31 sidor Östgötaled runt Kisa

Så hade jag anmält mig till ett lopp igen helt utanför min komfortzon. Men det fanns en poäng. Det var Östgöta Ultra Trail. Som ni vet var min ambition och motivation denna säsong att se till att det inte skulle finnas några vita fläckar på min Östgötakarta. Ett jobb jag gjort med glädje och passion som resulterat i spännande äventyr och finns beskrivet här på bloggen. Perfekt då att komplettera min odyssé med 63 km stiglöpning i trakterna runt Kisa.

Så fick det bli i lördags och förberedelserna började inte särskilt långt innan. Tänkte att det nog skulle vara klart på dryga sex timmar för långsammare än så hade jag svårt att föreställa mig det hela i och med några inslag av väg. I PM:et som skickades ut fanns det en motsägelse. Samtidigt som de litade på att var och en hade koll på och en klar bild över vilken utrustning som krävs för en liknande utmaning fanns det en obligatorisk utrustningslista. Jag tog fasta på det första. Jag vet vad jag behöver. De sakerna bedömde jag få plats i ett flipbelt då jag ogillar att springa med ryggsäck. Vädret skulle dessutom bli till vår fördel vilket talade för min lösning. Jag fick plats med vattenflaska, energi, tryckförband och mobiltelefon med arrangörernas nummer inlagt. Pannlampa bortrationaliserades och så även extra kläder.

Detta lopp hade något väldigt speciellt. En roadbook på 31 sidor. 31 sidor. Vad kan egentligen skrivas om ett lopp på så många sidor. Det visade sig att det finns mycket om man är detaljerad. Det får plats en passion. En kärlek till den magiskt fina banan. Kartor. Highlights man inte får missa. Vi var imponerade när jag läste högt ur den under bilfärden till loppet. Faktum är att man skulle kunna haft endast denna som vägvisare kompletterad med Östgötaledens orangea markeringar. Varenda sväng, korsning och plats var beskriven. Inget, och då menar jag inget, var lämnat åt slumpen. Det röda dasset. Liten stuga. Sväng höger. Sväng vänster. Använd grinden i gärdesgården. Den rostiga mötesplatsskylten. Ni fattar.

Framme vid foten av Tolvmannabacken var det inte bara vi som skulle tävla. Tvärtom. Vi var i minoritet. Brummande motorer. Dansbandsmusik. Här var det även folkrace denna dag. Knöt på mig mina Salming Trail6 och så var vi snart iväg. Första biten var lätt på det som enligt uppgift är Sveriges mest välskötta elljusspår. Korsade en väg, och var snart ute i skogen. Jag hade sett framför mig en hel del stiglöpning, det får man ju räkna med under ett traillopp, men någotsånär springbar sådan. Enligt raoadbooken skulle det vara lite obanat på sina ställen där vi skulle följa rödvita snitslar. Verkligheten kändes väldigt, väldigt obanad. Oj, oj, oj. Det här skulle bli tufft.

Som sig brukar på dessa lopp drog snart dragspelseffekten igång. Omsprungen i skogen. Sprang om på vägbitarna. Omsprungen. Sprang om. Hade mycket kraft på vägen då jag har svårt att springa mig trött i skogen. Vågar inte. Kan inte. Men det fanns mycket fint i skogen. Gigantiska blåbär som jag inte tog mig tid att plocka. Massor av vackra flugsvampar. De plockade jag inte heller. Höstfärger. De njöt jag av. Hästflugor. Tror de heter så. De njöt jag inte av. Sådana där platta som liksom inte går att vifta bort. Blä.

