apr
Utan att direkt ha tänk igenom min packning tog jag tåget till Uddevalla i fredags. På första sträckan fick jag trevligt sällskap av Per, min kompis och landslagsmeriterade bågskytt som var på väg till Falun, och i Göteborg träffade jag Linda som gjorde sällskap sista biten hem till sitt Uddevalla. Med henne gick jag sedan ut och satte mig på Kerstin på torget. En restaurang som låg just på torget. Beställde in en extra stor portion pasta som hela personalen var involverad i. I kvällssolen blev jag mer än mätt men orkade ändå äta både godis, ost och kex när vi kom hem. Samtidigt som vi skrev listor. Listor vars innehåll och längd lämnas till den oinvigde att spekulera i. Härligt med kvällar när man verkligen måste äta och svulla för sitt eget bästa. Somnade på soffan samtidigt som det lät som grannarna var inne i köket. Så kan det vara när man bor i ett gammalt trettiotalshus.
På lördagen hade jag en himla skön känsla när jag vaknade. Solen sken och jag skulle få springa en hel dag utan att känna någon press. Årets viktigaste tävling låg fortfarande fem veckor bort. Planen var att gå ut långsamt. Nästan plågsamt långsamt. De två sista milen hade jag däremot fått lov att springa med fri fart om jag ville. När jag kom till starten var det som vanligt roligt att återse ultrakompisarna. Vi satte på nummerlappar, chip på skorna och lade våra grejer på borden. I förhållande till de andras stora plastlådor såg min lilla hög ynklig ut. Men det fanns ju ett bord hos arrangören med energi var femte kilometer. Den maten förlitade jag mig på.
I ett lopp på 100 km blir det ingen rafflande start. Det finns inga startblock och ingen behöver tränga sig. Man börjar helt enkelt springa när starten går. Just denna lördag var det inte heller någon större folkmassa som kommit till start utan kanske 40 personer. Klockan nio gick startskottet. Mitt planerade tempo i 5:30min/km kändes dock alldeles för långsamt och jag valde istället 5:10 som låg inom min komfortzon. Detta skulle jag kunna hålla länge. Några som inte lade band på sig var Annika och Lina som drog iväg nästan direkt. Fast jag höll mig till planen. Jag skulle inte springa fort. Efter några mil låg de flera kilometer före men jag stressade inte upp mig.
Banan var en femkilometersslinga på Volvos gamla testbana. En plats där det tidigare låg ett varv som har byggt världens största tankfartyg. Låter inte så värst upplyftande men rundan bjöd på fin utsikt över havsviken och ett stycke längs med en skogsdunge. Biten fram och tillbaka längs två nätstängsel var mindre naturskönt men gav oss möjlighet att heja på varandra flera gånger under varje varv. Dessutom fick man ett bra tillfälle att beräkna sin position i förhållande till de andra. Framåt lunch började det bli riktigt varmt i den gassande solen och funktionärerna fixade några extra vätskekontroller. Funktionärerna som hade slutat vifta med sina flaggor. Efter några varv hittade vi själva och de kunde luta sig tillbaka i sina solstolar. Förutom vätska åt jag fast föda varje varv. Chips, russin, smörgås med leverpastej, banan, gröt och annat jag kom över. Så mycket att jag nästan kände mig lite för mätt. När vi närmade oss femtio kilometer började Lina se trött ut och jag sprang ikapp. Det fina med ett ultralopp är att man hjälper varandra. Man vill inte att någon ska behöva bryta. Lina ville dock inte ha min handfull med svettiga russin. Istället gav jag henne några goda råd om vad hon kunde stoppa i sig för att få upp energinivån och komma ur svackan. Annika sprang vid denna tidpunkt fortfarande som en klocka tickandes under femminuterstempo. Trots att jag drack hela tiden var jag ändå törstig och vid 70 kilometer kände jag mig smått energilös. Det var då en mil kvar innan jag hade möjlighet till fri fart. Något jag inte alls var sugen på. Tvärtom. Men jag kände att tempot jag höll ändå var stabilt. En saltgrogg och några dextrosol fick mig trots allt upp ur svackan även om det vid 80 kilometer skulle behövts betydligt starkare uppåttjack för att på pigga ben krypa nedåt fyraminutersfart. Med tre mil kvar var Annika fortfarande 15 minuter före men då började jag närma mig och när vi gick ut på sista varvet fanns hon synlig 30 sekunder framför mig. Med fyra kilometer kvar sprang jag om henne och luckan bakom mig växte. Det var en skön känsla att springa de sista kilometrarna mot guldet. Det som stillade mitt dåliga samvete gentemot Annika var vetskapen om att hon skulle spöa sitt pers med råge samt få en silvermedalj. Hon hade gjort ett fantastiskt lopp och höll bra tempo ända in i kaklet där hon kunde glädja sig åt ett personbästa på hela 29 minuter. Jag sprang in på 8:26:21, en bit ifrån pers men som SM-guldmedaljör på sträckan. Ett guld är alltid ett guld. En fin känsla. Dessutom hade vi bjudit på en rysare. Några måste ju se till att ultralöpning blir en publiksport. Jag hade haft en mycket bra dag i solen. Efter dopingtest och dusch blev det prisutdelning och sedan kom ambulansen. En kille till sjukan och en annan som klarade sig med dropp på plats. Detta är en dramatisk sport.
