Berlin was calling. Som alltid i april. Nytt gäng. Nya upplevelser. Samma fantastiska stad. Fast inte ett helt nytt gäng. En tredjedel hade varit med innan. Somliga alla fem gånger. Berlin återvänder man till. Känslan i magen när vi rullar in från väst mot nummerlappsutdelningen. Den är fin. Stämningen i bussen redan från start. Alla hade redan hittat nya vänner när vi klev in i myllret bland löpare, kläder, skor, löparutrustning och olika aktiviteter. Man smakar energibars. Köper billig gel. Äter den första korven och brezeln på resan. Sedan från Kreuzberg till vårt hotell i Prenzlauerberg. Glömde jag skriva att vi kom med solen och så skulle det förbli under hela helgen. Våren ska mötas i Berlin. En tradition för god för att brytas.
Middagen skulle intas på en restaurang där vi bor. Hade utgått från att jag visste var jag hade bokat bord. Visade sig att jag inte alls hade koll. Alla 27 personer gick in. Reserverat. Nej det kan inte vara möjligt. Var flera år sedan vi hade en bokning likt denna. Hm. Vi fick ändå sätta oss men jag anade oråd. Frågade om det möjligtvis fanns någon annan restaurang med liknande namn på gatan. De fanns det. Omgruppering. Nästa ställe var dessutom trevligare. Var och ens presentation av förväntningarna inför resan. Skål och välkomna. Förväntansfulla och trötta. Några gick sedan hemåt. Jag hade sett en skylt med texten kostymkonsert några kvarter bort. Vi var ett gäng som gick dit. För att komma in fick man ringa på porttelefonen för att komma in i en privat lägenhet. Den var svår att beskriva med ord. Helt belamrad med diverse konstverk gjorda av sådant man hittar hemma. Kvinnan och mannen som bodde där höll konserten som redan hade börjat. Han i en stor kjol som mer liknade ett täcke. Hon i en annan kreativ outfit. Han på keyboard. Hon sjungandes improviserade sånger, på ett som hon uttryckte det, fantasispråk. Trots att vi kom mitt i konserten var vi hemskt välkomna och de avbröt för att möblera om så vi fick plats. Upplevelsen kan liknas vid en jojk från vårt eget norra land och i detta rum blev det smått surrealistiskt. Kvinnan ackompanjerades in i extas och en av våra vänner var nära att bryta ihop och sprang ut ur lägenheten för att istället göra det på gatan. Detta är sådant som kan hända en kväll i Berlin. Innan vi gick hem satte vi oss på ett mikrobryggeri. Även här möblerades det om. Servitrisen körde iväg ett litet sällskap så att vi fick plats i en stor soffa i fönstret. Vilken kväll. Vi var i Berlin.
Vidare till Treptower park och det gigantiska området med tillhörande monument till minne av 7000 av de 80000 stupade sovjetiska soldater under slutstriden om Berlin i april 1945. Imponerande. Historiens vingslag slog i den östliga parken. Och vår tur fortsatte också den i öst. Med en guidning i Gedänkstätte Hohenschönhausen. Stalinfängelset där du kunde hamna utan någon anledning alls under DDR-tiden. Åtminstone inte någon anledning som alla, och i synnerhet inte vi, kan finna motiverad. Ute gassade solen men nere i huskroppen som kallades ubåten var det mörkt, kallt och fuktigt. Året om. Ett viktigt och tänkvärt besök.
Vidare till Alexanderplatz. Det som är och var centrum i öst nu liksom då. Här finns något kul att tillägga. När man åker på resa med Löparäventyret är det sällan rast och ro. En lista med uppdrag som skulle genomföras i grupper hade delats ut. En gick ut på att praoa på en arbetsplats i Berlin. Det hade Kristina med framgång gjort på Alexanderplats fick vi senare veta. Som demonstrant i en demonstration mot höjda hyror. Jenny praoade som barista och Angelina var så bra som servitris att de ville ge henne jobb. Allt dokumenterades och visades för oss i bussen på vägen hem. När vi nu pratar om uppdragen. Ett var att sätta löparäventyrets buff på en staty. För en grupp resulterade detta i att en polis kom till platsen. Ett annat att byta en löparäventyrsdextrosol vidare mot bättre och bättre saker. En grupp bytte till sig en cigarett som blev en öl, som blev en juice och ett bröd. Ölen hade de även försökt byta mot en cykel med mindre framgång. Men det första bytet de erbjöds var några tabletter från skumma typer. De sa tack men nej tack. Ingen bra idé att försöka langa dem vidare sen. Andra uppgifter var av lugnare karaktär. Som att fota sig med en mustaschprydd man och arrangera hela gruppen inklusive en valfri tysk i en fotoautomat.
