Det var bara fyra veckor sedan min senaste mara, så jag hade egentligen inget behov av ytterligare en till inom närtid. Men när arrangören av Malta marathon frågade mig om jag var sugen på att komma till deras lopp i slutet av februari och jag dessutom fick ta med min syster var saken avgjord. Det skulle få bli en tjejtripp – jag, syrran och Klara. Vilken mysig långhelg.
När Klara var 6 mån åkte hon och jag dit på egen hand. Vi äventyrslöpte och täckte in stora delar av ön så därför hade jag inget behov av att pricka in massa sevärdheter. Bloggen från februari 2022 kan ni läsa här.
Tåg till Arlanda tidigt i fredags morse och landning på den sydeuropeiska ön vid halv tre. Vår transfer var lite sen men även en taxiparkering kan vara trivsam en stund om man får sol på nosen och har sagor att läsa. Kastade in väskorna på rummet och var snabbt uppe på våning 9 och terrassen. Ja, vi är svenskar. Klara var supertaggad, hade redan baddräkt och armpuffar på och såg till att mamma också fick på sig bikini illa kvickt. Storslagen utsikt med pool. Klara blev arg på det kalla vattnet. Jag hade laddat för att detta kunde bli en besvikelse. Men det fanns en inomhus på våning 7. Puh. Mer svettigt blev det att ta sig tillbaka till rummet. Så märkligt, på våning fem fanns det bara rum över 550, och vi hade 501. Gick runt och runt. Ringe syrran. Jodå, numret stämde, hon stod enligt uppgift i dörren. Något var fel. Åkte ned till lobbyn. Den såg verkligen inte ut som den vi hade checkat in i. Notera att vi var klädda i badkläder och barfota. Jag hade Klara och en uppblåsbar papegoja i famnen. Kom ihåg att detta var vinter. I deras mått mätt. Ingen var klädd så. Fler dunjackor är uppblåsbara baddjur om vi uttrycker oss så. Vi hade tydligen kommit till ett annat hotell. Men det kunde hända den bäste sa personalen och sa att vi skulle åka till våning 1, gå genom korridoren till nästa hiss, och sedan kunna hitta hem. Det gick inget bra. Plötsligt var vi på förberedelserna inför någon slags bröllopsmässa. Klänningar. Vita dukar. Män i kostym. Och så vi med papegojan iklädda baddräkter. Det får bli utevägen tänkte jag. Helt mosig i hjärnan efter resdag och natt innan utan sömn. En kille förbarmade sig över oss. Hittade hem med hans hjälp.
Vi gick ned för att få lite fredagsfeeling på stan. Rofyllt blir det aldrig med småbarn men Klara ritade i målarbok och vi fick i oss en middag med ett glas vin. Sedan gick jag och Klara till en ceremoni där jag och några elitlöpare skulle bli presenterade och få våra startnummer. Klockan 19 var det sagt. Vid 20:00 hade det ännu inte hänt. Vi var i en lokal ovanför en biljardpub och den var väldigt fascinerande. Rättare sagt rummen bredvid då de var överbelamrade med priser av alla de slag. Pokaler. Fotografier. Guld och glitter. Priser skulle även delas ut innan vi fick våra startnummer. Oklart för vad men verkade även vara som tack till nyckelpersoner i loppets organisation. Så var det dags för en operasångerska att bjuda på två arior. Mera musik sa Klara som verkade vara den som gillade uppträdandet allra mest. Sen somnade hon och det var dags för oss att under högtidliga former få det vi väntat på. Kul att träffa några av de andra som skulle springa loppet, och härligt sedan att gå backen upp till vårt hotell i den förhållandevis sköna kvällen.
Lördagen bjöd på sol. Vi startade den löpandes efter frukost. Stopp för parklek. Lunch. Fler lekparker. Glass. Lek på den steniga stranden där Klara envist skulle bada med risk för att skada sig på stenarna men där det så lämpligt i håligheterna på kalkstenshällarna hade bildats små pooler. Där kunde hon kasta sten och vispa soppa. Alla var nöjda. Efter en tidig middag laddade vi för dagen efter. Kunde en sådan här solig och skön dag verkligen vändas till något annat. Var det ens möjligt. Hoppet är det sista som överger en.
Söndag 04:40. Min klocka ringer. Det regnar. Men inte lika ihärdigt som enligt prognoserna. Gick ned för backen med mitt frukostpaket. Där brakade regnet loss. Buss till Mdina och starten. Där regnade det ordentligt. Arrangörerna hade nog heller inte trott att regn var möjligt. Vid bensinmackens pumpar fanns ett tak men den kraftiga vinden gjorde att det ändå regnade på alla. Jag hade turen att klämma in mig vid väggen bakom folket som stod under markisen vid ett stängt café. Det var blött överallt. Fanns ingenstans att sitta. Så vi stod och väntade på att klockan skulle gå. Startportalen pumpades upp. En entusiastisk tjej kopplade in sig på högtalarna och proklamerade att vi var tuffingar som ens kommit dit. Kände mig faktiskt lite tuff. För det var ju bara väder. 06:10 så gick en tjej för att lämna sitt överdrag. Lite tidigt tyckte jag. Loppet skulle ju starta 07:00. Frågade en bredvid mig varför hon gjorde det. Fick reda på att det började 06:30. Hade jag inte fått mailet som kom för två veckor sedan. Nej det hade jag inte. Var typ då jag hade anmält mig och hemsidan visade fortfarande 07:00. Knöt skorna. Hittade en toalett. Drog i mig den sista energin. Lämnade jackan. Ställde mig på startlinjen. Hackade tänder. En mara för tuffingar.
