Jag älskar löpning

I lördags var det kraftloppet i Finspång. En sträcka på 72 km som man kan ta sig an i ett stafettlag om 10 personer, som en mara med start lite senare på sträckan eller helt enkelt springa själv. Som jag hade sett fram emot att springa hela. När nu inte detta var möjligt tog jag istället sista sträckan i Tjalves damlag. Denna tävling är kanske den roligaste på året då man åker runt och hejar på varandra hela vägen. Vår svåraste konkurrent var NocOut från Linköping och de tog ledningen efter första sträckan. Vi väntade på Karin och insåg att något måste ha hänt. Till slut kommer hon vinglande in i växlingsområdet och faller ihop. Vi förstår inte vad som hänt, blir väldigt oroliga och tar tillsammans med en läkare hand om henne. Vi ser sen till att hon får skjuts till starten för att vänta på oss där. Senare ringer hon och meddelar att hon fick åka till sjukhuset och ligger där med dropp och provtagning. Vi åker vidare och sakta men säkert tar vi in på våra konkurrenter. Under sträcka sju springer vi om, och sedan blir en minut till två minuter och fyra minuters försprång när sträcka nio börjar. Det är allt jag vet när jag ger mig ut på den sista sträckan, 12 km längs en gammal banvall in till Finspång.

Det känns i ljumsken, fast mycket mindre än det brukar, och det funkar bra. Jag känner att tempot är lite för högt men jag är pigg. Höll ett stabilt tempo något över fyra minuter per kilometer de första tio kilometrarna. Sedan kom backarna. Två kilometer uppför i slutet. Det var inte kul men lyckades ändå få till en snygg spurt in på arenan och springa i mål tillsammans med mitt grymma tjejlag.

Även om jag inte fick starta i mitt första ultralopp så var den en toppendag. Vi hade hur kul som helst och det kommer fler säsonger. Jag var jätteglad att kunna göra en försvarbar insats för laget. Vi slog dessutom ett av våra herrlag. Det andra kom fyra efter vinnarna som var ett företag som hade ringt in elitlöpare från regionen. Så himla trist tycker jag, ska aldrig anlita det företaget. På kvällen gick vi ut och åt och skulle sen ned på stan för att se Eldkvarn på Gamla torget. Det visade sig vara helt omöjligt. Har aldrig sett så mycket folk på en och samma plats samtidigt i Norrköping. Så vi drog ned till Bishops istället. Vi hade mycket att fira. Damernas vinst, Micke Z vann och slog pers i maran, Karin Armgren vann ultraloppet. Tjalve det går bra nu.  

Igår var en skön dag. Var ute och susade på MTB och körde terrängmilen i förbifarten. Gick rätt bra ändå. Har gått lättare de senaste gångerna då jag insett att när jag ramlar handlar det snarare om att jag välter för att jag inte vågar ta tillräckligt med fart uppför. När man välter med en cykel bryter man inte benen av sig. Skönt. Sen var det slapparsöndag. Fasen vad svenskt plockgodis är gott.

På min cykeltur åkte jag förbi Ingelstorps café och passade på att deffa lite.

Den som gjorde den starkaste insatsen i helgen var Karin. Hon gjorde verkligen en för laget. Hade det varit en individuell tävling tror jag ingen hade fortsatt om man var i hennes tillstånd. Nu hoppas jag att hon repar sig och snart är på banan igen.

Idag är jag så himla glad. Var på första passet med LiU sen jag kom hem. Kändes lite motigt innan, är ju inte i form, och alla är så snabba. Så kom jag dit och träffade alla härliga löparkompisar. Fem set om fyra tvåhundringar och det var så himla kul. Vilken känsla. Jag sprang förvånansvärt fort, jag blev trött och jag var så himla glad efteråt. Vilken adrenalinkick. Jag älskar löpning.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *