Idag skulle det slås världsrekord på Mommsenstadion i Berlin – stafett 10*10000m. Vi hade fått ihop ett riktigt bra damlag och var taggade. Jag tänkte även skriva sugna, men det vore att ljuga, för 25 varv på bana är inte så himla skoj.
Jag skulle springa som nummer nio men åkte dit några timmar innan för att hänga lite, och så hade jag bakat en kaka, för det är så det går till på tyska lopp. Man springer och äter kakor. På vägen till stadion vid elva möter jag fyra fulla män i hattar som drar på en kärra med en anläggning som spelar schlagermusik. Svensexa tänker jag men får sen veta att det är fars dag idag. Då får pappor dra runt i stan med lustiga hattar och vara fulla. I Sverige får papporna slipsar och kalsonger. Solen sken, det var minst 30 grader, och säkert ännu varmare nere på löparbanorna. Hade inga ambitioner att slå något pers, och kände ingen press, hade ursäkten marathon i benen, så det kändes skönt. Efter fem kilometer är jag några sekunder över 20 min och fortsätter i det tempot, som känns lättare och lättare mot slutet. Sista varvet lägger jag på lite fart men när jag kommer till växlingsområdet är det ingen där. Kollar på varvräknaren och det står att jag har en runda kvar, men jag har sprungit 10 km, har räknat plus att GPS:en visar det. När man kämpat sig igenom detta är man inte på topphumör och jag är nu skapligt frustrerad. Efter uppskattningsvis knappt en minut kommer nästa och vi växlar. Det visar sig då att tjejen innan mig endast har sprungit 24 rundor.
Felet låg hos de som räknade…drick en kopp kaffe eller nåt för att hålla dig pigg om du har svårt att räkna till 25. Dessutom räknade de en för mycket på den första tjejen. Detta var dock ingen fara, men att en sprang för lite gjorde att vi blev diskvalificerde utan att det var vårt fel. Vi slog världsrekordet med 8 minuter, från att ha varit 6:55 till 6:47, men kommer inte med i Guiness rekordbok. Men vad gör det egenligen. Skulle någon nere i Kenya skrapa ihop sina grannar vore detta rekord ändå förnyat innan frukost. Jag fick i alla fall en keps, synd att jag inte ser klok ut i en sån.
Tre av tio (ändå glada) tjejer som precis blivit snuvade på ett världsrekord.
Var hur som helst en trevlig dag i solen, goda kakor, ett bra träningspass och sen var jag på teater. Vi såg Gute Wedding, Schlechte Wedding avsnitt 70. Wedding är en stadsdel i Berlin och titeln spelar på en såpa som sedan evigheter går i Tyskland och heter Gute Zeiten, schlechte Zeiten. Det är ungefär som sveriges gamla långkörare Skilda världar. Sen åt vi en genuin Currywurst på ett hak och spanade på originalen i det riktiga Wedding.
Förresten, är det normalt att vara sugen på att springa 72 km? Jag är det…