Det var dags för roadtrip. Först cykling i Isaberg hela dagen i torsdags. På dagen exakt ett år sedan jag cyklade downhill och skadade axeln. Något jag fortfarande har sviter av. Men klart jag ville testa igen. De där burmsen och hoppen som jag visserligen inte vågar ta särskilt mycket fart i är roliga och det var just i en sådan blå backe jag höll mig hela dagen. Upp med liften. Ned i banan. Lite snabbare för varje gång. Även om topplistornas på Strava visade att jag egentligen inte har någon särskild fallenhet för detta. Fast viktigast är att ha kul. Mindre kul är allt man måste ha på sig. Fullfacehjälm. Knäskydd. Armbågsskydd. Ryggskydd. Halvtäckande kläder. Ni kan tro att det blev fasligt varmt. Skönt med ett bad i sjön vid det som de själva kallar Sveriges sydligaste fjäll efter en väldigt trivsam dag ihop med vänner.
Nu var vår plan att åka vidare mot Norge med ett stopp på Västkusten. Då Norge hade stängt för oss Östgötar dagen innan blev planen att stanna lite extra på Västkusten. Allt var redan packat och vi var inställda på att vara borta ett par dagar. Mellbystrand fick spontant bli vårt första stopp. Där hade vi aldrig varit. Tog in på ett vandrahem där vi fick ett prisvärt rum och middag nära havet. Tog en promenad ned till vattnet lagom till solnedgången. Vi blev mycket förvånade när alla hade tagit bilen ned dit. Inte parkerat bredvid utan i Mellbystrand visade det sig att man bokstavligen tar den med sig ned på stranden. Kanske ställer upp några stolar. Breder ut en filt. Vi åt choklad och löste korsord. Såg den blodröda solen gå ned i havet.
Bra frukostbuffé och vi var inte alls avundsjuka på det killgäng som satt vid bordet bredvid, såg ut att må allt annat än bra och var i färd med att återge fragmentariska minnen från gårdagens festkväll till varandra. Vi tog bilen ned på stranden. Ställde upp brassestolarna. Bredde ut filten. Tog seden dit vi kom. Solade. Badade. Löste korsord. Björn byggde sandslott med sitt kreditkort i brist på spade. Blev himla fint. En pojkdröm gick uppfyllelse när vi drog vidare. Han fick köra över det med bilen. Till sorg för barnen bredvid som säkert hoppats få leka med det.
Ett kort stopp i Laholm för att handla. Spanade in torget. Småstadsidyll. Ni vet en sådan där det finns en välsorterad leksaksaffär och en bokhandel vid det lilla torget som taget ur någon barnbok av Astrid Lindgren. Kort visit i bokhandeln som visade sig vara väldigt spännande. En trapp ned i källaren. Gångar och prång fyllda med böcker. Gamla och nya. Vi kom ut med en gigantisk afrikakarta, en svensk engelsk teknisk ordbok och en roman på tyska. Det första objektet mest oväntat och skulle visa sig vara smått i vägen under vår fortsatta färd. Målet nu var Vallåsen där man också kan cykla ned för en skidbacke. Björn upp i liften med cykeln och jag iväg längs landsvägen för att springa snabbdistans i den överhettade sommarkvällen.
Sedan ville vi fånga solnedgången vid havet. Det gick sådär. Motorvägen hade inte alls avfarter där vi ville. Och tanken var heller inte att kryssa oss igenom de centrala delarna av Halmstad. Solen försvann som ett brev på posten och vi snabbade oss att lägga ut filt och sätta på grillen på stranden i Haverdal. Havet javisst, men attacken av flygmyror gjorde att kvällsmaten intogs i all hast. Vidare mot den tältplats vi hade bokat på campingen i Kärradal norr om Varberg. På bilderna havsnära med bara en stig mellan sanddynerna ned mot havet. Det var mörkt när vi kom fram. Stigen fanns inte där i närheten men det gjorde ett lägenhetskomplex samt en väldigt vältrafikerad tågsträcka. Tydligen skulle vi bo utanför själva campingen. Väldigt trafikerad av gods- och persontåg hela natten. Stämningsfullt. Men solen sken på morgonen efter den sömnlösa natten. Frukost och ring så spelar vi på filten. Sedan ned till stranden. Visade sig att inte ens själva campingen angränsade till havet.
Men vi hittade den och allt var förlåtet. Klippor precis som man tänker sig västkusten. Kritvit och sockerpudrig sand. Kristallklart vatten. Vi blev kvar hela dagen. Nutella på mackorna. Man fick ta hur mycket man ville. Det var ju semester. Björn försökte visa barnen bredvid exakt hur mycket han fick ta. Till sin besvikelse verkade de fokusera på annat. Avslutade vår roadtrip med en visit inne i Varberg. Det gamla vackra kallbadhuset. Fästningen och dess vackra hus innanför murarna. En bit mat i hamnen. Kändes som vi hade varit borta jättelänge. Vi hade fått uppleva så mycket roligt och fint.
