En gång till i Ngong

Nu befinner jag mig efter två år återigen i Ngong. En liten stad utanför Nairobi i Kenya som ligger 1960 meter över havet och gränsar till masaiområden i väster. I tisdags vid halv fyra på natten bev jag hämtad på flygplatsen och vid sju gav jag mig ut på det första löppasset. Guidad av Jackson, en skön snubbe som gjort 1:05 på halvmara. Tilläggas ska att i det loppet kom han på 28:e plats. Det säger en del om hur ruskigt snabba löparna är här. Förutom när de får springa med mig. 18 kilometer avverkades på kuperade grusvägar, för i Ngong finns det inget som är platt mer än några hundra meter.

Gick sen ut för att se om stället var sig likt. Slummen var lika livlig som alltid, den stora sophögen låg och pyrde, marknaden sålde sådant som vi skänkt till Myrorna och allt var sådär spännande färgstarkt som jag kom ihåg det. Började med att putsa bort vägdammet med en manikyr och ansiktsbehandling. Blev förvånad när det var en tuff kille som skulle utföra detta. Han gjorde det riktigt bra, och var nog inte helt straight när allt kom omkring. På salongen var det även flera som fick sitt hår fixat. En tjej såg ut som ett penntroll när hon var klar och verkade nöjd över detta faktum. En annan satt och sov i en stol. Stötte sedan ihop med en kostymklädd man som ville att jag skulle värva röster åt honom inför valet i mars. Fick sedan reda på att de ungdomar som sitter på partilastbilarna får betalt, och räds inte för att klubba ned en halv by om invånarna inte röstar på rätt sätt.

Dagens andra pass genomförde jag själv och det blev tusenmetersintervaller. Höjden påverkar mig inte något särskilt och jag kunde hålla dem i tröskelfart. Susade förbi alla som glatt ropade mzungu, utlänning, och frasen som hela tiden ekar i öronen, how are you. Träffade även en kille som gör 2:12 på maraton. Jag bor i en egen lägenhet men äter maten hemma hos Lasse på Kimbiacamp. De har en tjej anställd som lagar jättegod afrikansk mat. Lyckades låsa in henne i huset efter lunchen. Undrade varför hon stod och viftade i fönstret. På kvällen fick jag chapati, mitt favoritbröd, som man äter med händerna tillsammans med resten av maten.

I onsdags käkade jag 30 km lidingölopp till frukost. Halv sju gav vi oss ut på den mytomspunna rundan 27 corners som går backe upp och backe ned runt omkring i Ngong hills. Den har fostrat många världslöpare, bland annat världsrekordhållaren på maraton, Patrik Macau, som bor och tränar här i Ngong. Men den var inte lika grotesk som jag kom ihåg den, utan jag kunde till och med öka farten efter 25 km. Det är roligt att vara ute och springa med Jackson för han har koll på alla. Idag hejade vi till exempel på killen som vann Nairobi maraton förra året på tiden 2:16. Efter träningen gick jag runt och hejade på löpare som jag hängde med lite förra året. När jag sedan gick till marknaden tog jag vägen genom slummen. Om folket inte visste att det var en vit ensam tjej därinne innan så visste de det efter att en kille började följa efter mig och blåsa i visselpipa. Efter att läst bok i solen utanför huset blev det en lugn eftermiddagsjogg upp på kullarna där jag kunde blicka ut över masajlandet. Just nu är allting väldigt grönt och fint eftersom det regnat mycket senaste tiden. Jag i linne och shorts samtidigt som folk på gatorna såg ut att vara klädda som inför en ny polarexpedition. Lasse hade varit inne i Nairobi under dagen och där hade studenter bränt 221 likkistor utanför parlamentet, en för varje regeringsledamot, i protest mot att det är samma familjer som suttit vid makten sedan 60-talet. Detta kunde vi även se på nyheterna på kvällen. Nyheterna som endast handlade om de stundande valen.

Just nu är det helt perfekt att träna här. På morgonen är det molnigt och cirka 15 grader och solen har inte kommit fram förrän tio på morgonen. I torsdags gav jag mig ut på en runda själv innan frukost. Den skulle vara 18 kilometer men någonstans blev det fel. Med lite hjälp hittade jag hem och det blev istället 20 km. Sedan gick jag upp till en by som var väldigt basic men hade fin utsikt över kullarna. Däruppe brukar ingen västerlänning gå och jag blev ett intressant avbrott i vardagen. På vägen dit satt en full kille i en sophög och menade att han kom ihåg mig. Jag kände inte likadant. På vägen hem sa en gammal gubbe att jag var hans dotter. Inte heller detta kunde jag identifiera mig med. På eftermiddagen var det dags för banintervaller. Det kostar 3 kr att springa på grusbanan som är 390 meter lång. Man kan fråga sig varför man inte bygger den till 400 meter när man ändå är igång. Det var full aktivitet där uppe. Fotbollsträning och barn som rullade traktordäck. Jag körde tio splittade sexhundringar vilket innebär 200 m plus 400 m och detta tio gånger. Trodde aldrig det skulle ta slut men till min glädje insåg jag att jag kunde hålla samma tempo som hemma.

På kvällen var det som vanligt middag hemma hos Lasse. Sonen i familjen, Perjohnson, är tre år och går redan i skolan. Intressant namn kan man tycka, men han har samma namn som en svensk pastor som hjalpt familjen. Denna kväll var läxan att skriva siffrorna tre, fyra, fem och sedan färglägga dem. Efter maten berättade flickan, Lorna, som jobbar hemma hos dem att hemma i hennes by finns det något som kallas för nakedrunners. Killlar som springer på taken och är sända av djävulen. Sen var det något med eld. Tur att jag bor på nedre våningen och inte behöver bekymra mig om sådant.

Det är väldigt sköna dagar här. Springa, äta, vila och gå på upptäcktsfärd. Nu ska jag sova och får se om jag får några bananer till frukosten efter träningen. De var nämligen stulna i förrgår. Vakten utanför lägenheterna tillhör en stam där de har som tradition att stjäla mat och tvål av varandra. Dock var bevismaterialet i form av en hög med bananskal inte undanröjt och tjuven kunde enkelt avslöjas.