Två sätt att se på en mara

Här kommer en reflektion över hur man kan tänka efter ett marathon. Men först kanske vi ska ta det från början. Helsingborg var aldrig ett fokuslopp. Tre veckor efter Ultravasan90. Att genomföra ett marathon så snabbt efter skulle inte bli några problem, men jag kanske inte heller hade bokat in det om det inte var för att 24 andra från klubben skulle dit. Klart vi ville följa med på den löparresan. Det blev första gången vi lämnade Klara en hel helg. En helg som fick bli och heta egentid med löparklubben.

Helsingborg är vackert. Middag på en roof-top-bar med vännerna. Kunna prata till punkt. Vi njöt. Tidig kväll. Inte bara för att det är lopp. Utan för att vi skulle få sova i fred. Fint hotell. Skön säng. Trots att det var dagen innan ett lopp sov jag bra. Kanske för att jag var så avslappnad. Jag hade nämligen haft förkylningskänningar hela veckan. Det hade inte riktigt blivit något. Men jag var inte heller helt 100. Ingen feber. Inget ont i halsen. Men kymig. Jag skulle genomföra sträckan. Men på vilket sätt skulle morgonen få avgöra.

Lite snor fanns i systemet, men en start skulle det bli. Vilken morgon det var. Strålande sol. Perfekt löparväder. Så avslappnat med vetskapen att det skulle bli som det blev. Min 56:e mara så distansen är bekant. Starten gick. Det kändes faktiskt rätt bra trots omständigheterna. Tänk om jag skulle kunna få till en negativ split. Alltså ta det lugnt i början och sedan kunna öka. Banan var vacker. Publiken oerhört peppig. Kunde typ tänka mig att bo i vartenda kvarter.

Jag tycker alltid det är svårt att återge en bana i efterhand. Exakt var man har varit. Hur stadsdelarna hängde ihop. Här blev det i alla fall aldrig tråkigt. De rätt många varav en del tvära svängar gjorde inget. De skapade sköna avbrott. Efter en mil skulle det vara massor av uppför. Jag tyckte inte det var så farligt.

Inte för att jag denna dag skulle ha tagit mig nedåt önskade tre timmar, men 3:15, kanske snabbare hade varit fult möjligt. Om inte krampen slog till med fem kilometer kvar. Åh nej. Inte igen. Det är något nytt med min kropp jag inte förstår, Jag hade aldrig kramp förr. Jag har samma energiplan. Tränar på samma sätt. Har jag blivit gammal kanske. Frågorna är många. Kan det vara skorna. De snabba karbonskorna.

Hur som helst. Jag tog mig i mål. Det var inte skönt. Det var inte snyggt. Jag fick stanna några gånger och stretcha. Det bodde något i båda mina vader. Fasen vad obehagligt det var och vad ont det gjorde, I målgång höll två sjuksköterskor mig medan krampen fick ebba ut. Sen var det lugnt.

Resultatet blev 3:20:45. Men det var jag riktigt nöjd. Nu kan man välja att tänka, fasen också så himla typiskt att jag var förkyld. En bra dag hade jag gjort en så mycket bättre tid. Eller så kan man tänka, vad mycket jag har i mig, så kul det blir att testa en dag då jag är helt frisk. Jag väljer att tänka på det senare sättet. Är väldigt nöjd över mitt resultat och ser fram emot den 57:e gången på distansen. Just det, dessutom blev jag trea i K45, inte minst det faktumet gjorde mig jätteglad.

Jag kan verkligen rekommendera detta lopp. Vilken målgång. Längs havet. Med möjlighet till dopp däri precis invid. Öl, drycker, frukt, godis – ja allt du kan vara sugen på bjöds vi på. Skönt ställe för häng. Den närliggande restaurangen med after-race priser var snäppet ännu vassare. Öl i solen med sina vänner. Kvällen fortsatte på annan restaurang. Jag och min ofrivilliga löpare till man hade fått två dygns egentid med vår löparklubb. Vilken panghelg.

…och dessa två sätt att tänka på saken kan man alltid använda om det inte blev som du tänkt dig. Ett – Tycka du är dålig och leta efter saker som var skit. Två – Inse att så himla mycket bättre du kommer kunna göra det nästa gång.