Från München Hauptbahnhof tog jag tåget till Garmisch Partenkirchen i Österrike i tisdags. Den lilla staden som jag tidigare bara känt till namnet på från skidtävlingar var bedårande där den låg inramad av snöklädda alptoppar. Resan gick vidare till Gardasjön i Italien. Det var mörkt när vi kom fram så hur stället såg ut kunde man inte veta. Något jag dock raskt blev medveten om var att det skulle bli mycket pizza och pasta under denna resa.
Sprang de sista kilometrarna hem på nedvägen och avslutade med ett intervallpass vid strandpromenaden. Det hade hunnit bli mörkt men det var skönt att springa bort den stela känslan i musklerna efter bergsbestigningen med hjälp av tio stycken femhundringar.
På torsdagen tog vi bilen till en annan sjö, Lago di Ledro, som utgjorde en sträcka på tio kilometer när man sprang runt den. Ett bra koncept är att springa runt en sjö och sedan bada i den. Vi var ensamma om att se poängen i detta. Nästa sjö vi kom till hade en restaurang vid stranden som skulle stänga efter helgen. De enda gästerna var några gubbar från byn, en ensam backpacker och föraren till skolbussen. Ingen varm mat serverades längre men det gjorde absolut ingenting när vi blev serverade en enorm gazpacho och mozzarellasallad med sjöutsikt. På kvällen hade en dam som vi trodde var turist precis som oss innan vi hunnit blinka kastat in oss på en restaurang, hällt ut ett saltkar och placerat oss vid ett bord. Den sedvanliga pizzan och pastan var god men vi skulle ha lyssnat på den egyptiske servitören när han absolut inte rekommenderade ostbrickan som efterrätt. Köp aldrig ost gjord på rödvin. Han tyckte synd om oss och bjöd på Limoncello innan vi gick hem genom de folktomma gatorna.
På fredagen tog vi oss tillbaka till Tyskland via Pitztal i Österrike vars glaciär låg där och gjorde mig väldigt sugen på att åka skidor utför. Men målet var München och en förort där vi bodde över och åt middag hos en kompis och hans lilla son. På vägen dit kunde man köpa pumpor längs vägen och vi var nöjda över resultatet efter vi hade skurit ut ett läskigt huvud som fick stå på gården och lysa.
På lördagen gjorde vi ett besök hemma i huset hos kompisar i en annan förort och tillsammans åkte vi in till centrum. På vägen passerade vi Bayern Münchens träningsarena och bussen med fans utanför skvallrade om att det var gameday. En tysk stad ligger dåligt till redan från början då jag alltid jämför dem med Berlin, men jag hade bestämt mig för att ge München en ärlig chans.
På restaurangen Brenner var det fullt av en anledning för när vi till slut fick vår mat som kockar tillredde mitt i salen blev vi väldigt nöjda. Jag körde vidare på temat pumpa och åt en god pasta som efterföljdes av en tårtbit baserad på samma substans. Framåt sen eftermiddagen blev jag ensam kvar i staden, checkade snabbt in på ett hostel och snörade på mig löparskorna. Tog med en karta och sprang mot Olympiaparken. Den sommarolympiad 1972 när kungen mötte Silvia och OS-byn stormades av palestinier. Från en kulle såg man hela stan och sen sprang jag vidare genom olika stadsdelar med skön stämning. Efter att ha konstaterat att Engelska parken inte var upplyst sprang jag över floden och tillbaka igen in på Maximilianstrasse, paradgatan. Där fanns imponerande byggnader och några kvarter nedanför hittade jag gågator fulla av kvällsflanörer. Jag sprang förbi Hofbräuhaus, några kyrkor, och stannade vid den mest imponerande som låg vid Marienplatz. Där kom en kille fram och undrade hur man kunde bli så atletiskt. Börja springa var mitt självklara svar på den frågan och sedan fick jag höra en monolog om hur många klubbar han hade försökt gå med i och hur taskigt medlemmarna hade behandlat honom. Efter en kvart kände jag att