En mara igen. En mara jag dessutom har ett mål med. Ett rätt högt satt mål efter omständigheterna. Sub3. Tre timmar. Helst lite under. Mitt pers är 2:51:22 satt 2011 i Leipzig. Senast jag var i närheten var i Stockholm 2017 på tiden dryga 2:53h. Tre timmar har jag varit under några gånger utöver detta men senast jag tangerade denna drömgräns för många var i Marrakech 2019. Snart tre år sedan. Några veckor efter bröt jag benet på två ställen. Sedan kom skaffandet, graviditeten och födelsen av Klara emellan de snabba tiderna. Nu är det dags igen. Dagen innan hon fyller tre månader. Ett tufft mål. Men inte utopiskt. Jag är taggad. Det kan gå.
Senaste veckan har varit den hårdaste på väldigt, väldigt länge av förklarliga skäl. Tanken har enligt min coach BG varit att göra mig lite sliten. Tänkte berätta för er hur det gick genom att gå igenom träningsveckan och även visa hur det är tänkt från nu fram till loppet.
Tisdag: Joggade med vagnen till gymet igen och deltog på ett cirkelpass vilket varade 35 min effektiv tid. Vi var lite sena och Klara vaken men det fungerade ändå, hon somnade av peppmusiken efter halva tiden. Vilken discobrud detta kommer bli. Rundan blev 5 km där vi även tog med lite sopor till returstationen på vägen dit.
Kvällens intervaller med Tjalve blev dock inte som tänkt. Joggade med Klara i vagnen de 4,5 kilometrarna till Tjalvegården i skymningen. Hon sov under uppvärmningen i skogen. Thule Glide 2 rullar fint även på elljusspår. Men backintervaller en regnig och mörk höstkväll var inget för min bebis. Hon skrek nej. Inget att göra åt. Hon bestämmer. Så det blev amning och gos inne på gården istället innan vi sprang hem och räknade in 11 km löpning.
Onsdag: Denna förmiddag betade jag av mellanmjölkspasset på 90 min med Klara i vagnen. Ser först nu att jag inte hade läst exakt hur det var tänkt. Blev att vi sprang fort hela passet och jag var själv lite imponerad och förvånad över att det blev 19 km på 92 minuter, alltså tempo 4:49 min/km med vagn.
Torsdag: En sådan där fin hösteftermiddag med strålande sol. Testade att köra backintervallpasset igen. Men nej. Klara ville inte alls bli placerad i en backe sovandes i vagnen medan mamma sprang upp och ned. Slutade med stående amning och trots gulliga sånger en grinig tur hemåt. Blev ändå 13 km flow även om vi inte teamade upp helt perfekt.
Fredag: Dagen då jag på eftermiddagen skulle få springa utan vagn och det med besked. Tanken var tröskelpasset 3*7km i marafart. Fint väder. Bra känsla utåt Åby. Första inga problem trots att det var uppför sista 2 km genom bostadsområdet. Andra via Torshag och Yxbacken fungerade också. Men sedan. Kändes som att tre månader utan en enda natt med sammanhållande sömn gav sig tillkänna. Benen blev till klubbor. Jag var trött med besked. Klagar inte, jag får sova på nätterna mellan amningarna, men sova i sträck är ändå en bra grej och något man saknar. Och helamma, det vill jag verkligen göra i sex månader. Lyckades ändå hålla ihop det skapligt. Fortsatte springa den tänkta distansen 30 km även om snittempot sjönk från att ha varit 4,29 till att bli 4:40. Med facit i hand var också detta ett av de tuffaste pass jag någonsin blivit ordinerad. Så hoppet om sub3 tappades inte på vägen. Tvärt om.
Lördag: Vi åkte med vår California Ocean till Isaberg för att Björn skulle cykla. Klara och jag skötte marktjänsten. Lagade mat i bussen och andra sysslor man har då det finns en bebis i familjen. Byter blöjor, sjunger sånger och går promenad i bärselen för att titta på när större barn aktiverar sig på denna härliga plats. På eftermiddagen bytte jag dock om till springkläder och lade henne i vagnen. Tredje gången gillt. Skulle vi få till backpasset. Värmde upp, ställde henne i den branta backen vid stugorna, och jodå, det gick. Sprang 10 gånger uppför den brantaste 170 meter långa biten med jogg nedför. Sedan middag hos våra goda vänner utanför Gislaved. Vilket mys.
Söndag: Hade fått en bra natts sömn mellan amningsvarven i campingbilen. Genrep inför vår kommande långtur nästa vecka. För vi var absolut välkomna in i huset. De propsade på det. Men vi gillar vår bil och ville testa hur den funkar i höstrusk vilket resulterade i bästa betyg. Men ändå frukost inomhus. Nu till träningen. Eldprovet. Nu var det 3h långpass. Skulle Klara sova eller skulle det bli stående amning och blöjbyte mellan Gislaved och Isaberg. Gav mig iväg precis då hon somnat runt halv nio vilket hon alltid gör efter att hon och vi ätit och andra morginrutiner skötts. Malin följde med på cykel första timmen. Så trevligt med sällskap och dessutom guidning i omgivningarna. Sedan hade jag favoritmusik och prat med Anna i Oslo efterföljt av syrran i lurarna. Vet ni, det gick, Klara var ett praktexemplar till bebis och sov sig igenom vårt längsta pass hittills. Det gick i snitt 5:25 min/km, och jag hann alltså 34 km på dryga 3h.
Så saken ska väl vara biff då. Samma tid på lördag fast 6 km längre. Utan vagn. Med Klara och Björn hejandes bredvid. Klara sov förresten vidare efter passet. Mamma hann ta en raggardusch och få i sig lite energi. Vi tog oss även till backarna där Björn kom ned i söndagens tävling i endurocykling. Men är man bebis så är man. Plötsligt vaknar man. Plötsligt är man vrålhungrig. Sådan tur då att maten är med och att mamman klarar att amma stående i en skogsbacke. Klarar att byta bajsblöja i vagnen. Heja oss. Heja familjen. Vilket team vi är. Fokus på pappas cykling denna helg. Nästa mammas löpning. Nu in i viloveckan presenterad ovan. Jag längtar. Fast sliten, blev jag verkligen det av förra veckans 133 km. Nej knappast förutom under passet i fredags. Skön känsla att ha med sig och ändå få vila sig i form. Jobbet är gjort. Jag ser fram emot lördag med spänning.
