jul
17 dagar roadtrip med vår bobil. Det enda gisslet. Hur fasen ska man få till träningen som tänkt. Det är mycket enklare på hemmaplan och inne i vanliga rutiner. Samtidigt vill jag inte begränsa känslan av semester i stress över att få till allt. Ville heller inte helt lägga bort tanken om en träningsplan med vissheten om att årets stora utmaning – 100 miles i Berlin – bara ligger en månad bort.
Vet ni vad vi gjorde samma förmiddag som vi gav oss av? Familjen körde intervaller på arenan hemma i stan. Check på det passet. Roadtrippen kunde börja.
Första stoppet Malmö för att vara med på platsen där Sommarlov spelas in. Sommarskuggan och hela kitet. Nöjd dotter. Sov gjorde vi på en camping där möjligheten fanns att sova i gamla, ombyggda cirkusvagnar.
Nu väntade mycket bilkörning via Danmark och genom Tyskland. Autobahn var oss inte nådig. En dag tog sju timmar oss bara 40 mil längs vägen. Två övernattningar där jag vid en, i Wienhausen, hann få till 10 km på platta cykelvägar, längs sädesfält och förbi ortens berömda kloster. Det finns mycket i Tyskland. Vi bestämde oss för att inom en snar framtid ska landet bli hela målet och inte bara en transportsträcka.
Ett av resans mål var dock i Tyskland, hos våra vänner i Salem, långt ner i landet nära Bodensee. Vi hade turen att dessutom kunna pricka i ett motionsevent i grannbyn två kilometer bort. Klara körde barnens lopp som var 500m uppförsbacke, och sedan nedför in i mål. Jag insåg att så skulle det bli för oss också. 10 kilometer upp och ned. Detta område består av backar. De som tränar och bor här är vana. Det är inte jag. Men det gick bra trots detta faktum, och den tryckande hettan. När vi sprang tittade en tysk elvaåring till Klara. Jag hade häng på ettan hela vägen, men hon var vassare. Jag blev nöjd tvåa och Björn var inte många minuter efter. Klara var nöjd över att det funkat fint att leka med tjejen när vi var borta. Hon är van vid dessa sammanhang. Loppet var en del av programmet under en festlig helg i grannskapet. Man blev bjuden på mat och öl fanns att köpa. Dagen efter fortsatte festen med en karibisk natt. Våra vänner, Tobi och Kati deltog också i loppet, och vi kände att det hade varit svårt att pricka in ett bättre tillfälle för besök. Vi stannade till lunch dagen efter och hann hänga med dem vid en badsjö innan vi drog vidare.
Det till Österrike och Leogang. Nu var det Björns tur att få göra det han gillar, cykla i en av världens häftigaste bikeparks. Tre nätter stannade vi på en ställplats där alla var skitcoola i sina hippa kläder och dyra cyklar. Roligt att vara mitt i denna livsstil. Och bergen. Wow. Jag och Klara åkte upp med liften för att vara i lekparkerna och vandra lite. Det fanns en led med lekstopp på vägen, högt däruppe. När vi gav oss in på den visste jag inte att det var drygt fem kilometer. Men med pepp, sång och små utmaningar längs vägen gick det. Vi var båda lika stolta över det. Nu var det min tur att få sporta. När Björn kom ned sprang jag i väg på långpass. Tre timmar var planen och så blev det. Man kunde ha sprungit i bergen men jag ville ha platt och det var inte svårt alls att få till en runda då vägarna var många och de små byarna vackra. Kändes lite som Sound of Music. Dagen efter regnade det. Jag frågade Klara om det var ok att jag tog en liten springrunda. Det var det. Jag kom tillbaka till bobilen var 20:e minut, tre gånger, och fick ihop 12 km. Jippi. På eftermiddagen klarnade det och vi drog upp på toppen igen, innan hela familjen landade på en trevlig restaurang för att äta och dricka där det även fanns en lekplats på gården. Semester.
Nu ned mot ännu varmare klimat. Italien var vårt stora mål för resan. Varför då kan man undra. Överhettat och långt mitt i sommaren. Men vi var lockande nära att pricka av ett nytt land. San Marino. Den lilla mikrostaten som ligger likt en liten ö vid norra Italiens kust. Kvällens jogg utgick. Vi bodde på ett berg. Campingen låg på ett berg. Landet är typ ett berg. Vi hann svalka av oss i poolen innan den stängde. Med badmössor. Så var reglerna. Ett dopp blev det även på morgonen innan vi tog kabinbanan upp till gamla stan. Den består av borgar, torn, gränder, caféer, restauranger och ”vanliga” hus. Vi gick en promenad, åt lunch, och sen hade vi gjort landet tillräckligt, för vi ville slå ett längre läger.
