Löparäventyret i Montenegro

I torsdags ringde en kvinna från Podgorica i Montenegro och talade om att det sedan några veckor varit politiska oroligheter i staden. Poliser var inkvarterade i princip alla rum på alla hotell. Även på det hotell där jag hade bokat rum för 24 personer och en kroatisk busschaufför. Men vi hade istället blivit tilldelade ett annat hotell. Dessutom ett finare. Jag blev inte särskilt orolig. Hon berättade att hennes barn gick till skolan och att livet flöt på som vanligt. Däremot ville jag inte oroa mina deltagare på resan. Därför behöll jag denna information för mig själv.

Klockan fem i lördags morse träffdes vi på Arlanda. 22 personer som jag fått med mig på ett nytt Löparäventyr. De flesta kände inte varandra och jag kände inte alla. På Dubrovniks flygplats anslöt även den sista deltagaren från Oslo samt den kroatiske busschauffören med bussen som vi skulle disponera under resan. Vi hade kommit ned till sommaren. 25 grader varmt och strålande sol. Första dagen var en tuff resdag men alla hade fått tydliga instruktioner hur den skulle flyta på bra och vi blev ett bra team. Naturen var storslagen och vi passerade den första gränskontrollen in till Bosnien med utsikt uppifrån bergen. Gränsvakterna fick mig som idol när vi kom in på löpning, och sedan var vi i Bosnien i ca en timme innan vi åkte in i Montenegro. Vid varje kontroll gick jag fram till luckan med alla 24 pass. Här fastnade gränsvakten för passbilden på en av tjejerna i bussen och bad henne komma ut. Sedan upprepade han otaliga gånger att han var singel.

Vårt första stopp efter många timmars bussåkning blev klostret Ostrog som är en vallfärdsort för mäniskor oavsett religion. Klostret som är inbyggt i en 900 meter hög klippa och grundades 1650 var överbelamrat med pilgrimer i alla åldrar som låg på madrasser uppe på terrassen. Vi gick in i en gång som ledde in i en krypta. Där inne satt en präst och pratade i mobiltelefon samtidigt som han viftade med ett kors över en kista. I den öppna kistan låg något i mänsklig storlek under ett skynke. Det var oklart om det var någon som nyligen gått bort eller relikerna efter klostrets skyddshelgon men människor lade pengar i en skål och vissa snyftade.

Åka buss på Balkan. Naturen levererar big time.
Åka buss på Balkan. Naturen levererar big time.

Vid halv sex var vi framme i Podgorica och hittade hotellet där vi enligt uppgift skulle hämta våra nummerlappar. Det var dock i huset bredvid och vi tog den närmsta vägen och klättrade över staketen. Vid byggnaden som var en slags skola stod en kille och meckade i motorhuven på sin bil och sa att de som delade ut nummerlappar hade tagit rast. Enligt hemsidan skulle det vara öppet mellan 14-21. Oklart hur länge rasten varade men vi gick in och köade. Till slut släppte de in oss och det visade sig att det var killen vid bilen som hade hand om allt men tydligen hade fått problem med bilen. Inne i aulan var det kaos. Folk köade från olika håll och trots att vi var registrerade skulle vi fylla i paper. På svarta tavlan stod det lite utvald info om loppet blandat med engelsk grammatik från veckans lektioner. Till slut hade vi fått våra nummerlappar och hämtat våra oversized T-shirts samt våra diplom som vi blev tilldelade innan loppet.

Alla var trötta och ville till hotellet. Busschauffören hittade gatan men inte hotellet. Jag visste ungefär var det låg men han ville inte lyssna på mig. Detta resulterade i att vi åkte runt i stan och hela tiden kom tillbaka till samma kiosk där han frågade om vägen. Till slut ringde jag ett samtal och vi listade ut var det var. Det låg 100 meter från nummerlappsutdelningen visade det sig dagen efter när vi såg det hela i dagsljus. Men vi fick snabbt middag och körde en presentationsrunda i gruppen som redan hade börjat lära känna varandra och dessutom fått uppdrag i grupper tilldelade som skulle lösas under resans gång. Dagen hade varit lång och nu var det de egna bubblorna som gällde. Dock var vi några som ville lufta sig och jag tog med dem på lite kravallturism. Inne i centrum var det mycket folk och på håll såg vi en konsert. Men det låg något i luften. Det var som att man väntade på en gnista. Folk ville slåss. Vi bedömde att det var dumt att gå in i folkmassan om något skulle hända. Vi ville inte bli inringade. Så vi gick hem. Från hotellet hörde vi skott och fyrverkerier. Gnistan hade tänts. När vi öppnade fönstret stack det i ögonen och vi började nysa. Poliserna sprutade ­tårgas. Vi stängde fönstret och somnade.

På söndagens morgon var det lugnt. Men vid startområdet vid Public Sqare luktade det fortfarande lite tårgas. Klockan nio skulle starten för maran, femman och tian starta samtidigt. Många ville fota oss svenskar. Var och hur starten skulle gå till var väldigt oklart och överallt var det folk. Jag ställde mig där kenyanerna var och några minuter över nio gick plötsligt starten. Mina ben var tunga och svullna efter den långa resdagen. Ibland kan man springa ur det. Men denna dag gick det inte. Första halvan hade jag skapligt tempo men det där med att komma under tre timmar fanns inte. Dessutom trodde jag att jag var tvåa eller trea och fokuserade istället på att hålla position. Det var varmt och på energistationerna fanns det bara vatten, sockerbitar och citronklyftor. Men det var ett fint lopp. Bergen som panorama, mycket barn och familjer som hejade och det som jag gillar. Långa asfaltsrakor. Nummerlapparna var gjorda av papp så efter två mil hade jag tappat dem och fick skrika mitt nummer vid varje vätskestation. Väl inne i stan igen var det trafikkaos och poliserna fick blåsa sig blå i visselpiporna för att vi inte skulle bli påkörda. Det var skönt att komma i mål efter en varm utmaning. Jag trodde jag var tvåa men det skulle visa sig vara en sjundeplats för de som deltog i balkanmästerskapen hade samma färg på nummerlapparna som de som sprang 5 km. Men det gjorde inget. Loppet hade varit ett äventyr och alla mina resenärer kom i mål. Så det fanns underlag för persbärs. Ett ord som visade sig kunna betyda två saker. I min värld är det en öl man dricker när man slagit personbästa. I andras värld var det en öl man dricker efter en jobbig pers. Alltså kan man alltid dricka persbärs.

 

Inte så många som har sprungit ett lopp med tårgas i luften. Men sånt kan man få uppleva med Löparäventyret på Balkan.
Inte så många som har sprungit ett lopp med tårgas i luften. Men sånt kan man få uppleva med Löparäventyret på Balkan.

Jag gick och duschade och sedan hejade vi in de sista i mål och gick till en restaurang och åt lunch. För de sista deltagarna i maran hade vattnet tagit slut. Men det hade löst sig genom bland annat snälla tyskar och bra killar i sjuktransporten. Vi beställde in saker på menyn som vi inte visste vad de betydde. Friterad pannkaka fylld med skinka och ost med bearnaisesås och yoghurt på kan faktiskt vara förvånansvärt gott. Vid halv fem var vi några som gick för att hämta våra priser i åldersklasser och det var även pris till de åtta första i maran och tre i halvmaran. Man fick ett kuvert med pengar i kaoset i aulan och sedan åt vi gemensam middag. Där var inte kvällen slut och vi hörde inga bomber inifrån stan. Så vi gick till pubgatan där det var förvånansvärt mycket folk för att vara söndag. På en restaurang träffade vi två poliser. Det visade sig att det bland annat var de som bodde i rummen på det hotell vi först hade bokat. De jobbade för den nationella insatsstyrkan och hade sprutat tårgas kvällen innan. Vi tackade dem för att vi hade blivit uppgraderade till ett finare hotel. Vi var ett stort gäng men för varje pub droppade några av. Till sist var vi fem kvar och vi hittade en liten lokal där de spelade öronbedövande schlager från Balkan. I varje sång var det något i texten om Balkan, Montenegro, Bosnien eller något annat land. Vi dansade lite med de lokala besökarna och sedan dök ett litet band upp bestående av dragspel, gitarr och en sångare som spelade traditionell musik. På vägen hem såg vi inga kravaller och somnade gott efter två väldigt intensiva dygn. Men Löparäventyret på Balkan hade bara börjat.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *