Vid 65 km var det inte så jäkla kul längre. Jag var sjukt trött. Jag kom in i en enorm svacka. Jag tänkte bryta. Jag såg ingen anledning till att fortsätta. Jag ville sova. Jag ville absolut inte äta någonting. Jag skulle aldrig mer springa. Åtminstone inte dessa distanser. Ingenting spelade någon roll. Men vafasen. Någonstans inom mig finns inte att bryta. Man springer helt enkelt klart det man har utsatt sig för. Det ömmade i höger hälsena, men jag har haft ondare i mitt liv. Jag bröt inte. Jag tvingade i min en snickers till. Snickers har aldrig varit så otäckt som då. Jag ville kräkas. Jag ville bara lägga mig ned och dö. Men plötsligt kom levnadslusten tillbaka. Det är som magi. Och det är det fina med ultralöpning. Det handlar inte bara om löpstyrka. Det är du och ditt pannben som kämpar. Kämpar hårt. Underskatta aldrig dessa distanser.