feb
Hemma igen. Hemma. En definitionsfråga. Kom hem sent i torsdags. Efter 7 veckor på resande fot. Packade om väskan. Gick och sov. Iväg tidigt på morgonen. Var i Norrköping. Maxat schema. Tillbaka till Stockholm. Landade på Bosön ute på Lidingö. Bytte om till löparskor. Sprang iväg med Petra som jag inte träffat på flera år. Härligt. Bosöns mat. En fröjd.
Landslagsgruppsläger hela helgen. Alltid första helgen i februari och alltid streckad i kalendern. Denna vill jag inte missa och har inte gjort det sedan jag sprang mitt första lopp på 100 km år 2012. Efter middagen skulle vi ut och springa igen. Jag tränar aldrig sent på kvällen. Men efter första träningspasset klädde jag om till nästa och hängde pannlampan runt halsen när jag gick till matsalen. En bra mental strategi. Redan då halvvägs in i passet. Svårare att banga när det är dags. Vi gav oss av mot Grönsta gärde vid halv nio för att springa reflexbanan. Den är enligt uppgift 8 km men redan efter två hade jag och Annika tappat bort oss och hamnat utanför. Vi sprang vidare på vägen och trodde vi hade lokalsinnet någotsånär i schack. Men icke. Det blev en längre runda än vi tänkt innan vi hittade tillbaka. Men vad gör det när man har trevligt under tiden.
Morgonjogg. Sprang till slalombacken och rekade. Där skulle vi absolut kunna ta oss upp ett antal gånger under kvällen. Tanken var 30 vändor vilket skulle motsvara Kebnekaise i höjd. Jag bävade lite. På förmiddagen fick vi besök av förbundskaptenen Karin Torneklint vilket var väldigt roligt. Sedan var det dags igen. Lassade in en lunch och sprang iväg på en 45 km lång runda. In till stan, runt i stan och förbi fina ställen. Kom tillbaka lagom till middagen. Nya träningskläder på. Sedan soffhäng. Historier om lopp. Spännande upplevelser. Det finns så mycket äventyr och så lite helger. Fick många idéer. Vi var två stycken tappra själar som slet oss ur soffan och joggade bort mot backen. För mig blev det inget Kebnekaise. Jag tog mig upp endast en gång. Blev bara ett berg högt som en skidbacke. Men vad gör det när man fått ihop sin längsta träningsdag ever i distans mätt. 70 km. Somnade efter en varm dusch och efter att kroppen hade lugnat ned sig lite.
Tänk er då att vakna med en rätt stel kropp och veta att det blir 40 km efter frukost. Det är märkligt. Hade det varit tävling, som någon av de etapplopp jag genomfört i Kina eller Ungern hade jag snabbt fått upp farten. Idag var det svårare. Men skam den som ger sig. Jag tog mig framåt även om det inte gick snabbt. In mot stan och Hagaparken. Genom Mall och Scandinavia. Såklart springandes. Tillbaka längs Brunnsviken. Det blev faktiskt inte 40 km, men väl 3,5 timmars löpning. Under dagen hade fler anslutit sig för efter lunch hade vi en antidopingutbildning. Viktiga grejer. Sedan var det slut på lägret. Förutom att vi skulle fika först såklart. Man äter mycket på Bosön. Just det. Vi var två som fick pris för att vi hade tränat så mycket. Varsin chokladkaka. Men egentligen är det inte jag som ska ha ett pris utan Johan som gjorde helgens träningsschema och upplägg. Ett ambitiöst sådant. Men säger någon vad som är tänkt har jag väldigt svårt att inte genomföra det.
Därför. Tack för en fantastiskt härlig träningshelg. Tack för träningsschemat. Tack för lördagens 70 km. Tack för resten av kilometrarna. Och detta med att vara hemma. Jag var hemma i helgen. Det är jag när jag springer. Oavsett om det är i Sverige eller ute i världen.
