Con Dao

I tisdags bokstavligen studsade jag ned med ett flygplan på en lång strand. Jag hade landat på ön Con Dao i en ögrupp som ligger en timmes flygresa från Saigon på den Vietnamesiska sydöstkusten. En legend säger att det finns inga farliga djur på öarna, och inga dåliga element, för den första människa som kom till ön bad till Gud att detta skulle få vara ett säkert ställe.

Hade inte bokat något boende vilket man enligt vissa källor borde ha gjort denna tid på året men jag är av den åsikten att det alltid fixar sig, annars får man sova på stranden. Istället för de dyra hotellen som tyvärr dykt upp sedan ön fick en flygplats hittade jag ett boende som passade min budget. Saken var bara den att rummet inte var inrett för hotellet var en byggarbetsplats. Men på en halvtimme försäkrade de mig att det skulle vara fixat. Bytte om till träningskläder och gav mig ut på ett pass. Först åtta kilometer för att spana in stället och fick sedan lust att köra intervaller. Det blev sex stycken tusingar i tröskelfart. Första kvalitetspasset på hur länge sedan som helst och det kändes så bra. Det var lite svalare på ön och ingen trafik att tala om vilket gjorde bra träning hanterbar. Här skulle det gå att springa en hel massa mil, härligt. Kommer tillbaka och ser ägaren stå på en byggnadsställning och snickra med mitt pass i bröstfickan. Hade ställt till vissa problem om det hade trillat ned i någon cementblandare. Han tipsar mig om en bra och billig restaurang som jag går till. Det visar sig bli resans dyraste måltid, hela femtio kronor, som hade räckt till sex måltider där jag var van att äta. Dessutom fick jag sällskap till bordet. Av en åtta centimeter lång illgrön gräshoppa som inte alls hade planerat att flytta sig från min axel. Såg sedan fram emot en skön natts sömn på denna lugna ö.

Men vid halv fem på morgonen var det tydligen dags att fortsätta bygga klart hotellet. Detta arbete skedde precis utanför mitt fönster och är inte min definition på en rofylld semester. Sprang 20 km morgondistans längs bygatorna och upp till ett tempel på ett berg. Vänliga människor överallt. Till och med hundarna var vänliga och jag kom ett steg längre ifrån min hundskräck när jag insåg att de inte hade något intresse i att bita mig. När jag kom tillbaka flyttade jag. Hittade boende hos ett gammalt par som jag hoppades hade senare morgonvanor då jag insåg att även de byggde ut. Hyrde en cykel och åkte upp i djungeln. Ställde cykeln där vägen tog slut och gick ned till en enslig strand där det enda som rörde sig var krabborna som kilade runt i sanden där tidvattnet dragit sig tillbaka. Gick sedan på en trekking i djungeln upp till en övergiven plantage där fångar straffarbetade under kolonialtiden. Enda sällskapet jag hade var en massa apor. Efter två timmar var jag tillbaka vid cykeln och la mig på stranden inne i stan och läste. Det skulle jag inte ha gjort för den var invaderad av sandflies. Du känner knappt att de biter dig men sedan har du sjukt kliande bett som gör du vill krypa ur din egen hud. Dagens andra löppass bjöd på intervaller igen. I solnedgången körde jag tolv femhundringar. Efter denna dag var jag rätt trött och gjorde inte mer än att äta soppa. Soppan som är i princip de enda de äter. Har man tur innehåller den fina kycklingbitar. Har man mindre tur kan det vara några bitar från en tarm. Men jag har till och med lärt mig gilla den till frukost.

På mitt nya hotell började de snickra efter att jag gett mig iväg på mina 25 km innan frukost. Ett pass där jag måste erkänna att jag var rätt sliten. Det är luftfuktigheten mer än temperaturen som gör det jobbigare än hemma. Att den är hög vet man när resorben börjar lösa upp sig i luften om den ligger på ett bord. Åkte sedan ut med en båt för snorkling. Vädret var inte det bästa. Blåsigt, molnigt och lite regn så korallerna var inte till sin fördel och de flesta fiskar hade gömt sig någon på något för dagen bättre ställe. Men det var kul att se ön från havssidan. Tre kvart innan solnedgången kom jag på att det säkert finns någon geocache på ön. Det fanns en och jag hyrde snabbt en cykel och åkte upp till grottan där den skulle finnas. Det krävdes lite djungelpromenad för att komma dit. Men det är svårt att hitta något man inte vet hur det ser ut och exakt var det är gömt i mörkret. Letade med mobilens ficklampa under stenar, mellan rötter och i skrevor men fick ge upp. Djungelns ljud blir intensivare i mörkret men jag såg inte alla de djur jag hörde och tur var säkert det. Inne i byn blev jag bjuden på mat av en familj som tyckte det var jättespännande att ha en västerlänning till bords och när jag kom hem fick jag en hel orensad, men grillad, fisk i handen. Slog mig ned vid bordet och vi avhandlade det lilla vi lyckades med på deras i stort sett obefintliga engelska. Att jag är ogift var tydligen väldigt konstigt och de kom med flera förslag på framtida män bland killarna runt bordet. Jag tackade för fisken och erbjudandena om att bli bortgift. Gick istället till mitt rum och läste en bok.

Sista dagen på ön hyrde jag återigen cykel. Tidigt på morgonen åkte jag österut för att undersöka om det som står i Lonely Planet stämmer. Om en av de finaste stränderna i världen verkligen finns här. Efter femton kilometer på damhojen i motvind och delvis uppförsbacke visade sig min vision om en enslig kritvit strand och vajande palmer istället vara ett försök att ge de framtida turisterna vad de tror att de vill ha. Det vill säga människor som inte låter dig vara ifred och vill att du ska sitta i just deras solstol. Det ville jag inte utan jag letade vidare genom att i änden av stranden klättra över några klippor och vada i havet till jag hittade en egen strand. Efter att läst bok några timmar cyklade jag tillbaka mot byn. Fängelsen är tydligen grejen här. På min väg tillbaka tittade jag in i det fängelse där politiska motståndare hölls fångna under Vietnamkriget, fram till Saigons fall 1975. Några av cellerna är så kallade tigerburar där man är fängslad i en grop i marken med ett galler som tak. Vill inte ens fundera över hur varmt och fruktansvärt det måste ha varit. Sedan var tyvärr mina dagar på Con Dao slut och endast en natt i det myllrande Saigon återstod av mitt besök i Vietnam.

Jag är glad att jag var på Con Dao innan turisterna hittar dit. En ö där man kan hitta lugnet och, som jag, ha ett litet löparläger med sig själv. Kändes som en bra start på året att få träna på riktigt. Dessutom få uppleva naturen och människorna på en fin plats. Men detta med stränderna. Den person som placerade dessa stränder på en bästalista kan inte haft mycket att jämföra med. Han eller hon kan exempelvis inte ha varit vid Wineglass bay på Tasmanien, Perhentian Kecil i Malaysia, Mombasa i Kenya, havsbandet i Byske eller Mårängsbadet i Skärblacka.