Första dagen på det nya året. 07:00 skulle vi åka inåt landet och 07:00 var vår guide Kebba klar att ta med oss i sin bil. Vi hade dock fullt sjå med att få upp tempot på frukostpersonalen som hade allt annat än brått. Men iväg kom vi och i ett avsevärt högre tempo än resan från Dakar. Bättre vägar, mindre trafik och färre stopp. Även om vårt ekipage körde på en stackars get. Vi följde Gambiafloden och på ett ställe åkte vi över en sprillans ny bro. Innan hade överfarten varit en smula osäker på grund av den dåvarande färjans skick och tidtabell. Att ha en lastbil med mango eller fisk och få vänta några dagar på att komma över var varken bra för lasten eller någons humör.
Vi stannade i Farafenni där Kebba skulle byta ett av däcken på bilen. Tog även en tur på den lokala marknaden där de flesta sålde samma sak. Fisk, pepparfrukt, vitlök, lök, morötter, aubergine och buljong. Fast ändå väldigt praktiskt. Allt var portionerat i olika stora delar eller högar, så bara att välja, köpa, stoppa i en gryta, koka och vips fanns en färdig gryta att äta.
Wassu stonecircles blev också ett stopp. Stenar som enligt traditionen är heliga gravplatser och därav finns avbildade på den lokala valutan av valören 50 Dalasi. Ett dammigt museum därtill. Men nu ville vi ut i naturen. Åkte ned till floden för att äta. Hardcore lokalt. Men Damoda alltså. Gryta baserad på en god jordnötssås som redan hade bubblat upp som en favorit på vår meny. Här med kött. Inga ätbara bitar, men ändå.
Att hitta till flodbåten var inget vi gjorde utan att behöva fråga några på vägen. Men till slut hade vi hamnat i en avkrok, sittandes under ett träd och väntade. Under tiden stiftade jag bekantskap med byns barn. Fler strömmade till av nyfikenhet. Sånger är alltid en bra grej och vi hittade snabbt några vi kunde sjunga gemensamt och snart hade jag även en flicka i knät. Ägaren till båten kom så småningom och innan vi la ut åt alla, även männen under trädet som inte skulle med, ur en skål med ris, torkad fisk och pumpa. Dagens andra och än mer tveksamma matupplevelse för Björn på bara två timmar. Båten hette Kunta Kinte. Ni vet, huvudrollsinnehavaren i Rötter av Alex Haley. Ja Gambia är ett av många länder som bär på en sorglig historia i slaveriets skugga. Äntligen. Vi åkte ut på vår spännande expedition längs Gambiafloden kantad av mangrove, palmer, lianer och annan spännande vegetation. En kungsfiskare flög förbi. Några blå fåglar. Små bollar till fågelbon i träden. Plockade upp en lokal guide från en eka. Efter någon timme hände det. Vi såg schimpanser. Så fina. En mamma med sin baby. Några som svingade sig runt i trädet ovanför. På sex öar i floden pågår sedan 1979 ett projekt för att återfå dessa djur i faunan som tidigare utrotats i landet. Det var tre generationer sedan och nu finns 125 st individer här. På vägen tillbaka försökte vi se var flodhästarna skulle gå upp för sin nattvila. Men detta är vildmarken och inte något zoo. Vi hittade inte rätt strand för kvällen. Vi var ändå mer än nöjda.
Nu väntade vårt boende för natten. Precis vid floden vid en lodge utan el och inkvarterade i en rund hydda. Stearinljus. Oerhört mysigt. Först middag. Döm av vår förvåning när ett gäng resenärer från Ving sitter vid bordet. Dessutom från Sverige. Men det gjorde inte stämningen sämre. Djungelns ljud. Den lokala ölen Julbrew. Trummor och dans vid elden. Men vi smet. Ville njuta av vår hydda. Aporna som gick på taket. Cikadornas ljud. Det tända ljuset. Kröp in under myggnätet. Mysighet av rang.
Och vi blev kvar under hela förmiddagen. Sprang en morgonjogg. Lite i otakt med tanke på vad vi fick höra av förbipasserande. Your are stronger than your husband. Frukost där en apa nappade åt sig en av våra pannkaksbollar. Några timmar på bryggan i solen. Helt underbart. Ut med båten igen. Nu skulle vi minsann hitta några flodhästar. Det gjorde vi. En stund av magi där vi flöt fram och såg en flock gå upp för att hämta luft emellanåt. Coolt att ha dem omkring och under oss. Dessa bjässar som äter 40 kg gräs var om dagen. Respekt.
Även om allt varit mycket spännande så var det skönt att landa på stranden. Trots att det var becksvart när vi kom fram visste vi att den låg där. Sanyang beach. Särskilt skönt efter att det hade tagit över en timme att få mat på ett lokalt hak. Domoda tar sin tid att koka. Många timmar i bil. Väskorna röda av damm. Det var nu det skulle bli semester på riktigt. Tre dygn av lugn och ro. Och så blev det. För man känner att man har landat när en brittisk dam vid namn Nicki hälsar välkommen. Erbjuder en drink. Visar den fantastiskt fina stugan helt i trä på stranden där vi skulle bo. Bara solenergi. Vegetarisk mat. Valet att bo i tält för den som önskar. Nicki och hennes gambianske man Salomon driver Bees Mouth och det är som att komma hem till dem och deras personal.
