I det forna Sovjet – årets första Löparäventyr

På årets första dag gav jag mig passande iväg på årets första löparäventyr. Andra löpare åker till varmare breddgrader vid denna tid. Kanske Afrika. Eller USA. Semesterfirarna på Arlanda hade redan plockat av sig vinterkläderna. De skulle till Thailand. Jag skulle till Georgien. Georgien har samma klimat som i Sverige. Men jag gör inte som alla andra. Jag hade ett handbagage, vetskapen om att man inte behöver visum och inga planer eller aning om vad som väntade. Det skulle bli tio spännande dagar.

Klockan 04:45 landade jag i huvudstaden Tbilisi efter dryga tre timmars sömn på flyget från Warszawa. I passkontrollen fick jag förutom en stämpel en flaska vin som välkomstpresent. Den korta sömnen kändes inte tillräcklig plus att jag ändå inte hade något att hämta i stan innan folk vaknade.  Jag hittade någon form av plastgräsmatta med julgransbelysning på i ankomsthallen och med ryggsäcken som huvudkudde lade jag mig och sov några timmar. Bussen från flygplatsen var inte av senaste modell och startades om vid varje busshållplats. Jag visste inte riktigt var jag skulle och guidebokens karta hade mer att önska. Mitt första mål blev Azerbadjans ambassad vilken jag med lite tur hittade. Tyvärr var dock visumprocessen för lång. Gick planlöst inåt stan igen och det var en bra känsla att inte ha något mål utan kunna stanna och titta på spännande saker. Detta land tillhör Asien men känslan var mer Baltikum. Äldre hus kantades av nya och märkesaffärer stod granne med fallfärdiga skjul. Men staden har charm och träbalkongerna som sköt ut över de folktomma gågatorna och de otaliga kyrkorna bidrog till själen. De affärer som är vanligast förekommande säljer vin och sprit och ute på gatorna kan man köpa något som jag först trodde var salami. Men det visade sig vara godis och är någon form av kanderade nötter som är inbakade i korvar av någon stearinliknande massa. Jag har inte smakat.

Vid lunch satte jag mig på ett café i ett varuhus där jag åt och läste en bok. När jag skulle gå träffade jag några som frågade om jag inte skulle ut med dem en sväng på stan. De hade ändå inget att göra på jobbet. De undrade varför jag åkt till Georgien och visade mig sina favoritställen och bjöd på glass. Vi gick förbi de gamla geotermiska baden, upp på en höjd där moder Georgien blickade ut över staden med sitt stora svärd och ner genom de vindlande gränderna. Vi pratade om allt möjligt och hur känslan var under kriget 2008. Sedan gick jag för att leta boende och det blev tillsammans med sju andra i ett rum i gamla stan. Jag snörade på mig skorna och gav mig ut på ett distanspass genom staden. 20 km genom parker, längs shoppinggator och förbi jultomtar. Det är jultomtar, ballonger och blinkande saker överallt. Jag undrade varför och beslutade mig för att gå till botten med det hela. Det visade sig att man firar jul här den 7 januari. Efter löpningen gick jag tillbaks till baden och hade hoppats på att få ett, som det kallas, privat rum där en dam skrubbar en ren. Tyvärr var det fullt och gick då vidare till en inhemsk restaurang. Där åt jag någon form av bönpirog, auberginegryta, lokal ost och några gigantiska dumplings fyllda med getkött. Jag såg fram emot en skön natt men två män av okänd nationalitet tyckte det var en bra idé att koka kaffe och umgås mitt i natten i vårt rum.

I morse hade jag beslutat mig för att ta mig över till Armenien några dagar. Skalan på kartan måste ha varit felaktig för jag gick och gick men fick tillslut ta en taxi. På busstationen stod en minibuss redo att åka till Jerevan när den blev full och jag var först. Efter 50 minuter tyckte de synd om mig och jag blev lotsad till ett annat fordon som efter en del väntan faktiskt åkte iväg. Ju längre in i Armenien vi kom desto mer fylldes den på av män som luktade sprit och billigt rakvatten. Resan som egentligen inte var lång tog sex timmar och gick genom ett vackert snöklätt landskap på vindlande vägar med berg som panorama. Men dessa fina berg utgjorde en kontrast till de slitna byar vi passerade. När jag var framme i huvudstaden Jerevan hade snön försvunnit och jag gav mig ut på ett långpass i strålande sol och fem plusgrader. Jag sprang förbi parlamentet där massor av jultomtar härjade tillsammans med Hello Kitty och andra djur och letade mig uppåt i staden med en staty uppe på en höjd som mål. För att komma dit var jag tvungen att springa på rätt hårt trafikerade vägar men det lönade sig.

Uppe i parken lördagsflanerade barn och vuxna. Tivolit hade mer att önska och verkade kusligt nedlagt. När man rör sig i denna stad blir det forna Sovjetunionen ännu mer påtagligt. Stora statyer. Stora torg. Trista hyreshus i förorterna. Men också väldigt fint. En känsla som förstärks av alla vänliga leenden och detta julspektakel. Överhuvudtaget verkar det satsas mycket på barn i form av lekparker och små portabla tivolin. Dessutom finns det här och i Tbilisi en barnens järnväg. Där får barn i åldern 9 till 15 år lära sig att köra tåg på riktigt. Glömde jag skriva att dessa järnvägar är en kvarleva från kommunisttiden.

När jag sprang ned från moder Armenien hamnade jag fel och snart var jag helt lost. Jag ville dessutom komma tillbaka innan det blev mörkt med tanke på alla herrelösa hundar som letar sig ut ur sina hålor på kvällen. I dessa länder är inte engelska ett gångbart språk och jag hade ingen karta. Kom på att jag kunde visa ett foto för en taxichaufför från mobilen med tomtarna vid parlamentet. Han fattade grejen men envisades ändå att prata ryska oavbrutet med mig. Jag sa Sverige och Zlatan Ibrahimovic. Det funkar alltid. Alla blir glada och börjar på en monolog om fotboll där jag ändå inte har något att tillägga. När jag började känna igen mig bad jag honom stanna och han frågade om mitt nummer. Jag betalade och gick istället för att jag ändå inte kunde förklara för honom att det är helt meningslöst at byta nummer med någon som inte pratar samma språk. Joggade genom centrum och tillbaka till kyffet vid busstationen som jag hyrt för natten. Duschen var varm i några sekunder och nu har jag suttit i soffan ett tag och damen i receptionen har bjudit både på godis och äppelklyftor.

Det är väldigt spännande att vara i dessa länder. Det är inte så farligt som man kan tro. Människor är vänliga och hjälpsamma. Jag har inte blivit skjuten. Ingen maffia har visat något intresse för mig. Springa kan man göra överallt. Imorgon går löparäventyret vidare.