det kanske ändå inte var så konstigt att han var klubblös och jag lyckades vänligt men bestämt springa vidare. Då hade jag varit ute och sprungit två timmar i den ljumma höstkvällen och trodde att jag snart skulle vara tillbaka. Kartan tyckte inte samma sak och jag blev vilse vilket inte gjorde något eftersom detta är ett underbart sätt att lära känna en stad på. Efter att ha förstått att jag var vid den stora ängen där spektaklet Oktoberfest utspelar sig varje år kunde jag orientera mig och kom tillbaka in genom receptionen som var belamrad av stolar där folk tittade på matchen mellan Bayern München och Dortmund. När jag bytt om hörde jag skriken genom korridoren och på väg ut kunde jag konstatera att det gick bra för hemmalaget. Några kvarter bort låg en genuin tysk restaurang full med folk där jag hittade en plats i baren och spenderade kvällen med ett överdimensionerat mål mat, apfelschorle, min bok och lite småprat med andra gäster. Jag måste ändå säga att München gick en bra match mot Berlin även om jag inte kommer tatuera in någon av dess koordinater på min arm. I sovsalen på mitt hostel hade alla somnat när jag kom hem. Förutom att en mystisk tablettknaprande kvinna som sminkade upp sig vid två på natten, var borta i två timmar och sedan inte verkade komma till ro på hela natten då jag såg hennes silhuett sittandes i sängen när jag vaknade till ett par gånger.
Är man utomlands är det väldigt roligt att springa ett lopp. Denna söndag visade sig det närmaste efter lite googlande ligga i Tiesendorf, en by 12 mil söder om München. Tog därför tåget dit och kom fram till ett naturskönt litet ställe där man kunde se alperna i fjärran denna soliga och varma novemberdag. Trots att detta var en väldigt liten ort såg jag på mig väg till torget tre ställen där man kunde köpa tyrolerhattar. Jag stannade i en liten affär och köpte mellanmål av en tant som pratade obegriplig tyska. Från en kyrka hörde jag blåsorkestermusik och blev intresserad. Jag gick in genom en dörr men ut lika fort då jag hade hamnat nästan framme vid altaret under pågående gudstjänst. Värmde upp genom att titta mig omkring lite i byn innan starten. Jag trodde att detta skulle bli en walk in the park men i högtalarna hörde jag att Tysklands mästarinna i terränglöpning som hade banrekordet skulle springa loppet. Hon brände iväg när starten gick och en annan tjej placerade sig raskt som tvåa. Loppet på 13 km gick längs en naturskön runda på böljande grusvägar som förutom de otaliga små backarna hade en stor i mitten att ta sig uppför. Efter halva loppet började jag ta in på tvåan och min svaghet i uppförsbackar kompenserade jag med att vara noga med att inte bromsa nedför och ta med mig farten ur backarna. Det lyckades och jag sprang om och lade de andra längre och längre bakom mig. Det var ett tufft lopp men för att tänka på något annat sprang jag och sjöng tyrolerhattssången de sista kilometrarna. Lyckades hålla ett tempo lite över fyra minuter per kilometer och sprang i mål glad och nöjd på andraplats där det fanns en hembakad kakbuffé som energipåfyllning åt löparna. Prisutdelningen var i en festsal där kvinnor i dirndl serverade mat och oändligt lång då pokaler skulle delas ut i alla åldersklasser.
Där skulle egentligen äventyret ha slutat med en tågresa tillbaka till München och flyg till Arlanda. Men eftersom det inte fanns några flyg till vettigt pris fick det bli en natt på Rigas flygplats. Jag bäddade med några kuddar i form av pusselbitar i lekhörnan och sov gott. Så gott att det planerade långpasset endast hann bli 15 kilometer ute på den lettiska landsbygden innan jag flög hem i morse. Nu blir det några dagar av kolhydratsavvänjning i Norrköping innan jag åker iväg på nästa löparäventyr.