Den riktiga semestern i semestern var nämligen en veckas campande norr om Rimini. En camping med hav, pool och alla faciliteter man kan behöva. Vi fick en pitch, som det heter, tilldelad på en av områdets gator. Detta skulle bli bra. Det var barn runt omkring, särskilt en flicka lika gammal som Klara. Att hon var från Holland spelade mindre roll. Leka kan man göra utan språk. Jag sprang ut på ett pass, de andra gick till havet. Vid bobilen gick inte att vara. Det var för varmt. Det var det också för att springa. Men jag fick tänka positivt. Bra värmeträning. Det kan vara varmt i Berlin i augusti. Jag skulle köra ett pass med lite fart. Det gick, men det var kämpigare än vad et borde ha varit. Jag gick in i en kiosk för att köpa dricka vid halvvägs. Huvudet kokade. Dök ner i havet som knappt svalkade när jag kom tillbaka. Dagen efter cyklade Björn för att köpa en fläkt. Nu skulle vi kunna sova.
Dagarna flöt på i en fin semesterlunk. Varannan dag poolen. Varannan dag havet. Mini-disco varje kväll. Klara älskade det. Vi kände att det blev vila även för oss. Jag hann läsa en del bok. Vi turades om att leka, bada, bygga sandslott. Turades även om att träna. Jag anpassade mig till värmen på något sätt. Var noga med att dricka mer än vanligt. Addera vätskeersättning. Men fler fartpass, nej det skulle inte ha funkat när det är 37 grader. Och jag ville ha sovmorgon på semestern, det var inte värt att prioritera bort för träning. Dessutom tillhör återhämtning ett framgångsrikt träningsupplägg.
Men en morgon ställde jag klockan. Dagen för långpasset. Ultrapasset. Att köra 60 km i ett sträck hade inte varit rimligt. Men att köra det uppdelat skulle fungera, och dessutom bli riktigt kul tänkte jag. 07:00 körde jag 12 km. Köpte bröd på hemvägen och åt frukost med familjen. 10:00 körde jag 12 km. När jag kom tillbaka drog Björn ut på en runda och Klara och jag gick till stranden. 13:00 körde jag 12 km. Efter det lagade jag lunch i bilen till oss alla. Kort sväng till stranden för alla. 16:00 körde jag 12 km. Hela familjen hängde på stranden. 19:00 körde jag 12 km. Middagen var klar när jag kom tillbaka. Tror ni att ölen till detta var god och svalkande?
Vet ni vad? Det blev en toppendag! Kändes knappt som jag var borta. Frågar du Björn kanske han inte tycker exakt samma, men så kändes det verkligen. Jag drack sportdryck innan varje pass. Vätskeersättning efter alla. Massor av vatten. Jag sprang olika rundor varje gång. En blev särskilt minnesvärd, den då jag hamnade i Sala, en liten stad sex kilometer bort. Gick in i kyrkan där fåglar flög runt. Hittade ett bokskåp på gatan. Och bara det att besöka det ”riktiga” Italien bortom turistorten gav mig energi. Det är detta jag älskar med resande. Att upptäcka världen och andra kulturer löpandes.
Ytterligare en sådan upplevelse blev det en av de sista dagarna. Jag sprang till Cesenatico, en liten hamnstad där Leonardo da Vinci varit och gjort skisser. Där är hamnen fortfarande aktiv av småskaligt fiske, caféerna mysiga, och gränderna så där italienska ni vet. Denna jämvikt är helt perfekt. Det genuina längs löparrundorna och det tillrättalagda, praktiska och sådant man vill ha, nära boendet. För det är avslappnande att ha allt på plats. Dessutom, vilket hände oss, kan man låna en grill av grannen om det inte går att få tag på rätt gas till den egna.
Efter veckan tog vi oss uppåt igen. Men det med fina stopp. För att bo över en natt vid Comosjön, fint inramad av bergen och därtill ett skådespel av blixtar på kvällen. Och när bilköerna blev för långa och timmen för sen att komma fram till en ställplats, då får man svänga av och laga mat som äts på en filt framför ett magnifikt slott. Ja ni vet, som Karin Boye skrev, ”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.”
Till sist. Trots värme och resande bortom vardagens rutiner blev det 190 km tillryggalagda. Jag är nöjd med min insats. Veckomålen blev uppfyllda. Ultraintervallerna och motionsloppet i Tyskland blev fina nyckelpass inför Berlin 100 miles. Jag hade med mig tre par skor – kolla in dem här nedan.
New Balance Fuelcell Supercomp Trainer. En jättebra sko när det ska gå lite snabbare. Halvkarbon och ett par jag använder då jag springer marathonlopp och nu på resan fick de även vara snabbskor i tävlingen. Brukar även ha dem när jag kör tröskelpass. Hitta dem här. Extra rabatt med kod LOPARAVENTYRET. (Gäller alla skor och löparkläder hos Top4Running.
Merrell Agility Peak 6. Jag gillar skogen även om jag helst springer asfalt. Denna skor är så bra då den känns topp på alla typer av underlag, men särskilt på stig. Hitta dem här. Med koden VIKBO25 får du 25% på hela sortimentet hos Merrell.
Asics Superblast 3. Min absoluta favoritsko just nu. Jag använder dem under alla distanspass – korta som långa. Maximal dämpning och fin löpkänsla. Dessutom, trots att jag redan sprungit 80 mil i dem är det massor av härlig studs kvar. Hitta dem här. Extra rabatt med kod LOPARAVENTYRET.