Men saker är inte alltid som de verkar. Vissa av er kanske följde äventyret på instagram. Tyckte att allt såg superhärligt ut. Det var det också. Fast allt syns inte på bild. Allt vill man inte ska synas på film. Något blev kvar i Isaberg. På en offentlig toalett. Ett liv som precis hade gått in i fosterstadiet. En tio veckor gammal fripassagerare, stor som en vindruva eller ett hallon om man så vill. Det som skulle bli Björns och mitt lilla barn i mars. Så oerhört sorgligt. Livet känns extremt orättvist.
Men ett missfall kan man få. Det är inget konstigt. Särskilt inte när man är lite äldre som jag. Men det sorgliga börjar och slutar inte här. Detta år är jobbigt för många. Världen är upp och ned. Men för oss är Corona det lilla.
Om vi börjar med barnet. Det barn vi så gärna vill ha tillsammans. Det har varit en kamp sedan förra året när vi insåg att bli med barn inte är så himla lätt. Och jag vet. Många försöker år efter år. Men vi har tiden och åldern emot oss. Därför gick vi på en utredning. Visade sig att jag inte hade så mycket ägg. Dessutom var de inte jättepepp på att lossna. Vi fick hjälp på en klinik i Uppsala. Sprutor till förbannelse. Uttag av ägg. Återföring av ägg. Första embryot ville inte fästa. Andra gången blev det inte ens några ägg. Tredje gången några stycken. Hurra. Men det vi återförde ville inte fästa och försvann ut igen. Semesterstängt och väntan till efter sommaren. Men då händer det otroliga. Vi blir gravida på egen hand. Vilken lycka. Vi räknade veckor. Tittade på bilder på internet. Följde den lilla filuren. Mitt upp i allt det jobbiga i vårt liv fanns det något att glädja sig åt. Som gjorde att vi orkade.
Finns det mer som är jobbigt tänker ni nu. IVF-processen där vi slitits mellan hopp och förtvivlan i ett halvår kunde varit nog. Men i mars hände en förälders stora skräck. Björns dotter Thelma blev allvarligt sjuk. Grava ätstörningar som efter att problemen uttalats högt eskalerade i raketfart. Det tog inte många veckor innan hon blev inlagd på sjukhus. Utan att vi fick besöka henne. På grund av Corona. Det är svårt att förstå vilken sorg och rädsla det innebär när man själv inte är förälder. Att ens barn är svårt sjukt och man inte kan hjälpa till och inte ens få vara där. Det blev två månader. Promenader i rullstol runt sjukhusområdet. Efter en tid permissioner för att äta ett mål mat hemma. Hon hade fått hjälp med att börja äta. Men inte med ångesten. Den obegripliga ångesten. En blockering i hjärnan som är omöjligt att förstå. Men vi har fått inblick i hur sjukt det kan vara. En smärtsam inblick. Vi upplever den varje dag. Och vi gör allt vi kan för att hjälpa.
Det gick först ganska bra hemma. Vi kämpade på. Åt tillsammans. Pratade. Varje litet steg var en lycka. Thelma ville verkligen bli frisk. Många i samhället upplevde denna vår en lättnad i arbetsbelastning. Björns eskalerade då han är ledare för ett nytt byggprojekt i Västervik. Situationen började bli ohållbar.
Så blir Björns mamma sjuk. Andra vändan i en svår cancer. Hon ville klara det mesta själv. Såklart vill man klara det mesta själv. Man vill vara hemma. Hon var en obotlig optimist. Men det gick snabbt utför. Över en helg fanns inte den mamma som Björn och hans syster har växt upp med. Att på så kort tid bli de som vårdar sin mor i livets slutskede är obegripligt. De hann inte ens med i tanken. Det var bara att gilla läget och släppa allt för att hjälpa till på alla sätt. Jag ock Thelma var också med. Björn slets mellan att räcka till för sin mamma och upprätthålla de rutiner gällande mat och tider som krävdes för att hålla Thelma på banan.
Björns mamma Marianne var snart inte kontaktbar längre. Vi fanns där. Hon märkte det säkert. Björn hinner viska att vi ska få en bebis i mars. Han tycker sig se en reaktion i hennes ansikte. Vi är glada att ha hunnit berätta. Livet tar och livet ger. Hon dog en morgon efter att hennes två barn hade vakat hela natten. Jag och Thelma åkte dit när vi vaknade. Hann stå vid sängen, säga ett ohörbart hej då, se henne bli hämtad. Jag tycker situationer likt dessa är så svåra. Jag är inget bra på att trösta. Inget bra på att gråta. Känner mig så obekväm.
En människa orkar inte hur mycket som helst. Fasta rutiner var omöjliga att upprätthålla under denna tid. Thelma blev smalare och smalare, åt mindre och mindre. Vi försökte. Jag försökte. Men hon ville ha sin pappa. Björn hann aldrig sörja sin mamma. På kvällen bröt både han och Thelma ihop. Jag försökte trösta. Ångesten sprutade ur alla porer på dem båda. På Björn för att han inte orkade mer. På Thelma för att hon kände sig som en belastning. Det fanns inget mer att göra där hemma. Björn åkte med Thelma till akuten. Hon var skräckslagen. Ville absolut inte bli inlagd. Hon blev kvar över natt. När hennes pappa skjutsar runt henne i korridoren med droppställning ser de någon de känner igen på håll. Det var Björns pappa. Thelmas farfar. Även han med droppställning.
För Marianne har en man. Björn och hans syster en pappa. En pappa som detta år blivit mer och mer dement. En riktigt läskig sjukdom som vi inte heller förrän nu haft nära i våra liv. Egentligen inte haft en aning om hur den fungerar. Vad den gör med hjärnan. Hur en person förändras. Ulf var också med under Mariannes sista tid. Men kunde inte vara behjälplig. Snarare tvärt om. Hans frustration och sorg över situationen, hans framtid i huset långt, långt ute på landet var platsen där han mentalt befann sig. När Marianne dog rasade allt. Han behövde också läggas in av både fysiska och psykiska anledningar.
Give. Us. A. Fucking. Brake. Men nej. Något utrymme för sorgetid fanns inte. Thelma var hemma vilket vi var glada för men som också kräver minutiös planering gällande tider och kost. Björn och hans syster blir utskällda efter noter. Trots att Ulf behöver all hjälp han kan få. Men det är ju barnen som tagit hans körkort. De som förstört allt. Han byter lås på huset. För att de inte ska kunna komma in. Låsa ute de i sin familj som kan hjälpa. Tappar bort nyckeln. Hemtjänsten skickar en bild där han står och borrar upp dörren. Kommer de dit är det så synd om honom. Dödens tråkigt att bo i skogen. Vi vet att det är en sjukdom. Men det är svårt. Så svårt att förstå.
Träningen då? Hur har den gått? Fantastiskt bra. Otroligt bra. Faktum är att jag inte varit så vältränad sedan 2017. Inte haft en så stark kropp sedan dess. Det känns i kroppen. Det syns på kroppen. Saken är den att träningen är det enda jag har kunnat kontrollera de senaste månaderna. Därför har jag också gjort det. Mitt sätt att överleva. Jag har inte överdrivit. Följt plan. Kanske blivit några fler mil här och där. Löpningen är min befrielse. Inte hoppat över ett enda pass trots att det ibland känts riktigt tungt och ledsamt innan. Men det hade känts värre om jag stått över. Vet att vissa har varit oroliga. Undrat om jag äter. Ingen har behövt och behöver vara orolig. Jag äter massor. Och en del i resultatet av den form min kropp har intagit är att jag ätit ännu bättre och mer regelbundet. Tack vare Thelma. Men jag har inte kunnat påvisa några resultat. Ena anledningen är att det på grund av Corona knappt varit några tävlingar. Den andra är att jag varit tröttare. Det tar på krafterna att ha haft en fripassagerare. Det visade sig under Ölands marathon. Det bara gick inte. Ni kan förstå att jag då hade velat meddela orsaken. Fast under SMIR då vi löpte på skärgårdsöar och åkte båt däremellan gick det vägen. 75 kilometer där jag, Christian och embryot vann. Vissa tänker nu. Inser hon inte fakta. Man ska ta det lugnt när man är gravid. Men detta är mitt normalläge. Jag mår bra av att träna. Dessutom blev jag med barn när jag tränade som allra hårdast. Nej allt sådant har jag bestämt att inte lyssna på. Utan denna träning orkar jag inte med allt annat.
Var är vi då just nu i tiden? Den 5 augusti begravdes Marianne. Det blev en väldigt fin stund. Samma dag som jag fyllde år. Vi firade inte något särskilt. Det gjorde inget. På kvällen hade vi tänkt att hitta på något – jag, Björn och Thelma, men det blev en dålig matdag. Gråt. Frustration. Vi var alla trötta. Men det gjorde verkligen ingenting. Thelma fick dåligt samvete för att hon är en belastning för oss. Visst, det är en utmaning, men den är värd allt. Bara hon blir frisk. Det är också något jag och vi ofta förklarar. Och just det dagen sa jag till henne att högst upp på min önskelista finns att hon äter. Då är allt slit och tårar värda allt vad det kostar.