Mdina ligger på en höjd och vi började med nedförslöpning på riktigt. Det enda som begränsade och det med besked var vattnet. Det forsade fram på vissa ställen. Nådde till trottoarkanterna. Bilar stod still. Och vad kunde det finnas under om man trampade ned i en bassäng. Det blev ett trixande med upp och ned på trottoarkanter. Tack och lov nedför men det var kämpigt. Fast lika för alla. I vattenansamlingarna kändes det som att springa med gummibåtar på fötterna. Men i övrigt hade jag en bra känsla.
När alla hade rusat i väg och jag hittat mitt planerande tempo låg jag sjua. Vid en mil tog jag en placering som blev uppäten av en tjej då tretimmarsgruppen med ballong passerade strax innan halvmaran. Deras tempo var lite i överkant och min passering var exakt de önskade 90 minuterna som skulle kunna ge en sluttid på tre timmar.
Nog för att det var en mara med mycket nedför var det en del knäppor uppåt av betydelse, särskilt på mitten under en par kilometer lång loop som skulle tas två gånger. Regnet upphörde även kort ibland. Det blev varmare. Skulle solen orka sig igenom. Men nej. Spöregn igen, och blåst. Jag sprang om två tjejer och låg som sämst femma när det var en mil kvar. Någon kunde ju ha klivit av, omöjligt att veta. Vid denna tidpunkt skulle vi får mer musik och pepp och det fick vi. En kyrka hade öppnat portarna och en orkester satt där inne och spelade. En annan musikgrupp hade tryckt in sig i en busskur och lyckades trots den obekväma ställningen spela lite för oss.
En sak som inte är oväsentlig var trafiken. På nummerlappen stod det att ingen trafik stoppas eller omleds. Tog det med en nypa salt. Det var ju ändå en mara i stadsmiljö. De menade säkert att man springer på eget ansvar och måste se upp om något oväntat inträffar. Visade sig att vi verkligen sprang i vanlig trafik. En söndag morgon 06:30 är detta inte något större problem. Men vid 08:30 och på små gator går det inte att snacka bort. Tack och lov var vissa korrigeringar gjorda kilometerna innan målgång vilken skedde vid foten av backen där vårt hotell låg. Det var en sista härlig mil. Jag var pigg. Det regnade men var medvind. Jag insåg att min sluttid trots vädret skulle bli bättre än i Marrakech fyra veckor innan. Det gav energi. Jag ökade farten och sprang in på 03:03:05 som femte dam. Hurra.
Visste inte då att jag och alla andra skulle få stå i en flera hundra meter lång kö för att hämta ut våra överdrag. Helt otroligt. Det var kallt. Det blåste. Vi var slitna. Men en in och en ut ur byggnaden där alla påsar låg på golvet inne i någon form av torpargrund. Men det som inte dödar en stärker en. Ni kan tro att det var svårt att kliva ur duschen efteråt.
Så vad hade min syster och Klara ägnat sig åt. Jag hittade dem på hotellets gym där de körde ett pass efter att ha badad i inomhuspoolen. Och inomhusaktiviteter var det vi sysslade med innan det mojnade och sprack upp för en middag på stan. Fisk som sig bör och sedan en drink på lokal. En drink kunde man även få hos den lokale barberaren som presenterade detta innovativa koncept. Dock var det Klara som fick testa hans färdigheter, som första tjejkund, och hon fick ingen drink. På vägen tillbaka spelade ett band med öppna dörrar på en restaurang. Stämningen i stan var på topp och mer festlig än lördagens kväll. Vi dansade. Klara ville höra mer, älskade det, men snart skulle de ta paus. Tur för oss då kvällen annars skulle blivit alldeles för sen.
Måndag och inte transfer till flygplatsen förrän efter lunch. Jogg med stopp i lekpark. En varm och solig dag. Förmiddagen på våning 9 i solen. Så som det alltid är på Malta. Förutom under årets marathon. Men vi tog detta år för laget. Nu kommer det statistiskt sett inte vara något dåligt väder under detta lopp på decennier framöver. Och jag kan verkligen rekommendera en helg här i kombination med att springa mara eller halvmara där du får härlig kultur och sköna upplevelser på köpet. Tack för ännu ett härligt löparäventyr – denna gång tillsammans med mina favorittjejer.
