Jag var bara hemma några timmar innan det bar iväg igen. Mer än så behövs inte för att ta en löprunda och packa om väskan. Mot Arlanda. Med handbagage. Mer än så behövs inte. Mer än så vill man inte ha. Dels för att slippa bära. Men också för att undvika att det försvinner på någon bagagevagn. Fast framförallt för att kunna gå till gaten så sent som möjligt när flyget går klockan 06:00 till Malaga. Klockan ringde 05:00. 05:35 var jag med på en gruppbild vid gaten med Ateas glada och taggade medarbetare. Nu skulle det bedrivas träningsläger i dagarna tre med mig som en av coacherna.
Landade i ett soligt Spanien. Ändå mindre varmt än i det somriga Berlin som jag precis hade lämnat bakom mig. Som de sollängtande gäng vi var slängde vi av oss kläderna och drog ut. Vissa till poolen. Jag på ett långpass. Lägret började inte förrän dagen efter och nu skulle det rekas rundor. En trevlig uppgift i miljöer som dessa och med en någotsånär plan sprang vi iväg längs närmsta vattendrag inåt landet. Det hade regnat en del dagarna innan visade det sig. Fick vada över en väg. Fortsatte längs vattnet och kom in på en golfbana. Omgivningarna här består i princip av golfbanor. Vackert belägna med de omgivande bergen som panorama. Att de är gigantiska blev vi varse. Att de är inhägnade blev vi också varse. Med stängsel omöjliga att klättra över. Vi testade på många ställen och till slut hittade vi ett ställe där det gick att klättra. Kom ned till La Cala de Mijas. Vänster längs motorvägen vid havet tillbaka till hotellet. Bäst att springa som en forntida egyptier i profil för att uppleva just havet och helst med en öronpropp i ena örat. På kvällen gick vi och åt på en restaurang där man själv valde vad man ville ha stekt eller wokat. Det var lite oklart hur man skulle ta sig an maten och kockarna såg rätt tveksamma ut när vi lämnade fram våra tallrikar för tillagning. Men de utförde uppgiften utan kommentar. Jag hade ännu inte hunnit hälsa på alla 60 deltagare och passade på att göra det medan jag väntade vid stekbordet. En kvinna såg halvt förskräckt ut när jag tog i hand, frågade vad hon hette och sa att det var kul att hon var med på resan. Visade sig att hon inte alls var med oss utan en vanlig gäst på restaurangen.
I torsdags körde vi igång ordentligt. Och man kunde verkligen gå all in på alla plan och utmana sig åt alla håll och kanter. Racercykling. Padel. MTB. Cirkelpass. Brottning. HIIT. Yoga. Vandring. Powerwalk. Simning. Golf. You name it. Sen hade vi en borg precis utanför hotellet. En borg ligger oftast på en kulle. Där var jag på plats redan innan solen gått upp för att jogga lite upp och ned innan jag anslöt mig till yogan i soluppgången. Jag höll i två löppass. Eftersom borgen så lämpligt stod där tränade vi bland annat backteknik och i de korta intervallerna på eftermiddagen var det slumpen i form av en tärning som fick avgöra vilka intervaller som skulle springas. Däremellan hann jag bränna några kilometerlånga backar upp och ned på egen hand och även joina ett utmanande cirkelpass.
Det regn som under torsdagens eftermiddag hade gjort sig påmint var under fredagen ett faktum. Översvämmade vägar, blåst och kallt. Men såklart tränar man ändå. Långa intervaller. På förmiddagen lyckades vi springa bort regnet en stund. Men det räckte inte. Inte heller jag kunde jaga bort det med att springa ett eget pass snabbt i diverse backar jag kunde hitta. De kändes även under det efterföljande styrkepasset jag deltog på som toppades av den brutala övningen kallad japanen. På eftermiddagen var det riktigt busväder. Bilarna kunde inte åka under bron som var mer en sjö än en väg och polisen stod villrådiga och funderade på hur de skulle lösa problemet. Men för oss var det egentligen bra, för utan regn hade vi inte problemfritt kunna springa på strandpromenaden. Nu hade vi den för oss själva utan att behöva kryssa mellan barn, cyklar, djur, rullstolar, turister, pensionärer och rullstolar. Kvällens musikquiz var också utmanande men jag var inte en av dem som badade i den otempererade poolen klockan två på natten. Då sov jag sedan länge.
