nov
Att bli inbjuden till Kina är ett tillfälle man inte får missa, så är det bara. Även om det innebär ombokning av en massa grejer då detta plötsligt hände mindre än tre veckor innan avfart. Att fixa ett visum visade sig dessutom vara en hel vetenskap och svårt då jag redan befann mig utomlands och var i behov passet för att ta mig hem. Jag kunde inte riktigt slappna av förrän det några dagar innan resan skulle börja äntligen hamnade i min brevlåda.
Natten till onsdag satte jag mig på flyget till det land som man ända sedan barnsben tänkt att det är något mystiskt med. Min pappa lurade bland annat i mig att om man kröp ned i sådana där cementbrunnar som kan finnas vid vägkanten skulle man till slut hamna i Kina. Jag flög med Aeroflot istället och där verkade inte säkerhetsreglerna vara så hårt hållna. Under take off hade redan hälften av passagerarna i det nästan tomma planet lagt sig tillrätta och somnat i varsin bänkrad. I Moskva lade jag mig på en bänk några timmar och fascinerades också över att det var mycket spritflaskor i trelitersformat i taxfreen. Det fanns även ett slags rum med glasväggar i vilket några människor tältade och vissa hade alla sina tillhörigheter staplade längs väggarna. På nästa flyg sov jag och tittade på Casablanca.
Sen var jag i Kina. Detta mytomspunna land. Jag har varit längre bort. Australien. Nya Zealand. Men detta var ändå något speciellt och ett nytt land på listan. Det var sent i Shanghai och jag tog en taxi till överpris för att komma till mitt hotell jag hade bokat innan avresa för annars får man inget visum. Jag dit halv två och ingen kunde någon som helst engelska och jag behövde ta reda på hur man tar sig till fjortonmiljonersstadens andra flygplats. Verkade klippt omöjligt innan tjejen plockade fram sin smartphone och vi kunde skriva och översätta till varandra. Allt var inte glasklart men tillräckligt för att jag vågade somna några timmar i mitt smekmånadsrum som jag hade blivit bokad i. Det enda romantiska med detta rum utan fönster var möjligtvis att duschväggen var av glas så man kunde se när sin käresta duschar. Hur romantiskt det nu är, och sängen var så hård att man lika gärna kunde ha lagt ett lakan på golvet.
I priset ingick frukost. Jag skulle snarare kalla det lunch. Jag är inte van att äta nudlar, ris och stekta grönsaker i olika bekanta och obekanta former på morgonen. Men det fick gå. Jag lassade in rejält och gav mig iväg i den riktningen tunnelbanan tydligen skulle ligga.
De människor jag frågade om vägen verkade skräckslagna när jag stannade dem och undrade om de talade engelska. Men till slut vågade någon titta på min tunnelbanekarta jag själv inte förstod något av då allt var på kinesiska. Jag hamnade rätt, lyckades köpa en biljett och stod snart i den överfulla vagnen. Om många ägnar sig åt sina telefoner i Sverige var det ingenting mot detta. Alla gjorde det, gammal som ung. Utanför i tunneln där vi for fram i hög hastighet flimrade reklamfilmer förbi på vägarna. Jag kom fram till flygplatsen med lite marginal men marginalen visade försvinna helt då jag insåg att jag var på fel terminal. Ingen kunde engelska och skyltarna var på kinesiska då jag irrade runt nere på bussplattformen. Till slut hittade jag en person som förbarmade sig över mig och pekade mot tunnelbanan. Jag skulle åka en station med en annan linje. Nu var goda råd dyra och jag lade på ett kål. Hann precis till incheckningen med andan i halsen och genomsvett innan den stängde. Den trevliga killen vid incheckningsautomaten såg lite obekväm ut när jag nästan kramade om honom av lycka då han kunde engelska. Det roligaste jag hittade på flygplatsen var en talande vattenautomat. Inrikesflyget till Guiyang tog tre timmar och kunde ha varit en lugn och angenäm historia om inte en flygvärdinna skulle gå igenom hela taxfree-utbudet på högsta volym i högtalarsystemet. Parfymer. Rakapparater. Målarböcker. Allt. Indoktrineringen resulterade dock i att folk köpte en hel massa grejer, så hon gjorde det tydligen bra. Efter att via google-translate ha kommunicerat med en tjej i ankomsthallen visste hon till min förvåning var bussen till tävlingsstarten stod. För i Kina ska jag inte bara lata mig vilket ni säkert redan hade räknat ut. Utan ett lopp på tre dagar ska springas. Vad som än skulle hända visste jag att jag hade ett stort äventyr framför mig. Det första jag råkar ut för på bussen är två helt hysteriska tjejer. Nu menar jag hysteriska på riktigt. Skrikandes om hur fantastiskt det är att just jag har kommit dit eller något liknande vill de omedelbart ta selfies med mig. Sedan träffade jag en mer harmonisk tjej som visade sig tala svenska. Och hon gjorde det otroligt bra trots att hon inte hade gjort det på femton år sedan hon flyttat hem till Kina efter att ha bott i Östersund och Göteborg under nio år. Vi hade tre timmars bussfärd framför oss innan vi kom till Kaili. Tyvärr var det lite dimmigt och småregnigt men jag såg små byar i dalar och grönkläda berg. Det fanns potential för ett naturskönt lopp. Det var inte särskilt varmt ute och inte heller i bussen så med stelfrusna fötter kom vi fram i den mörka kvällen. Fast det var mysigt att gå till vårt hotel längs gatorna med traditionella hus dekorerade med röda lyktor.
