jag druckit en dryck med koffein och något mer innehåll som jag inte var uppdaterad på. Något jag köpt på internet. För så var det. Vi fick fina priser. Jag cyklade hem. Åkte på söndagsmiddag på ett slott. Eller om det fick kallas slott. Greven menade att det rent tekniskt var oklart vad definitionen på ett svenskt slott är. Men Hylinge är byggt på 1700-talet och fantastiskt fint oavsett vad. Vi drack absint. Vi åt i matsalen. En gourmetkock, och dessutom triathlet, lagade helt underbara och komplicerade rätter åt oss. Matporr i dess finaste form.  Jag fick träffa nya spännande människor. Jag fick höra spökhistorier. Jag var fortfarande speedad när jag lade huvudet på kudden hemma i min lägenhet.

Det låter klyschigt, men jag är fasen hög på livet. Något mer knark än så behöver jag inte.

Till sist. Om ni precis som mig gillar tidningar i pappersformat, se till att börja prenumerera på Spring. Just nu är det ett väldigt bra erbjudande då man får både strumpor från Gococo (värde 250:-) och presentkort på Mightysport för att handla kosttillskott. Presentkortet är värt 100 kr. I tidningen får du läsa många intressanta artiklar om svensk löpning varvat med träningstips, kostråd, recept, tips på hur du förebygger skador samt mycket, mycket mer.