Det var trivsamt att springa runt och prata med medlöparna så länge som jag hade dem omkring mig. För andra delen av loppet sprang jag helt själv i princip. Faktiskt förvånad att jag inte sprang fel någonstans med tanke på det faktumet. Men banan var väldigt bra markerad trots den 31 sidor långa beskrivningen. Ett intressant samtal mellan två löpare framför mig handlade om det som för mig är väldigt viktigt. Att inte bryta lopp. För har man en gång börjat är det lätt att låta sig göra det igen. Plus en massa andra anledningar. Hur som helst, tjejen framför mig hade en teori. Det är som med mord. Det sitter kanske långt inne att mörda någon första gången. Men har man väl gjort det en gång blir det lättare nästa gång. Intressant parallell.

Tänkte ta upp några spännande ställen från denna långa dag. Det första är båten. Det skulle nämligen vara en båtöverfart vid 21 km. En tredjedel av sträckan gjord och något att se fram emot. Alla snackade om den. Det fanns bara plats för fyra. Man skulle dra sig över i ett rep. Alternativen var att simma 100m eller springa en omväg på 5 km. Man kände sig lite jagad. För att komma precis så man missade en tur var inte önskvärt. Jag fick lite känslan av Sagan om ringen. Där vid forsarna. Jagad av Orcherna. Ta båten är räddningen för en stund. Kom dit som den tredje väntande vid stranden. Egentligen bra, hann äta bars från Umara som bjöds på samt kissa. Precis då kom tredje dam som också skulle hinna med. Där miste jag mitt försprång. Såg tävlingen som ett äventyr men någon skulle ändå först över mållinjen.

Vidare där någon mil blev ganska tätt i sällskap med de fyra i båten, förutom under stunder i terrängen. Vid 30 km blev det väg. Halleluja. Tack för skatteåterbäringen var känslan. Kunde snygga till kilometertiden ned till 6 min/km igen. En medlöpare meddelade att han var lite trött på väg som underlag efter ett tag. Jag höll absolut inte med. Sedan, vid 42 km då var det tack och god natt. En tredjedel kvar som skulle visa sig vara den tuffaste biten. Om det hade varit kuperat innan skulle det bli backar rakt upp i himlen nu. Branta skogsbackar. Och så ned igen. Ibland ännu svårare att ta sig ned än upp. Stock och sten. Upp och ned. Hej och hå. Den där känslan av att vara jagad försvann inte heller. Tyckte hela tiden jag hörde folk i skogen. Var hela tiden inbillning. Tror det var ekot som spelade mig spratt. Var egentligen mest stressad över att vi var barnvakt fast jag inte var hemma och att detta skulle ta längre tid än jag hade räknat med. Bara att pinna på.

Blev lite väg igen, men då var det så brant, så brant, att det gick fortare att gå. Såg fram emot energikontrollen med 6 km kvar till mål. Var befann den sig. De hade till och med lockat med en överraskning. Spekulerade i vad det kunde vara. En peppig orkester. Konfetti. Dansande clowner. Jag hade snart bara 4 km kvar. Säg inte att loppet var 65 km istället. Som tur var hade jag kommit ihåg fel. Inte helt lätt att memorera alla 31 sidor korrekt. Överraskningen var en god kaka och sista uppgiften en skidbacke att ta sig an. Lite sicksack uppför. Sedan downhillbanan för cykel ned. Och den var inte lätt. Skulle enligt uppgift gå att springa på 3 min med pigga ben. Så var inte fallet. Fick hålla mig i på ett ställe för att ta mig ned. Hörde speakern kommentera sista heatet i folkracetävlingen. Såg Kisa där nedanför. Kom till målgången via ett cykelhopp.

På måndagen hör Daniel Westergren av sig (Ultradistans.se) och jag citerar: ”…fick just banan beskriven av arrangören. Vild miljö, en del obanat, rejält kuperat. Och så står det Frida Södermark högst upp i resultatlistan? Ah, men nu förstår jag vad som lockade, de skriver också bäst mat i ultrasverige efter loppet”. Daniel är nämligen samma person som efter den mest utmanande delen av Ultravasan ställde frågan till mig – vad hände egentligen i skogen?