Många har frågat hur jag själv mår. Det är stundtals en utmaning. Så är det. Big time. Men jag överlever. Jag har och är främst orolig över att Björn ska orka. Klart vi har fått försaka mycket den senaste tiden. Inte kunnat planera något. Men det är bara världsligt. Jag är alltid frustrerad över att behöva tacka nej till saker. Jag vet att ett nej är ok. Men jag har svårt för det. Vill finnas till för alla. Vrider och vänder på mig och min kalender för att hinna med allt. Går det inte får jag dåligt samvete. Mitt i allt detta har min systers dotters obotliga diagnos brutit ut. Hennes kropp blir stelare och mer orörlig. Hennes liv begränsas. Jag vill finnas till för dem mer. Känner att jag inte räcker till. Plus alla som jag skulle vilja ha tid att träffa. Samtidigt har jag inte tid att träffa alla i en normal värld. Mina ambitioner är höga och behöver sänkas. Jag måste tänka på mig själv och mitt eget mående. Och jag trivs hemma.
Mitt i allt detta fanns det som sagt något i min mage. Något som lyste starkt med lycka när det är extra tufft och ledsamt. Vår lilla hemlighet. Några av er har vetat om den. Men inte så många. Livet är så fruktansvärt orättvist.
Samtidigt kommer jag alltid tillbaka till en punkt när jag tänker på att allt är orättvist. Vetskapen om att jag har det ju egentligen så bra. Har jag rätt att vara ledsen. Folk har det värre. Och så biter jag ihop. Ser till att orka allt.
Hur mycket orkar en människa? Man orkar massor om man är två. Jag har min Björn. Min klippa. Min bästa vän. Den finaste människan som finns. Till honom kan jag säga jag älskar dig. Utan att orden fastnar i min strupe. Blir till en tjock gröt. Sätter sig på tvären. Känns som de inte passar i min mun. Dessa tre ord är oerhört svåra för mig. Har alltid varit. Björn – jag älskar dig något så innerligt. Tillsammans orkar vi allt. Och kanske, kanske kommer vi bli en till nästa år. Det är det andra jag önskar mig mest av allt.
Något jag blivit bra på detta år är att bryta ihop och komma igen. Varit tvungen att komma igen efter att ha brutit ihop. Jag brukar säga att man måste träna på jobbigt för att bli bra på jobbigt. Säger det också för att inspirera andra och menar varje ord för det är så det är. Just nu orkar jag dock inte vara en inspiratör. Fast vänta. Vi backar dit denna blogg tog en vändning. Det är ju så det ser ut på mitt instagram. Jag ser glad ut där. Gör roliga saker. Lever ett lyckligt liv. Så vill jag också att det ska vara i mitt flöde.
För till sist. Saker kan vara som de visas i sociala medier även om det kan finnas en dimension till där under. Det betyder inte att lyckan och allt det glada inte existerar. De situationerna och sakerna som visas upp kan vara just de sammanhang som gör att man orkar det som inte kablas ut till allmänheten. Jag skriver inte detta för att få en massa kommentarer och tröst. Snarare tvärt om. Jag vill inte ha en massa kommentarer. Jag skriver detta för att det känns skönt att skriva. Förutom löpningen är det min terapi. Jag skriver det även för att jag vill att ni ska veta. Veta att det är tufft just nu. Så låt oss prata om något annat när vi ses. Det skulle göra mig gladare.
Du är en otroligt fin människa som tänker på allt och alla! Lycka till med allt! Kram Carina Kalered
Tack snälla Carina, glad jag blir! Kramar
Vilka utmaningar ni går igenom…
Håll i, håll ut, håll om varandra.
Styrkekramar till er. ❤️
Tack för fin pepp, kramar!
Gripande vackert om alla prövningar.. nu måste det väl vända?
Önskar er all lycka. Och för guds skull, fortsätt springa! Och skriva!
Sofia, vilka fina och värmande ord, TACK!
För mig och i mina ögon kommer du föralltid, oavsett toppar och dalar, vara den absolut bästa läraren jag haft genom alla mina skolår. Det bara är så. Respekt är inget man får. Respekt förtjänar man och du fick min respekt, 100% från dag 1. Tack för den fina tiden i mitt liv, då du var min lärare och lärde mig att tänka smart. 🙏🏼
Tack snälla Josefine, det värmer verkligen, kramar!
Tack för att du delar med dig, av både glädje och sorg. Det hjälper dig som terapi, men det kan också hjälpa andra. Du skriver fantastiskt bra, nästan lika bra som du springer.
Hälsa Björn. Ta hand om varandra. All kärlek till er. <3
Stort tack Hannes!