Eftermiddagen spenderades på valfritt sätt och på kvällen delade vi upp oss efter matpreferenser dagen innan ett lopp. Jag ville såklart till min favoritvietnames i Oderberger Strasse – Vietnamese Village. Fick med mig ett gäng som sedan hakade till Café Anna Blume. De bästa tårtbitarna Berlin kan uppbringa. Kvällen blev inte så sen. Inte alls. Därför kom jag på en så bra idé och ställde klockan på 05:15.
Gick upp strax innan soluppgången och tog ut en av hotellets cyklar. Klart någon måste reka banan. Det fick bli jag. Var helt fantastiskt att obehindrat susa fram på mina älskade gator. Inte särskilt många andra som gör det en tidig söndagsmorgon så det var lätt att hålla fri fart. Nu kommer dock inte en sightseeingcykel modell tyngre upp i några enorma hastigheter, men tillräckligt mycket för att få lite flås.
Mina Löparäventyrare träffade jag till frukost och det var som vanligt med spänd förväntan inför det som komma skulle. Jag visste inte heller exakt hur det skulle gå för start- och målområde hade ändrats detta år. De skulle starta i Tiergarten likt helmaran i september. Bussen fick inte köra oss riktigt dit vi ville så det blev en ansenlig promenad innan jag kunde vinka av dem in i fållorna. Där fick vissa ändå vänta länge. Så länge att Kristina i panik över att ha för lite energi hittade en banan på marken och åt upp. En halväten banan. Det resulterade i ett fint pers trots allt. Jag för min del fick sällskap av Micke. Vårt mission var att heja och det skulle vi göra av rang. Började vid Siegesäule därifrån vi såg starten. De röda ballongerna steg mot himlen. Första startgrupp var iväg. Som jag skrek. Heja Sverige. Alla kände sig påhejade. Även de som inte var svenskar. Vi tog oss till nästa position. Potsdamer Platz. Konstaterade att det är lättare att se publik man känner som löpare än tvärt om. Men vi fångade några i farten som enligt uppgift hade blivit riktigt energipåfyllda. Sedan började en lång vandring. Start – och målområdet var befäst trots att alla hade gett sig av för länge sedan. Att få gena var det inte tal om. Men foten höll och jag var glad att ha fått ihop 12 km promenad under dagen. Våra vänner var lyckliga och hade haft en fantastisk upplevelse längs loppet. Flera pers. Tyngre för vissa. Tyvärr fick två kasta in handduken. Men att springa lopp är bästa träningen. På det mesta. Fart. Energi. Motivation. Känsla.
Tillbaka till hotellet och ut i Mauerpark. Där var det som en festival vilket det alltid är soliga söndagar. Vi anslöt oss och njöt av den sprudlande aktiviteten runt omkring. Ville inte riktigt slita oss men vi hade en sittning helt för oss själva på ett privat mikrobryggeri som serverade bayerska tapas. Där fortsatte kvällen på bästa sätt innan vi åkte till marafesten i Europacenter med panoramautsikt över hela den upplysta staden. Dans. Firande. Jag hade tagit på orthosen för säkerhets skull. Men jag dansade. Fast utan hopp. Lite som när en bebis tror att den står och hoppar fast det mer liknar knäböj. Vi och de snabba kenyanerna. De är också på festen för att hämta sina priser. Några av oss passade även på att få lite löpartips. På vägen hem inne på Mc Donalds var det inte bara vi. Nej det var bland annat ett gäng från Falkensee. Att bo i förorten Falkensee är lite som att komma från Skärblacka när man bor i Norrköping. När jag kom från toaletten frågade jag vem det var som skrek så ljudligt. Visade sig att det var jag själv. Några satt och kollade flödet på instastory från mitt hejande under dagen.
Men resan hem var också mysig. Många nya vänner. Många nya minnen. Vännen och minnen för livet. Jag är så glad att få sammanföra människor på detta sätt. Få springa ihop. Uppleva spännande saker ihop. Och jag som trodde Berlin redan hade visat sin bästa sida åt mig flera gånger om fick ytterligare en dimension ihop med detta fantastiska gäng. Att få leva detta Löparäventyr med er är jag så oerhört tacksam inför. Nästa år går resan runt den 5 april. Redan nu kan du skriva upp dig på intresselistan för att säkra din plats. Berlin is calling. Wir sind Berliner. Berlin ich liebe dir.
Innan dess går äventyren till Liechtenstein, Moskva och Marrakech. Här finns allt du behöver veta: www.loparaventyret.se/resor
