okt
Det kändes lite som minnenas allé i lördags under SUM. Vad är då SUM? Alla dessa förkortningar i ultrasammanhang – det är omöjligt att hänga med på vad de står för. BUM. GAX. Låter som flygplatser alltihop. Men SUM står i alla fall för Sörmlands Ultra Marathon vilket är en tävling som arrangerades på Sörmlandsleden för 24:e gången i år. Jag har sprungit tre gånger innan, men det var senast nio år sedan. Det jag kom ihåg var den trivsamma stämningen i loppet. Fina miljöer. Mackor och häng i stugan efteråt. Och att det är lite meckigt med logistiken i ett A till B lopp, åtminstone om man kommer tillrest.
Kvart i sex drog jag i väg med tre vänner där jag var den mest rutinerade och William 19 år enbart hade kutat 21 km i Berlin halvmara innan. Han skulle ta det som en utflykt tillsammans med sin pappa Love som förvisso sprungit Ultravasan en gång men på länge inte hade tagit sig an dessa distanser. En utflykt på 50 km. Jag undrade stilla när vi skulle komma hem. Körde bilen gjorde Loves fru, tillika min löpar- och boklubbsvän Elin som är van i dessa sammanhang och har sprungit loppet innan. I bilen uppdaterade jag mig gällande forna tiders, läs mina resultat, och blev varse att jag behövde ta i mer än jag räknat med för att hålla ställningarna. Kalkylerade en tid runt 4h30min baserad på mitt åldrande vilket skulle vara 15-20 min långsammare än när jag var på topp.
Vi parkerade i målgången vid Rudans friluftsområde söder om Stockholm och tog pendeln till Stockholms central där vi bytte till tunnelbanan mot Björkhagen. Sedan var uppgiften helt enkelt att springa tillbaka. Vi hade lite tid för nummerlappsuthämtning och häng i omklädningsrum. Morgonen var solig, bjöd på det bästa höstvädret man kan tänka sig. Detta skulle bli en trivsam historia.
Jag ljuger om jag inte hoppades på att vinna. Men när jag träffade Stina som också var med till VM 100 2015, rekordåret då vi båda var del i laget som vann VM-silver och EM-guld på distansen, insåg jag att pallplats två var mer rimlig. Jag vill här notera att detta var ett kärt återseende och mitt största fokus var att springa på en, särskilt för mig, försvarbar tid. Men insikten och den goda stämningen i starten drog vi i väg.
Först ett varv på kuperat motionsspår, men slätt underlag, vilket gjorde att jag tryckte på rätt bra. Lite oväntat blev jag omsprungen av Nina och inte Stina efter några kilometer. Jag har dålig koll på hur andra är tränade och mitt mål blev att åtminstone hålla en pallplats trots det vi nu skulle få ta oss an. Teknisk trail. Jag har svårt att bedöma hur länge detta pågick men varvat med trivsamma bostadsområden, stigar vid Hellas och tangering av Tyresta nationalpark var det mest trail i första halvan av loppet. Efter att tag kom Stina men vi var jämna. Det fina med det var att jag fick en lång pratstund med henne vilket verkligen gladde mig. Hon brukade träna en del här men då i andra riktningen då det stämmer bättre med kollektivtrafiken. Första energidepå var efter 17 km vid Alby friluftsgård och där tappade jag henne en stund utan att resten av loppet veta var hon var.
Jag visste att det var ett spurtpris vid halva loppet och vid 22 km ser jag en trött version av Nina. Håller jämna med hennes rygg ett tag men har priset i sikte och kämpar på. Lyckas komma först upp för backen och sedan blir det en hel del asfaltslöpning. Jippi. Vid energidepån med 35 km sprungna säger funktionären att vi äntligen ska slippa väglöpning och jag förstår inte det roliga med det. Hur då slippa? Kämpar på stigarna med trötta ben som måste lyftas över sten och fallna stockar. Ibland krypa under med risk för att inte kunna ta sig upp igen.
Med fem kilometer kvar kom vi åter till tätort men en skylt som blåst åt fel håll gjorde inte banans markering logisk. Jag hade som tur var sällskap av en man som visste besked. Jag ville inte springa fel och frågade x antal gånger om han var säker. Frågar om det inte var där vi sprang i början av loppet. Såg likt ut. Han tittar frågande på mig. Vi startade liksom i en annan del av Stockholm. Just det. Ridå.
Snart vid Rudan. Jag kom ihåg twisten av loppet. Varvet på motionsspåret. Det kuperade motionsspåret. Backar av rang. Utmanande vilken dag som helst i veckan. Fast särskilt med 39 k i benen. Loppet blev 51,5 km, drygt 3 km längre än för nio år sedan. Jag lyckades vinna. Tiden blev 4h49min. Stina kom in tre minuter efter. Tur att jag inte visste hur nära hon varit hela tiden. Jag vet, det spelar egentligen ingen roll, men det är kul att det fortfarande går att hålla ställningarna.
Tack för ett jättefint lopp! Myset i stugan med mackorna var precis som jag kom ihåg det också. Nu undrar ni säkert hur det gick för William? Det undrade jag också under hela loppet. Det gick världsklass. Han kom in på 5h51min. Wow. Inte sugen på att springa igen. Fast jo, det tog bara några minuter innan han började prata om förbättringspotential. Underbart. Det är underbart att springa långt. Det blev ingen utflykt med pappa Love. Han blev avhängd redan i start och kanske tröttast av oss alla på vägen hem. Elin fick köra igen, hon hade krafter kvar, då loppet inte gick som hon tänkt sig. Men ett långpass blev det i alla fall för henne också.
Tänk vilken fin dag vi fick. I utkanten av Norrköping blev jag upplockad av min familj för en natt i skogen med bobilen. Ficklampspromenad i mörkret. Spaning på stjärnor. På morgonen anslöt vår löparklubb och däribland sju små barn. Det blev en underbar förmiddag med långpass, bastu och korvgrillning där jag enbart sysslade med det sista samt lek med barnen. En helt perfekt helg!
Vill ni hänga på till Marrakech i januari? Såklart! Kommer bli topp! Finns några platser kvar. Kolla in här!
