Tjalve 100 år

100 år är rätt lång tid. En lång livstid om man har turen att leva med hälsan. Men det finns ett trick för att lyckas med det – att vara med i ett sammanhang där rörelse är grejen. Det är ett allmänt känt faktum, även om dessvärre en stor del av befolkningen inte tillämpar dess sanning.

Jag är glad att det hände mig för 19 år sedan då jag gick med i klubben som i fredags fyllde just 100 år vilket firades stort. Med risk för att om ett år upprepa mig så tänker jag skriva mest om klubben och fenomenet förening. Föreningar som drivs av ideella krafter. Där dessa krafter är en förutsättning för dess fortlevnad. Skriva om hur roligt det är att vara engagerad. Skriva om min klubb som för mig är en livsstil och en stor familj. Min klubb Tjalve.

Den har inte alltid hetat Tjalve, då jag började hette den GoiF Tjalve. Gymnastik och idrottsföreningen Tjalve. Där har det inte bara utövats gymnastik, utan även ishockey, skidor och bridge var forna aktiviteter innan friidrott och orientering blev kvar då jag gick med 2006. Göra saker tillsammans. I mitt fall springa tillsammans men också aktivera andra genom att arrangera event. Göra saker tillsammans utöver huvudaktiviteten. Glädjas tillsammans. Uppleva tillsammans. Festa tillsammans. Resa tillsammans. Hjälpa varandra bli bättre. Prestera mot sina egna individuella mål och önskemål. Flera är de vi tagit upp i vår gemenskap som fått nya sammanhang och börjat leva ut. Leva bättre. Fått in mer glädje i sitt liv. Vi välkomnar alla till oss i klubben som sedan 2021 heter Tjalve Friidrottsförening.

Jag är en av dem som hittade ett nytt sammanhang. Jag hade inte haft ett dåligt liv innan. Tvärtom. Men det hade inte innehållit idrottande. Jag visste inte att jag var bra på att springa. Men jag är övertygad om att alla har en superkraft, något de är riktigt bra på. Det gäller bara att hitta den. Våga testa nya saker för att upptäcka den. Jag är glad att jag vågade gå till en träning med en löparklubb, trots att jag trodde det bara var för elit och de som redan var proffs. Jag är glad att det var så pass kul att springa backar i slutet av elljusspåret i Vrinneviskogen den där höstkvällen för 19 år sedan, så pass roligt att jag från den dagen började springa med de nya vännerna flera gånger i veckan.

Nästan oändliga är de saker jag fått uppleva sedan dess. 19 år är en stor del av livet.
– Har säkert glömt något men minst 53 marathon och 61 ultramarathon
– Resor med Tjalve till Mallis, Amsterdam, Grekland och olika svenska löparlopp
– Otaliga egna löparäventyr världen över
– Sagt upp mig på jobbet och satsat på löpning
– Bott i Berlin ett halvår
– Skrivit tre böcker baserat på mitt löparäventyr
– Deltagit i VM 4 gånger
– Deltagit med obruten svit i SM 100 km tolv gånger
– Drivit företaget Löparäventyret AB i tolv år
– Sprungit mer än två varv runt jorden i distans

Men det är liksom inte allt detta som räknas mest. Det blev påtagligt när lokaltidningen ringde inför jubileet förra veckan. När de frågade om mina bästa minnen i klubben tänkte jag inte ens på SM-guld på hemmaplan 2016 eller VM titlar, jag svarade likt nedan. Det där andra kom jag på i efterhand. Löpning är min livsstil och det hade inte hänt utan den där höstkvällen 2006. Nästa år är det 20 år sedan jag började springa, då kan jag berätta om allt det där andra. I fredags firade vi tillsammans som förening, tillsammans med våra vänner Tjalve Orienteringsklubb. Där har vi något gemensamt. Vi håller på Tjalve. Mot 200 år där jag hoppas att allt detta fina finns kvar. Att föreningslivet finns och bidrar till jämlikhet, demokrati och aktiviteter för alla i vårt samhälle. Jag kommer inte kunna vara med och fira. Men jag hopas bli 100 år innan dess. En gammal tant som då kan springa. Det är väl ett fint och motiverande mål om något.