nov
VM-äventyret började denna gång i ett litet, litet rum på Arlanda. Skönt så eftersom vi skulle flyga rackarns tidigt igår fredag. Spännande att få sverigekläderna. Vilka hade haft dem innan. Kanske fanns det fart i plaggen. Jag hoppades, och läste bok iklädd sverigetischa.
Blev inte särskilt mycket sömn, men tog igen det lite på flyget. Men vem vill sova när man flyger över Pyrenéerna i perfekt väder. Jag blev sugen på att studsa fram i dalarna mellan de snöklädda topparna. Men var ändå nöjd när landskapet blev plattare och vi landade i ett soldränkt Alicante. Transferbuss med några andra landslag till Los Alcarzares. Belgien såg inte snabba ut. Det gör sällan gamla damer iklädda en filt. Men Italien hade med sig en tidigare års vinnare på herrsidan. Det var aktiva, coacher och andra supporters som åkte i bussen längs kusten en timme och checkade in på det gemensamma hotellet. Detta skulle bi bra. Femton grader i luften, några hundra meter till stranden, tävlingsområdet precis utanför entrén och omgivningen platt. Platt som en pannkaka.
I matsalen blev varje land tilldelade ett eget bord. Taktiken blev att äta massor för att sedan ta det lite med karaktär på lördagen, dagen innan loppet. Sedan gick vi ned till stranden och rekade. Platsen ligger som vid en damm. En väldigt stor damm. Likt en stor insjö som avskiljer det yttre havet med en smal randremsa och delvis rev. Där ute kunde man skymta en del hotell. Med all säkerhet lyxhotell. Vattnet var skönt även om det inte blev bad och sedan gick vi in mot centrum och konstaterade att stället var helt avbefolkat. Totalt. Det var i princip bara vi som promenerade längs gatorna med radhuslägenheter. På sina ställen var det nästan helt surrealistiskt och vi funderade på om vi var de enda som inte hade fått information om någon stundande zoombieattack. Men i centrum var det några av alla restauranger som hade öppet trots lågsäsong och de hade dessutom några gäster. Vi gick till affären för att köpa vattenflaskor och annat smått och gott. Vid vinhyllan träffade jag en svensk. Han rekommenderade ett gott vin. Jag köpte vinet.
Planen var sedan att testa banan. Att den var platt hade vi redan konstaterat, men av intresse var att ta reda på hur skarpa de många svängarna skulle vara. Vi begav oss iväg på det 10 km långa varvet. Till vår glädje kunde man ta ut svängarna ganska väl och de strides vi testade kändes lätta. Såklart sprang vi extra fort när vi passerade det italienska landslaget. När jag körde lite yogastretch på stranden kändes det som en vanlig semester. Vilket det ju nästan är. Få åka iväg till ett fint ställe med kompisar och få springa. Med den inställningen kommer det gå bra på söndag. Lyxen att även ha med en egen massör uppskattas och jag fick en behandling efter träningen. Vid middagen träffade jag flera som varit med på tidigare mästerskap vilket alltid är roligt. På buffén kunde man bland annat äta kanin vilket jag aldrig hade testat innan och tyckte var gott. Kvällen blev tidig. Lyx att hinna läsa bok länge.
Dagen började med en kort morgonjogg, 3 km, och efterföljande yogastretch. Gjorde den på podiet som kommer att användas vid prisutdelningen. En japan kom förbi och delade med sig av lopp man kan springa runt om i Asien. Nu har jag ännu mer på min bucketlist. Efter frukosten var det presskonferens där Jonas Buud och jag var utplockade för att delta. Pressuppbådet var väldigt tunt. Obefintligt om inte någon journalist var undercover. Efter formaliteterna från IAU, det internationella ultraförbundet, presenterades några av topplöparna. Först på herrsidan där Jonas detta år får hård konkurrens av ett gäng sydafrikaner. Han har tampats med dem förut, på Comrades, och deras coach frågade skämtsamt om han var glad att se dem på plats i Spanien. Jag, en japanska, en fransyska och en brittiska fick svara på några frågor och sedan var det allmän fotografering. Jag fick glida med i Jonas stjärnglans, mest för att vi hade likadan T-shirt tror jag. På plats var även den japanska världsrekordhållaren och numera coach. Han har sprungit 100 km på 6:13. Respekt. Sydafrikanernas ambition är att spöa det rekordet som jag tror sattes 1996. Sedan innehöll dagens mest chillande. Massage. Mat. Läsa bok i en solstol vid poolen. Det senaste var jag rätt ensam om. På eftermiddagen gjorde jag iordning alla flaskor. Nitton stycken, och man upphör aldrig att förvånas över hur man ska få i sig all dryck, gel och annan energi. Kassarna blev tunga.
Vid fem var det dags för invigning. Vi skulle gå flaggparad. Men för vem. Stället var ju folktomt. Alla länder fick en flagga och vi radades upp på torget. Men det var faktiskt några där. Två säsongsboende svenskar frågade vad som stod på och så hade vi Andrés familj på plats. Ok då, det var några till som stod längs den några hundra meter långa sträckan tillbaka till hotellet. Där framme fick vi vara med om en fin invigning med duktiga gymnaster innan middagen. Stämningen var hög. Särskilt bland brasilianarna som gjorde vågen inför alla länder som gick upp på scenen. Under middagen hade vi som vanligt trevligt och småpratade om både det ena och det andra. Jag berättade om den guldmiddag man blir bjuden på av Norrköpings kommun om man tar ett SM-guld eller internationell medalj. Jonas berättade att i Mora fick man gå på ett av kommunfullmäktiges möten efter en prestation. I hissen träffade jag en brasilianare med en säck potatis. Den skulle de ha på sitt energibord. Efter vår samling med genomgång av langning längs banan och annan teknisk information fanns det inte så mycket mer att göra. Än att sova. Kanske läsa lite bok. Träningen är gjord. Alla förberedelser är gjorda. Imorgon gäller det. Imorgon ska vi få göra det vi gillar allra mest. Efter alla mängder av träningstimmar är det äntligen dags att få ställa sig på startlinjen. Som jag längtar. Tack och god natt.
