Vet ni vad. Jag känner mig i himla bra form. Så himla bra, för snart är det dags igen. Dags för att springa långt. Så där en tio mil. Här får jag nästan gåshud. Det är 14:e gången jag ska ställa mig på startlinjen till SM 100 km. Jag känner mig avslappnad men oerhört stolt inför faktumet. Träningen är gjord. Eller görs. Faktum är att denna start är en del i träningen till mitt stora mål – att springa 100 miles längs sträckningen av Berlinmuren i augusti.

Träningen är gjord. Jag har rutin. Jag vet hur det ska gå till. Jag vet det mesta. Men om jag egentligen gör allt rätt eller på allra bästa sätt. Nja. Jag gör i alla fall. Jag äter. Jag sover. Jag vilar. I alla fall ordentligt på nätterna. Även om det kanske inte var bästa valet att välja Klaras säng i natt när Björn snarkade. Hon är fyra år, den var för kort, jag fick kramp. Men jag jobbar på. Dricker carboloader framför datorn och sådant.
Senaste veckorna har vi haft roliga onsdagar. Löparserien Broarna runt har väckts ur sin grav. Den temporära grav som grävdes när en viktig bro i tävlingen togs bort. Nu tio år senare står den där igen. Fem kilometer. Fyra gånger. Med den hemska trappan i slutet. Prestige. Motion. Träning. Gemenskap. Barnen som leker när vi springer rundan. Löparlopp man kan ta sig av hur man vill och tävla mot sig själv i. Dessutom med belöningen en T-shirt om man kört alla. Jag körde de två första. Tider långsammare än när jag var på topp, men dock försvarbara.


Förra veckan sprang jag tisdagsintervallerna innan. Det passet gick så ruggigt bra. Så himla bra då att jag är med och fixar lite i loppet. Så dagen efter tog jag tid på de andra i stället. Det är faktiskt också så man ska göra. Vila när något gått fort och bra. Det är så lätt att vilja springa allt och ännu mer då. Kände mig vuxen då jag i stället stod där och hjälpte till med tidtagning.


Så igår tänkte jag komma under 20 minuter. Men benen var som stockar. Jag kämpade på. Den där banan är ingen lek. Jag kom i mål på 20:06. Fasen vad jobbigt det var på slutet. Två dagars vila innan. Det verkar inte vara min grej. Men det kommer bli bra.



Det kommer bli bra på lördag med nummerlapp igen. Känslan att det är en arbetsdag där ute. Runt sjön i Växjö. 30 varv. Men i ett ändå kontrollerat tempo. Det är annat som kan bli jobbigt. Energin kan dippa. Något kan börja göra ont. Allt hinner hända. Och det är ju själva tjusningen. Fjortonde gången i ett SM. En obruten svit. Något jag ska fortsätta med så länge jag kan. Det är ett starkt gäng på startlinjen.Jag ska köra mitt race och hoppas göra en tid jag själv blir stolt över. 08:00 vore väldigt kul. 08:10 kommer göra mig väldigt nöjd. 08:30 då blir jag nöjd (bättre än förra året).
Jag ser fram emot lördag!

Här finns all info och resultat från Brorna Runt.