Och visst fanns den där när vi vaknade. Stranden. Lugnet. Palmerna. Jag sprang intervaller innan frukost. Inte lika lätt på sandväg, men det går. Blir bara lite jobbigare och inte helt enligt plan. Frukosten. Omelett tillsammans med avokadomackor. Strandliv hela dagen. Perfektion. Böcker. Korsord. Vågor. Bad. Vila. På eftermiddagen gick vi kilometern längs stranden till fiskebyn. Här var det basic på riktigt. Kändes som den lilla butiken var inrymd i ett stall. Vi köpte snacks. Kex av olika sorter. En popcornvagn utanför. Damer som friterade pannkaksbollar. Lite frukt. Väldigt trevlig stämning. På kvällen middag och den åt vi tillsammans med Nicki, Salomon och övriga gäster. Var som en familjemiddag. Men det var inte bara havet och ljud från naturen som hördes i vår stuga. Den var delad på två utan innertak. Det blev vi varse när de tyska grannarna hade ett romantic moment innan middagen.
Vi skulle stanna på stranden i fyra nätter. Men andra dagen fick vi flytta till grannen 30 meter bort. Bees Mouth hade fullt. Men Kinkili lodge fungerade lika bra. Vi kunde hänga lite på båda ställen. Det andra stället drevs av två unga killar. Helt nytt med två runda hyddor delade på två. Stort rum och nya möbler. Det var bara ett litet problem. Trummorna. Visst. Det finns vissa som gillar trummor. Det är kul att de ville öva jättemycket på att spela trumma. Men inte vid ett på natten. Inga öronproppar i världen skyddar mot detta ljud. Då var jag verkligen inte road längre. Klädde på mig och lät dem veta det på ett, trots allt, mycket diplomatiskt sätt. Vi var inte helt överens. Vi blev heller inte helt överens dagen efter. Det kan jag inte påstå. Men till slut blev detta gnabb en rolig grej där vi lovade att, om vi kommer tillbaka, ta med oss en ännu större trumma för att om möjligt låta ännu mer än dem.
Om det blev någon mer träning dessa dagar på stranden. Såklart det blev. I lördags eftermiddag. Jogg på stranden. Jag fick feeling och gjorde en styrkeövning var 500:e meter. Det blev 16 st olika. Grodhopp. Indianhopp. Armhävningar. Utfall. Knäböj. Ja lite smått och gott. Dessutom en oväntad styrkeövning. En tjej hade vält med en fyrhjuling på stranden. Hjälpte henne att få den på rätt köl. I söndags morse. Hade ställt klockan på 06:40. Det var fortfarande kolsvart ute. Väntade några minuter extra innan jag letade mig uppåt vägen. Solen gick sakta upp. Tre timmars distanspass. Det blir aldrig tråkigt på nya ställen. Först höger på stora vägen. Sedan vänster efter en mil. Genväg. Dock markerad på kartan. Google maps markerar även sandvägar. Förbi palmer och fält. Inte en människa i sikte. Förutom en gubbe på cykel. Ljud av obekanta djur i buskarna. Sedan vänster där vägen ledde förbi hus på landet där jag säkerligen var en större sevärdhet än jag tyckte människorna på gårdarna var. Sista biten ner till stranden på asfalt. Fick sällskap av en hund i 3 km. Väl tillbaka satt Björn och väntade. Fick sällskap av honom de sista 40 minuterna. Vi sprang på stranden. Ni hör att det blev ett väldigt fint pass. Och ni kan tro att tiden gick fort.
Nu var det en sådan där sista dag. Sista dagen på stranden. Sista färska juicen. Sista lokala ölen. Sista gången att titta på film i hängmattan. Sista korsordslösningen. Sista middagen med Nicki och Salomon. Sista gången att somna till djungelns ljud. Sista varma solen. Sista badet i vågorna. Sedan på morgonen kom Kebba och hämtade oss. Han kom innan frukost. De snälla killarna på vår lodge erbjöd även honom en omelett. Han tackade vänligt nej. Hade svårt att få i sig något tidigt på morgonen. Förutom en kopp kaffe och en joint lät han meddela. Han körde oss till flyget som tog oss vidare till ett blåsigt och regnigt Istanbul där vi hade 12 h transfer. Öppnade en möjlighet att se Blå moskén och Hagia Sofia vilken vi självfallet tog.
Detta har varit ett äventyr av rang. Vi har fått uppleva otroligt mycket. Det har varit jobbigt ibland men så värt det. Har inte lyckats genomföra all träning, främst på grund av att resandet tar orimligt lång tid. Men det har spelat mindre roll. Och ni vet, det är vägen som gör mödan värd. Denna väg har varit ett fantastiskt löparäventyr, och vi kommer att komma tillbaka till Afrika. Var så säker. Frön är redan sådda. Det finns så mycket att utforska. Tack för denna gång.