Frukosten hade de försökt få lite mer i min smakriktning. Det fanns bland annat frukt, men jag hade hellre fått bröd än sockriga munkar. Fast majskolvar är ju gott. Sedan fick alla göra en medicinsk kontroll. De testade blodtryck och höll en liten maskin mot pannan. Resultatet skrevs ned på en lapp.
Dagens första etapp var ett marathon och ingen var gladare än jag när det visade sig vara ett asfaltslopp. Med tanke på kaoset i starten räknade jag inte med ordning längs banan men det var det. Kilometerskyltar och vatten varje 2,5 km samt någon slags dryck och annan energi var femte. Det var dessutom folk som hejade i princip överallt. Temperaturen var perfekt. Tio grader och ingen vind. Längs gatorna inne i stan stod långa rader av studenter i mörka kostymer och hejade. Jag låg sexa och allt kändes fantastiskt bra i kroppen. Kändes som jag flög fram och att komma under tre timmar bedömde jag som en piece of cake. Vid tio kilometer visade det sig att loppet i loppet hade startat samtidigt och tjejen framför mig svängde av. Men jag hade ingen aning om ifall några andra tjejer också hade gjort det. Whatever. Jag skulle ändå springa mitt lopp och det gick ruggigt bra fram till 19 km. Från ingenstans kom då en bristning eller sträckning i vaden. Min kropp säger aldrig ifrån fysiskt på det sättet. Jäkla skit. Men det är klart jag fortsatte, och jag höll position. Vid halvmaran sprang man genom en liten stad som kändes tagen ur en saga. Husen var gammaldags och man sprang in genom en träportal för att komma in i den. Längs den smala huvudgatan fanns små butiker och verkstäder och det var hur mycket folk som helst utomhus. Och de hejade. Hejade som de aldrig hade gjort något annat. Det var helt öronbedövande. Skolbarn i uniformer viftandes med kinesiska flaggor. Geishor. Damer och herrar i andra traditionella kläder med silverkronor på huvudena. Män med långa lansar. Det var helt otroligt, och gav energi. Men det kändes i baksida lår. Den sista milen kunde jag ändå öka och jag tror att förslitningen berodde att det var kuperat och jag tryckte på rätt bra nedför. Jag struntade i smärtan som ändå gav med sig lite i slutet och vid två kilometer kvar sprang jag om en av de afrikanska tjejerna som inte hade någon kraft att kontra med. I mål kom jag som fyra på tiden 3:06. Såklart lite missnöjd eftersom första halvan hade gått så bra, men jag var heller inte trött. Gick direkt till massagen, där ingen ville massera, men de stretchade hamstrings och jobbade med foamroller. Jag fortsatte lite på egen hand och stretchade även alla muskler för en gångs skull.
Det bästa av allt. Det är imorgon loppet börjar på riktigt. Då ska vi springa ett marathon igen. Jag vet att jag kan springa ett till ungefär lika fort om jag får ordning på baksidan. Frågan är om de andra kan det. Det blir spännande. Imorgon använder jag mina superkrafter. Pannbenet och återhämtningen. Men oavsett vad som händer, jag upplever just nu ett fantastiskt löparäventyr, och det kommer ingen kunna ta ifrån mig. Resten blir en bonus.
