78 km på löparäventyr i Falun

Det blev ett löparäventyr i helgen. Taggade gav vi oss iväg i fredags. Inte superlångt och inom Sverige. På tu man hand. Eller tre. Jag, Björn och fripassageraren. Han med cykel och båda med löparskor. Vi skulle inte frottera oss med andra människor men få träna på annan plats. Sådant man kan göra i rådande tider. Faktum är att de små äventyren känns enorma just nu. Och ger energi. Big time.
Förra året hittade vi ett supermysigt B&B, Kopparstugan, mitt inne bland de röda kulturmärkta husen nära gruvan. Där hade vi bokat in oss igen. Bytte raskt om och åkte till Lugnet för en kvällsjogg. En sträcka på åtta kilometer blir lätt pulshöjande när man rör sig i området kring en hoppbacke. Lugnet är en sportanläggning av rang där mycket var asfalterat för att kunna skida året runt. Något som faller mig i smaken, alltså underlaget, även om jag inte sprang i deras spår. Men vi slapp också rötter på den fina motionsslingan. Åkte sen direkt för att hämta mat på Asian Takeaway. En liten bod strax utanför stan. Milslång meny. Inte helt lätt med kommunikationen. Allt skulle tydligen ta 20 min. Det gjorde det inte. Lång kö. Såklart när något är top. Så värt timmen av väntan. Bästa thaimaten. Sedan godis och serier i sängen. På vårt eget lilla träningsläger.

Lördagen med cykeln upp och nedför Källvikens backar för Björn betyder massa tid till äventyrslöpning åt mig. Hade frågat på sociala medier vad jag borde se, ett bra tips till alla som ska äventyra på ny ort, och hade fått en del tips. Runt sjön Runn skulle det vara ungefär 50 km. Ändå lite längre än jag önskade denna dag. 40 kunde vara med lagom och blev därför skjutsad en bit på vägen.

Avsläppt i den soliga morgonen där min runda började vid Hinsnoret där jag sprungit förbi förut och alltid fascinerats av det knasiga namnet på den genuina dalabyn.

Hade en bulle i handen vilken hamnade i magen efter 10 km vid Ornäs. Det var ett av ställena Gustav Vasa tog som tillflyktsort under sin tur i Dalarna. Också ett ställe jag besökt förr och därför inte svängde in till. Jag ville springa på obruten mark vilket från denna punkt skedde.

Sen kilometer efter kilometer utan att något egentligen hände men jag njöt av det böljande landskapet. Mötte en oändlig ström av cyklister. Verkar som att vägen medsols var grejen då jag sällan blev omkörd. När jag började närma mig Falun fanns en lockande skylt. Den innan var inte särskilt pepp för den visade att jag hade mycket längre än beräknat kvar. Mentalt lite jobbigt just då, men stärkande för psyket. Bättre mental träning finns nog knappt att uppbringa. Tillbaka till den andra skylten med texten Stiernhielmstenen. Den låg i skogskanten bakom ett hus och vittnade om att George Stiernhielm, även kallad den svenska skaldekonstens fader, verksam på 1600-talet hade bott där på platsen.

Med ungefär sju kilometer kvar började bygden tätna och jag sprang genom Hosjö när det till min förvåning börjar snöa. Snöa på riktigt. Stora kalla flingor som enligt definition är nollgradiga. Jag i linne och solglasögon. Ingen klimatzon jag var sugen på. Bara att kämpa på. Det var nära mål ändå. Solen kom inte fram något mer. Men snön slutade. Jag fortsatte dagen i sängen med min bok. Nöjd över rundan på 47,5 km ihop med fripassageraren kryddad av upplevelser på nya vägar. Björn kom tillbaka strax efter men utan att ha drabbats av det lokala snöfallet. Efter att ha samlat krafter gick vi ned på stan och åt. En god och intressant upplevelse. Pastan stod för den goda upplevelsen och notan för den intressanta. Servitrisen hade förväxlat vår nota med sällskapets bredvid. Hon intygade att det blev en bättre deal för oss med facit i hand. Och jo absolut, de andra hade betalat delar av vår dryck och hade något billigare mat. Undrar om de hade varit lika glada för insikten. Strosade hem genom stan och luktade på hus. Ni läste rätt. Det luktade gott av tjära vars källa var en port på ett kulturhus vi nosade oss till. Solen hade återigen tittat fram och gav en fin inramning till Falun som vi kommit att mer och mer gilla.

Söndagen innebar såklart mer cykling respektive löpning på vårt lilla träningsläger. Björn åkte till Lugnet för att testa backarna och jag tog sikte på Falu koppargruva, kulturarvet som staden är byggt på grund av och omkring. Nu ska jag dela med mig av ytterligare ett tips. På i princip alla orter arrangeras motionslopp av olika längder och karaktärer. Googla. Jag hittade Stora Stöten Run med olika distanser och tog mig an söndagens pass genom att följa kartan över den längsta sträckningen som skulle vara 22,7 km med start på just gruvområdet. Enligt hemsidan skulle denna tur bjuda på både natur- och kulturupplevelser. Perfekt. Och skulle jag inte hitta exakt rätt så hade jag åtminstone en riktning för färden. Dessutom är min filosofi att även om det inte blir precis som tänkt så kanske det blir ännu bättre.
Banmarkeringar brukar normalt inte finnas i ett lopp förutom just loppdagen men ibland finns en datafil som kan överföras till klockan tillgänglig. Så inte i detta fall utan jag skulle följa en rosa linje inritad på en orienteringskarta i PDF-format. Tänkte att jag kunde jämföra med kartan i telefonen för att inte komma helt ur spår. Men det visade sig vara lättare än tänkt då jag under många partier kunde följa Vattnets väg markerad med små vattenhjul.

Sträckan passerar Stångtjärn som ledde mig in på fina motionsspår tillika skidspår på vintern. Nedför vilket gladde mig då det blåste upp och mörka moln tätnade. Det blev himla kallt faktiskt. Började regna. Skippade sista knixen runt Lövberget. Distansen skulle bli lång ändå och lik den förväntade distansen. Genom stan och förbi ytterligare fina områden med kulturhus. Lugnet var målet och där satt Björn redan i bilen efter ett antal sköna åk innan regnet tog över trevligheten. Vi åkte och åt hamburgare på hamburgerkedja. Vilken toppenhelg vi hade haft. Svängde även förbi min farbror utanför Avesta och sa hej. Visserligen stående utomhus i regnet vid brevlådorna som sig bör i dessa tider. Men ändå ett värmande och glatt återseende.