Det kom ett mail för några veckor sedan. Adresserat till mig och andra ultralöpare som gjort tidigare landslagsuppdrag och sådana som har andra fina och långa meriter inom löpning. Hade det blivit något fel då det sedan länge är allmänt känt att jag är gravid. Innehållet rörde ett virtuellt lopp anordnat av https://iau-ultramarathon.org där det handlade om att tävla i lag för Sverige i ett tidslopp av längden 6h. En vedertagen distans inom detta område som handlar om att hinna så långt som möjligt på just sex timmar.
Men jag tackade glatt för att jag och fripassageraren var uttagna och meddelade en distans och ålder. 43 år och 70 km. Kunde vara rimligt. Uppnåeligt men inte på något sätt trivialt. Ens utan bebis i magen. Tryckte på sänd. Så var det bestämt. Jag som varken skulle köra intervaller eller tävla denna säsong. Yeah right.
Vi som var uttagna i Sverige och alla andra drygt 350 löpare från 33 länder kunde välja när och var som helst under helgen 20-21 mars och sedan rapportera sitt resultat till landslagsansvarig för vidare distribuering till IAU. Jag valde söndagen. En vanlig långpassdag kändes passande i sammanhanget. Bestämde min start till 10:00 och att köra på Himmelstalundsfältet i Norrköping. Några olika slingor för variationen. Så gott som platt asfalt. Start och mål vid friidrottsarenan.
Nu i söndags var det klart för start. Hade sovit lite extra. Ätit lite extra. Sprungit lite mindre. Gjort helt andra grejer några dagar. Nu väldigt taggad.
 |
 |
 |
Fixade min energi och flaskor på morgonen. Sportdryck. Bars. Gels. Godis. En macka. Skokartongen från mina nya skor, dock av välkänd modell – Greyhounds från www.salming.com, fick placeras ut som energikontroll vid varvningen. En par bästa kompisar för dagen var också med – solkräm från www.hudochhalsa.nu, solglasögon från www.spektrumsports.se och dryck från www.smartfish.se samt www.drickra.se . Dessutom växte innehållet oväntat i lådan. Louise hade sprungit förbi med en öl och placerat den däri med en fin hälsning. Vilken löparkompis.
Som ni ser på bilden överst var det en solig dag. Jackan av. Mycket för den lätta känslan. Det fanns dock ett aber. Vinden. Det blåste rätt rejält. Banan var tänkt att bestå av tre krokar med utgångspunkt från arenan. En bana Elmina och Tjalve har använt i virtuella lopp tidigare. Elmina skulle också haka på första milen. Vid starten kom även en av fartgrupperna från Tjalves söndagspass förbi och hejade iväg oss. Under de första två krokarna var även Björn med. Elmina och jag babblade på som vi alltid gör och han hade fullt sjå att haka. Ja det gick lite fort men svårt att bromsa med pigga ben. Känslan måste få avgöra. Flow var viktigast denna dag. När Elmina sprang hem efter en timme anslöt Martin. Han ville få ihop tre timmar denna dag vilket innebar sällskap för mig i 90 minuter. Dessutom körde Frida och Kristin motsatt varv och levererade glada hejarop gång på gång. För att inte snacka om den våg som tjejerna ihop med Ewa och Anna som också körde sitt långpass inom området lät mig springa genom. Man blir helt tårögd.
Hur gick banan då. Jo först ett motsols varv runt stallet Norf och tillbaka cykelvägen följt av en sväng över Himmelstalundsfältet förbi rallybanan och campingen. Där hade ett stort gäng människor med hundar övning. De visade sig bli kvar hela dagen. Kan också ha varit olika hundar. Blev glad att få hejarop också av dem. Även ett populärt stråk för övningskörning vilket vi blev varse under hela dagen. Sedan var tanken vidare runt Mässhallen och tillbaka samma väg till arenan, men detta skedde bara en gång. Där var motvinden helt brutal vilket rationaliserades bort resterande rundor. En fördel med virtuella tidslopp är att man kan springa var som helst och hur som helst. Sista kroken också via stallet men då medsols.
Efter att Martin lämnat mig och jag var halvvägs noterades ett snittempo på 5:04 min/km. Lite fortare än plan men jag kände mig pigg. Mamma och Per krypkörde förbi i bilen och hejade. Johnny med sällskap hade förlagt sin joggingrunda för att ge mig ett hejarop. Pluggade in lite musik i öronen. Hann höra Jag och min far tolkad av Magnus Uggla. En låt som alltid får mig att tänka på min pappa som inte lever längre och aldrig kommer få träffa fripassageraren. Kändes som han var med lite på rundan ändå. Sedan slumpade spellistan Walk me home med P!nk som är en av Björns och mina låtar och då plötsligt dök han upp i bilen när jag rundade stallet för att heja lite på väg till sin cykelträning.
