Ända in i kaklet

De sista dagarna har det varit väldigt mycket sista. Sista lektionen med mina klasser. Sista arbetslagsmötet. Sista rasten i lärarrummet. Sista provet att rätta. Sista lunchen i matsalen. Sista gången att sätta betyg. I onsdags var det verkligen sista på riktigt.

I tisdags kväll förvandlade jag min lägenhet till ett hotell. Städade, bytte lakan och lade fram handdukar åt den IT-konsult som ska bo i min lägenhet när jag är ute och reser. Men istället för choklad på kudden fick han kinderägg i köket. På natten packade jag för att på morgonen ta min ryggsäck och gå till skolan. På förmiddagen skrev min klass prov. Vilken rolig fröken de har som festar till det med ett prov sista dagen. Men jag kompenserade dem med tårta efteråt. Kommer sakna dessa härliga ungdomar, och alla mina andra elever. På förmiddagen blev jag även avtackad av mina fantastiska kollegor. Jag fick veta att de inte trodde jag var blomtypen, då jag inte har tid att vara hemma och glädjas åt en blombukett. Så jag fick en annan present. Jag ska få vara fastspänd inne i en uppblåsbar boll och rulla nedför en slänt.

Rättade prov. Kramades. Åt lunch. Kramades. Rättade mer prov och röjde mitt skrivbord. Kramades lite till. Träffade nya matteläraren och sedan vid halv tre tog jag min ryggsäck och slutade jobbet. Gick från skolan ned till tågstationen. Tror inte det är tänkt att flygplatsen i Linköping ska vara lätttillgänglig. Tog en lokalbuss, fick guidning av en tant genom ett villaområde, misslyckades att ta mig över ett högt stängsel, men tog mig över en byggarbetsplats fram till entrén. Såg flygplatsen men ett stängsel gjorde att jag inte kom över vägen. Hittar en vägbro, men den är avstängd.

Klockan ett skedde den dramatiska nyckelöverlämningen på Dragsbron. Att lämna över mina hemnycklar utanför det som nu är min fd arbetsplats var nästan lika dramatiskt som spionutlämningen på Gleinicker Brücke utanför Berlin under kalla kriget.

Mellanlandade i Amsterdam och fick sällskap av en dansk elithandbollspelare på tolvtimmarsflighten till Kuala Lumpur. Tänkte att det vore på sin plats att skåla i skumpa, men tydligen är min engelska dålig. Istället för sparkling wine fick jag sparkling water.

Jag har slutat jobbet. Ett slut är början på något nytt och jag ser med spänning fram emot vad jag ska göra med mitt liv. En friskvårdssatsning på min arbetsplats för sex år sedan gjorde att jag började springa och nu är det springa jag vill göra hela tiden.

Fast jag måste erkänna att denna vecka har jag varit osugen på att träna. Känner inte igen mig själv. Kanske har det varit för mycket annat att fokusera på. Har bara tränat en gång. Träningen i Sydostasien har jag ingen plan för. Blir den bra ser jag det som en bonus. Men faktum är att det gör nog inget om jag vilar för en gångs skull. Vi får se vad som händer.