Sedan åkte jag till Trollhättan med min rådgivare Rune Larsson. Hemma hos Rune och hans fru Mary finns det i vardagsrummet en imponerande samling pokaler, medaljer och plaketter. Den han är mest stolt över, årets atlet på universitetet i USA, hittade vi inte ens i denna djungel av utmärkelser. Vi åkte vidare till deras stuga på landet och på vägen dit fick jag en guidning genom Trollywood. Framme i stugan tittade vi på bilder från dagen, pratade löpning, åt mat och drack vin. Att få fira vinsten tillsammans med dessa två fantastiska idrottare och dessutom få ta den vita godisen i Alladinasken var kvalitet. Att sova blev ett svårare projekt. Med kroppen fullpumpad med endorfiner är det närmast omöjligt.
På morgonen fixade Rune en specialfrukost på korv, ägg, tonfisk och mögelost. Han erbjöd mig även en öl, men det är jag sällan sugen på klockan halv åtta på morgonen. Vi gick sedan ned till klipporna med jättefin utsikt över sjön. Till den plats där receptionen till en norsk nudiststrand tidigare hade byggts upp inför inspelningen av en film. Vid sjön har även ett av Sveriges största vargrevir funnits. Jan-Erik dök också upp och efter en kaffestund i solen drog han och jag vidare mot Hestra och Isaberg för en utelivsmässa. Jag skulle inte köpa något men efter 10 minuter var jag ägare till ett tält. Anledningen till att vi åkte dit var för att överraska två kompisar, Carina och Kristina, som skulle hålla ett föredrag på eventet. De berättade om sitt äventyr när de sprang de 3000 kilometrarna mellan Istanbul och Helsingfors med en blå barnvagn. Sedan paddlade de kajak över till Stockholm och klev iland vid Stadshuset. En inspirerande berättelse som sådde frön till egna framtida äventyr. Kom lagom hem till kvällens bokklubb med tjejerna. Kantarellsoppa, boken om en elitsoldat som mördat Bin Laden och glass blev en perfekt avslutning på en fantastisk helg. På vägen hem hade Ameli något hon kallade en lyxpresent till mig för att uppmärksamma min insats i Uddevalla. I påsen hittade jag hennes plånbok med kreditkort. Så lyxigt hade hon dock inte planerat att jag skulle få det men hon skämde bort mig med en parfym som gjorde mig väldigt glad.
Idag har jag vikarierat som idrottslärare. Kidsen har såklart fått springa. Dock inte tio mil. Jag har sagt det tidigare, återhämtning är min superkraft. Det är lite sjukt men jag har inte ens träningsvärk. Tydligen är jag som gjord för dessa sträckor. Ikväll var det sista deltävlingen i Albogavarvet. Jag hade så gärna velat springa men tog istället racercykeln de 19 kilometrarna till starten. Med risk för att bränna ut mig när kroppen är fullproppad med stresshormoner fick jag snällt stå bredvid och titta på. Men det var faktiskt roligt att heja på alla i den jobbiga backen med vetskapen om hur kämpigt det är sista biten. Sen cyklade jag hem.
Nu i efterhand kan jag erkänna två saker. Innan lördagens lopp hade jag målat mina naglar i guldfärg och det var jag som bajsade mitt på gräsmattan.
