Då var man hemma igen. Galet vad fort sju månader har gått. Kom förresten till Tyskland med en skada och tar med mig resterna efter en annan hem till Sverige. Vilken tur så att det blir jämvikt liksom.
I fredags när jag landade i min lägenhet kändes det väldigt tomt. Här skulle jag alltså bo alldeles ensam. Började lyfta ned kartonger från vinden, men tröttnade rätt snabbt. Gick ned i förrådet och dammade av hybridcykeln och cyklade till syrrans nya hus i Skärblacka. Stannade hos bror på vägen hem och fick grillat. Blev en trevlig träning på 45 km och jämför man att cykla på landet hemma måste jag nog säga att det är finare än i Tyskland. Sverige är ändå helt fantastiskt.
I lördags dammades även en av mina klassiska löparrundor av, Klingavarvet 25 km. Det var det längsta jag sprungit på fem veckor. Jag känner av ljumsken men det blir inte värre och jag har inte ont som förut. Det gick inte snabbt men jag var glad över att fixa det. Nu måste jag bara börja träna intervaller så att jag får tillbaka min fart.
Min löparklubb Tjalve är inte bara bra på att springa, utan vi kan dricka öl också. Det visade sig i lördags, och gårdagen blev därför lugn. I morse körde jag återigen en favoritrunda, Eksundsvarvet 15 km. Det är inte utan att jag oroar mig lite för framtida lopp. Kommer jag hinna bli snabb igen denna säsong.
Sammanfattningsvis så är det rätt härligt att vara hemma trots allt. Sverige är grymt, om man får resa iväg ibland och stilla sin rastlöshet och äventyrslust. Nu hoppar jag på cykeln igen och njuter av att susa fram genom den svenska sommaren.
MEN jag saknar Berlin!
Delar av Tjalves löparklubb på nattklubb.