42 kilometer backintervaller i Betlehem

Att ge sig i väg till Israel är alltid speciellt. Jag har varit där tre gånger innan och nu var det dags att få ta med Klara och Björn på äventyr. Särskilt speciellt nu i och med Covidtester, det europeiska säkerhetsläget och tillsammans med ett spädbarn. Men också med ett oerhört sug efter nya upplevelser. Därför lät vi inte detta vänta. Med risk för att ni ska sluta läsa ska jag försöka fatta mig kort, få med det viktigaste, men det är sannerligen inte lätt. Jag älskar de små, särskilt för ett onyfiket öga, kanske oväsentliga detaljerna, men som jag tycker kryddar livet med upplevelser. Here we go.

Jag visste att det skulle bli frågor innan vi klev på flyget till Tel Aviv i tisdags. Varför skulle vi dit. Varför skulle vi springa Palestina marathon. Vilka skulle vi träffa. Var skulle vi bo. Hade vi varit där innan. Men då vi inte har något som helst ont uppsåt med vår resa utan bara nyfiket vill uppleva nya kulturer var jag inte särskilt orolig under förhöret. Vår äventyrsbebis skötte sig galant och sov sen på nattflyget. Det gjorde knappast föräldrarna så efter att ha checkat in på hotellet vid strandpromenaden i Tel Aviv blev det att sova i skift. Först sov alla tre. Sedan åt Klara och jag frukost med efterföljande promenad på stranden. Det är inte sommarvärme men T-shirt funkar när solen är framme. Efter second breakfast med Björn fick vi tack och lov en sovstund till innan vi alla tre gick längs stranden med stopp för bebisgungning till den gamla stadsdelen Jaffa som faktiskt är världens äldsta hamn. Åt en schawarma på en brygga. Underbart.

Promenerade tillbaka genom Nachalat Binyamin. Där, och överallt i stan, var var och varannan, både barn och vuxna, utklädda. Klara höll i kartan. Åt upp en del av den. Visade sig att det just nu firas en judisk högtid, Purim, till minne av när de inte lät sig besegras av perserna tillbaka i tiden. Detta parat med streetart på var och varannan byggnad gjorde detta till en färgstark tur genom stan. Men att delta i någon fest, nej det är inget för en barnfamilj, men i den Purimsmyckade foajén satt vi ändå en stund och blev dessutom bjudna på kakor som kallas öron och symboliserar att man äter upp öronen på de gamla fienderna. Festade på natten var det andra som gjorde, ungdomarna, vilka högljutt slog i dörrar och skrek runt halv fem på morgonen. Men 1-1 mellan dem och oss, Klara gav igen med bebisskrik runt halv sju.

I torsdags åkte vi vidare till Betlehem. Resan skulle inklusive tre bussbyten ta dryga två timmar enligt Googlemaps men innan vi var framme hade det tagit nästan fem. Vi höll ändå humöret uppe alla tre. Det är spännande att vara på väg. Att kliva av på gatan i Betlehem var en kontrast till Tel Aviv. Lugnet innan ett sprakande kaos. Folk överallt. Bilar som tutade. Grönsaksförsäljare mitt i gatan. Näringsidkare som hade flyttat ut sina varor på trottoaren. En kilometer var minst sagt utmanande med packning och barnvagn. Men det gick. Vid födelsekyrkan, kyrkan som ligger på den plats stallet sägs ha legat, där låg vårt hotell. Ett hotell för pilgrimer och nu också en del marathonlöpare. På platsen utanför började start- och målområde byggas upp men vårt fokus var mat innan frågan om nummerlappar skulle redas ut. Testade Makluba som vi sett att Tareq Taylors pappa gjorde i hans matresa och den var riktigt god även om den inte liknande den i programmet. Stärkt av detta försökte vi reda ut var expot befann sig. Till slut ringde någon av banbyggarna en kontakt och det visade sig ligga tre kilometer bort.

Perfekt för en jogg. Resten av familjen stannade på hotellet och jag antog utmaningen att hitta dit och hem utan GPS. Memorerade lite av kartan och klarade mig förvånansvärt galant, även från att bli överkörd. Expot var annorlunda än andra jag besökt så till vida att vid borden såldes hantverk, blommor och syrade grönsaker i stället för sportartiklar. Spännande med annorlunda och jag fick också med mig några yoghurtar och chips. Nöjd över att ha fullgjort uppdraget tog vi alla tre en gemensam promenad upp genom gamla stan som nu var lugnare, och egentligen helt stängd, så det gick att ta sig fram. Köpte blöjor och drack kaffe innan vi tog en tidig kväll på vårt rum. För dagen efter skulle klockan ringa 04:00. För mig.

Väckarklocka behövdes inte. Det skötte böneutroparen galant. Att det skulle finnas någon frukost denna tidiga timme hade jag i mitt stilla sinne räknat bort, trots att de bekräftat en sådan, och så var heller inte fallet. Åt en banan, en kaka och en halv yoghurt. Vågade inte äta hela eftersom den inte hade varit i kylskåp på hela natten. Erkänner också att jag stal en näve flingor och en juice ur kylen i restaurangen på min jakt efter receptionisten. Starten skulle gå 06:00 och det var kallt ute på riktigt. Trädde en säck som barnvagnen transporterats i över huvudet och gick till starten. Strax innan sex verkade det inte vara någon som hade funderingar på att starta något lopp. Men när klockan var slagen drog en oerhört högljudd uppvärmning i gång på scenen. Då hade jag redan funderat och letat efter en toalett länge och gjorde slag i saken när någon meddelade att toaletterna visst existerade trots att vi hade letat efter dem på alla våningar i huset där de sades ligga. Tydligen var de en våning ned med hiss. Hade försökt trappan ned innan men dörren var avspärrad med en stor stege.

Gick in i hissen och tryckte på bottenvåningen. När dörrarna slog igen tänkte jag att det kanske var det sämsta beslut jag tagit i hela mitt liv. Börja åka hiss i oklart skick samtidigt som en uppvärmning jag inte visste längden av startade. Nåväl. På bottenvåningen gick det inte att komma ut. Åkte upp igen. Fler gick in och bekräftade att det skulle finnas toaletter. De tryckte på bottenvåningen igen innan jag hann hejda dem. Upp igen. Kom till toaletterna. Rusade in. Gjorde mitt behov. Tillbaka till hissen. Killen som också varit på toan hade panik. Sa att inga knappar fungerade. Jag tryckte lugnt på den jag trodde var rätt. Puh. Det fungerade. Loppet startade precis när vi kom till startportalen.

Sedan följde 42 kilometer backintervaller. Bokstavligen. Världen har nog aldrig skådat en backigare stadsmara. Det fanns liksom inget platt. Det finns inget platt i Betlehem alls kan konstateras. Men lika för alla. Jag kom i väg efter typ sex killar. Den positionen blev ganska stabil genom hela loppet. Såg någon av dem på håll men sprang för övrigt ensam. Det visade sig snabbt bli ett problem innan jag insåg att det fanns gula pilar på gatan tillhörande loppet. Sedan var det absolut ingen svårighet att hitta. Och flaggvakter fanns det gott om förutom på några ställen där de verkligen skulle ha behövts. Energi och vatten var det också väldigt ofta. Första delen av maran var vindlande. Förbi muren. Genom gränder. Sedan upp, upp, upp. Insåg hur mycket uppåt vi verkligen sprungit vid vändpunkten då det faktiskt blev lite nedför som payback. Maran bestod av halvmaran två gånger och det var kul med några vändpunkter där man kunde heja på de andra löparna en sträcka. Vid varvningen stod Björn och Klara. Jippi. Vid andra varvet var det skönt att veta att det skulle vara en del nedför mot slutet. Men innan dess, vissa backar som gick rakt upp i himlen. Glad att jag ändå höll skapligt tempo, trots att min position som första dam aldrig var hotad. Sista kilometrarna var det väldigt många barn på cykel. Gulligt förvisso. Men de var helt utan en plan. Gick fint ändå och blev en härlig målgång med tiden 3h13min ungefär. Så himla roligt.

Vad som skulle hända sedan var svårt att lista ut. När prisceremonin skulle äga rum verkade ingen riktigt veta. Duschade och väntade vid scenen. Stod där en timme och det enda som hände var att en kille ropade efter en annan kille i mikrofon en gång varannan minut. Till slut himlade alla med ögonen för det var inte sannolikt att den efterfrågade personen befann sig i närheten. Såg tävlingsledaren, hon meddelade att ceremonin visst skulle vara halv tre. Bra, då kunde jag duscha och gå för att äta falafel med Björn och Klara. När vi ätit klart var start- och målområde nästan nedmonterat. Fasen också. Jag ville ju inte missa prisutdelningen. Någon ringde ett samtal. Det var mycket riktigt halv tre, fast på tredje våningen i en närliggande byggnad. Puh igen. I en hörsal var det fullt pådrag. Kameror. Fullsatt. Stort prisbord. Vi fick en tung glasstatyett, ett gigantiskt fat med nötter och torkad frukt och på podiet stal Klara hela showen. Priser delades även ut till det stora gänget sjukvårdare. Och på rad bakom oss alla stod en rad herrar, bland annat en munk och någon jag skulle räkna in som borgmästare. Det hela mycket högtidligt. Fick även veta att det skulle vara prispengar. Wow vilken dag.

Trots mycket väntan och en trött familj ville vi se muren där bland annat Banksy, den mytomspunne streetartartisten lämnat efter sig konst. Det var lite regnigt. Det var kallt. Vi har nämligen lyckats pricka in den kallaste vintern på 60 år i denna region. Så träffsäkert. Promenaden blev rask, så rask den kan bli med barnvagn, i brist på trottoar, i trafiken. Att förstå muren är svårt så jag konstaterar bara att budskapen på den är tänkvärda och konstverken sätter spår. På vägen tillbaka tittade vi in i födelsekyrkan där det var en stämningsfull mässa på gång. Utanför skulle det bli mindre stämningsfullt efteråt för den som hade parkerat bilen innerst av alla bilar som plötsligt stod framför kyrkan. Sedan hängde vi på rummet, jag och min äventyrsfamilj, för tidigt nästa dag skulle resan gå vidare mot Jerusalem. Keep you posted.