Ni som följer mig vet att det enda egentligen annorlunda med mig kropp med tanke på graviditeten är att jag blir väldigt kissnödig då jag springer. Minst någon gång i timmen i genomsnitt. Jag var beredd på detta faktum. Fast det gick bättre än jag trodde. Klarade mig på tre gånger och faktiskt lite stolt över att den långsammaste kilometern under dagen och innehållande en kisspaus var den 34:e och den gick ändå på 5:45 min/km. Ok, får väl också erkänna att jag inte lyckades hålla tätt exakt hela tiden utöver dessa tre små stopp. Det läckte lite i brallan också. Men whatever. Det kan man leva med.
Dröjde sedan inte många minuter till David anslöt vid arenan. Klockan var halv två och jag skulle förhoppningsvis orka 30 kilometer till. Vi passerade maran. Vi tog oss genom faser såsom bara halvmaran kvar och en fjärdedel kvar. Elmina kom också tillbaka och körde en mil. Lät dem stå fört det mesta pratet även om jag inte helt hade tappat talförmågan och orken. Lite saktare gick det. De peppade. Borra in dig. Du klarar det här. Så såg jag flaggan vecklas ut. Christel hade med sig en stor Sverigeflagga och heja med vid varvningen. Vilken glädje och energi den bidrog med. Just då var även en äldre man med sin cykel på plats. Vet inte vem han är. Fick sedan veta att han kommit dit med fika för att sitta där en stund och heja då han brukar läsa om mig i tidningen. Jag blev rörd. Efterlysning här nu. Hojta till om ni har fler ledtrådar än att han är från Åby och tydligen har sysslat med cykling en del i sina yngre år.
Vi sprang på. Tuggade kilometrar. Jag meddelade att 68 eller 69 km är ju också ett himla bra resultat. Allt man gör i v24 i ultraloppsammanhang med en bebis i magen är bra. Lätt att börja tänka i de banorna. 70 km var ett högt uppsatt mål. De fick mig att hålla i. Övertyga mig om att det skulle gå. Elmina sprang hem för att rodda med barnens aktiviteter. David blev kvar. Ville inte lämna mig åt slumpen. Ingen är gladare än jag för det. Tack David. Verkligen.
När det blir ensiffrig kvar händer något magiskt. Inte bara i söndags. Utan många gånger för mig i dessa sammanhang. Jag ser verkligen slutet. Sista milens tempo gick snabbare och snabbare. Någon kilometer noterades på 4:35 min/km. Vi valde den enklaste kroken för de sista varven. Den som var roligast. Som kändes mentalt lättast. Som hade minst kupering. Där det hade gått bäst innan. Kämpa. Kämpa. Kämpa. Och ni kan tro att det var skönt då jag insåg att jag hade hela sex minuter på mig att klara den sista kilometern som skulle uppfylla mitt mål. Men allt kan hända. Kalkylerade om den sista svängen. Så att det absolut inte skulle bli något uppför eller motvind. När 70 kilometer var passerade hade jag en knapp minut kvar och kunde notera en distans på 70 kilometer och 130 meter till slut. Vilken lycka.
 |
 |
Sedan stänger kroppen av. De benen som bara en kvart tidigare hade kunnat springa i hastigheter under femtempo utan problem ville inget mer alls. De ville hem. De ville till soffan. Kunde möjligtvis tänka sig att släpa sig uppförsbacken genom Kneippen för att komma hem. Jag var så himla glad. Det hade gått. Fripassageraren hade inte haft några problem med att följa med på färden. Det som många tyckte var galenskap hade varit möjligt. Min kropp hade pallat. Och jag är övertygad om att man ska göra just detta oavsett hur långt gången gravid man är. Följa sitt hjärta. Träna så som du brukar. Göra det man mår bra av. Inte bara för kroppen utan även, och kanske främst, för att må bra mentalt. Jag springer långt och det tänker jag fortsätta med så länge kroppen inte signalerar till mig att ta det lugnt. Lyssna inte på andra. Lyssna på dig själv. Det är det bästa för alla. Det bästa för dig. Träning på din nivå ska du absolut inte sluta med bara för att en fripassagerare bestämt sig för att bo i din kropp under en tid.
Nämnda fripassagerare vaknade sedan. For runt som i en torktumlare under kvällen, men det var bara mysigt. Äta middag. Nej det var jag inte särskilt sugen på. Mackor funkade. Sova. Nej det gick inget vidare. Så brukar det vara efter ett ultralopp. Dagen efter. Fortfarande rätt illamående. Men vet ni, det är så himla värt det. Att få ta ut sig. Kunna springa långt. Överträffa sig själv. Något jag verkligen kan rekommendera. Särskilt det sista.
Fotnot 1: Under dessa 6h och i minuter räknat var jag i rörelse hela tiden förutom sammanlagt 90 sek bestående av kisspauser och val av energi från skokartongens lilla buffé.
Fotnot 2: Att ladda kroppen med nitrat via rödbetskoncentrat från RÅ är något jag alltid gör med 1-2 dl dagligen innan lopp vilket ger en extra boost. Lägg dock detta på minnet när du sedan besöker toaletten. Man behöver alltså inte ringa förlossningen i tron om att detta är blod. Vilket jag gjorde och dagen efter kom på att det röda måste ha varit just stora spår av rödbeta.