För inte vill man sova bort morgonens yoga som på lördagen återigen välkomnade en fin och solig dag. En dag perfekt för ett långpass. Min planerade rutt som jag noggrant hade dokumenterat och beskrivit i ord och bild i ett pdf-dokument höll endast i en kilometer. Sedan fick vi göra om planen på grund av en översvämning. Omkalkylerade sträckan och tog gruppen till nästa vad som vi hade passerat i onsdags. Där forsade vattnet rätt friskt. Men eftersom vi kände till underlaget tog vi av oss skorna och gick över i det iskalla vattnet. Nu blev det ca 2 km rakt upp i himlen och ut på en plats där hela kusten och de frodiga kullarna bredde ut sig. Backen hade lönat sig att så som den ofta gör. Ingen ville vända tillbaka för en kortare runda och jag försökte briefa kring den fortsatta vägens sträckning så alla verkligen visste vad som gällde. Men det kändes som att ha med en dagisklass att göra. Ingen verkade lyssna. Fick sedan reda på att det var medvetet. De hade skojat med mig för att skapa oreda. Vi fortsatte sedan nedåt genom byar och eucalyptusskog. Efter att ha genomfört den sista etappen längs motorvägen likt egyptier var alla i mål. Många hade överträffat sig själva. De hade aldrig sprungit så långt. Alla hade funnit passet njutbart och fått en härlig upplevelse. Precis så som träning ska vara och långpass i synnerhet. Jag var dock inte klar. En klunk vatten och några godisar, sen sprang jag en timme snabbdistans längs strandpromenaden medan de andra hade gått till poolen. Då får man hitta saker att motivera sig med. Det faktum att jag inte hade varit i den riktningen tidigare räckte. Snart var timmen klar. Duschade på någon minut och tog med mig ägg och mackor jag tagit med från frukosten och skyndade mig till en föreläsning om löpning i Grand Canyon. Häftigt äventyr och coola bilder.
På eftermiddagens pass höll jag i träningsbingo. En kortlek avgjorde vilken styrkeövning laget skulle utföra och när man hade en hel rad fick man bingo. Här var även borgen inblandad, såklart, och även kort med TP-frågor. Trots att vissa hatade borgen då slumpen inte var med dem vilket resulterade i tre rundor upp dit utan att få bingo var alla glada efter 50 intensiva minuter. Men det som förvånade mig mest. En deltagare hade under dessa tre dagar inte sett att vi bodde vid en borg. Sedan hamnade även jag vid poolen, fast med ett pass kvar att leda. Stretch. Men vi körde där ute. En fin eftermiddag. Lugn. Harmoni. Innan två av våra busiga vänner gjorde bomben i poolen precis bredvid oss.
Sista kvällen. I eftermiddagssol bussades vi upp till en golfanläggning med bedårande utsikt över dalen. Grillbuffé. Stämningen var hög och vi hade väldigt roligt. Ett av ämnena som diskuterades vid vårt bord var vad som händer om man bajsar i en våtdräkt. Festen fortsatte inne i stan. På en slags rockklubb. Vi hade en egen VIP-hylla men vi gick snart ned på dansgolvet och dansade igång stället tillsammans med lokalbefolkning och övervintrade turister. Kvällens höjdpunkt. Livebandet. Tre pensionerade hårdrockare. En kvinna sjöng. Basisten var en man men såg ut som en mattant i svart rufs, lila slips, skinnbyxor och knallblå skor. Ja detta var en upplevelse. Men natten var sen, så vi gick snart hem den några kilometer långa promenaden och tog en sista klättring upp till borgen med tillhörande bild.
Borgen hade utnyttjats till max. Tiden på lägret hade utnyttjats till max. Våra kroppar hade utnyttjats till max. Trötta men glada deltagare flög hem tidigt, tidigt på söndagsmorgonen, peppade att fortsätta nå nya mål och bedriva ännu mer rolig träning. Ett grymt arrangemang. Glad att jag fick vara med och bidra. Atea rockar och jag är stolt över att ha dem som en av mina värdefulla sponsorer.
