100 Miles i Berlin

Denna helg var det Ultravasan, ett event med närvaro nästan ristat i sten för mig, och då 90 km, eller 92 vilket det numera är mellan Sälen och Mora. Förra året deltog jag för 8:e gången. Ett lopp och event jag har väldigt kärt. På Strava efter målgång skrev en kompis i Berlin, Dawn, en kommentar. ”Frida! Du är otrolig! Nästan 100 km innan jag ens hade gått upp ur sängen”. Jag svarar. ”Tack! Nästa år Berliner Mauerstrecke 100 Miles – om du är min support?” Hon svarar. ”Det är bokat!”

Så blev det också. När andra åkte till Mora klev jag på nattåget till Berlin. Min älskade stad. Jag hade förberett mig sedan i februari. Tränat. Laddat mentalt för utmaningen. Gjort det man ska. Nu var det bara själva utmaningen kvar. Några dagar innan kollade jag väderprognosen. 36 grader. Ridå. Började nästan gråta. Men det skulle vara lika för alla. Jag hade dessutom testat på löpning i riktigt varma grader under vår sommarsemester i Italien.

Tidsmål. Nej de var bara att glömma. Om jag kände mig nervös inför utmaningen. Inte särskilt faktiskt. Det fina med att inte ha testat en distans är att det alltid blir pers. Det var faktiskt lite skönt att veta att det i princip skulle vara omöjligt att prestera på topp. För någon. Jag skulle dit och springa en historisk sträcka. Återse vänner. Insupa stadens atmosfär. Så kändes det verkligen.

På fredagens morgon kom jag med tåget till Berlin Gesundbrunnen och gick till mitt hotell i Bernauer Strasse där jag ofta bott. Hela allt kände som hemma. Klockan var 09:00. Det var redan hett ute. Så vad gör man då en dag innan ett långt lopp. Man läser bok. Hämtar nummerlapp. Och faktiskt, vilket jag inte brukar göra, deltar i den sociala joggen som eventet arrangerar. Men här var det annorlunda för vi hade en historisk guide med oss. Som berättade både det ena och det andra längs den bit av muren vi sprang längs. Faktum är att detta event är till minne av de människor som blev offer för den mur som delade Berlin, eller egentligen ringade in Västberlin som en ö i Östtyskland. Den mur som var just 100 miles lång. Den mur som stod där 1961-1989. En mur folk på olika sätt försökte ta sig över men där alla inte klarade sig levande förbi.

Jag åt pasta av hög kvalitet vid bord med vita dukar. Jag lyssnade på briefing. Här ville jag inte missa något viktigt. Ingen liten felaktig detalj fick äventyra min framfart. Likt att det var jag som var tvungen att trycka på knappen för grön gubbe vid vägkorsningarna. Inte min support. I slutet var det frågestund. Inga frågor är dumma frågor. En kvinna undrade om det verkligen låg en stadion där starten skulle gå tidigt morgonen därpå. Det skulle det göra var svaret. 100%.

På kvällen träffade jag Dawn. Vi lärde känna varandra 2011 när jag bodde i Berlin. Vi tränade i samma klubb. Blev goda vänner både på och utanför löparbanan. Hon är en fantastisk idrottare med resultat såsom halvmaran på 1:18 och milen på 35 satta nu då hon är 46 år. Dessutom är hon från Texas och vet en del om värmelöpning. Ultra är däremot inte hennes arena men jag lämnade över påsen med sportdryck, 28 gels och en del andra ”godsaker” från Umara. Hon skulle ansluta efter fem mil då support inte var tillåtet första tredjedelen av loppet. Vi sågs på en av våra favoritrestauranger. En himla mysig kväll. Dagen efter var en annan dag.

04:45 ringde klockan. 05:15 var jag på stadion mitt i Prenzlauerberg. Frukost blev on the go och nära inpå. 605 var anmälda till att springa hela distansen. 550 kom till start. Vi skulle även få sällskap av en hel massa stafettlag med olika många deltagare. Jag var fortfarande avslappnad inför utmaningen. Jag hade grejer i ryggsäcken. Keps på huvudet för ovanlighetens skull. Det var redan varmt. Och jag hade spring i benen. En sydafrikanska gick på händer framför startlinjen. Med en comradeskeps på huvudet. Förutom henne kunde jag inte skanna av någon självklar konkurrent.

06:00 gick starten. En av mitt livs största utmaningar hade börjat. Loppet går växelvis klockans riktning och detta år var det moturs vilket innebar att vi direkt drog i väg motsatt riktning från stadens centrala delar. Min plan var att springa avslappnad oavsett vad tempot skulle bli, och dricka en laddning sportdryck och trycka i mig 1-2 gel per timme. Det skulle bli 90 g kolhydrater. Sträckan hade 26 VP:s, alltså energistationer och där skulle det finnas både det ena och det andra som ev kunde locka mellan denna diet.

Jag skulle strunta i alla andra och köra min grej. Och det med ett leende. Jag såg fram emot att springa genom många delar av Berlin som jag känner till och inte på förhand kände till. Klockan tickade på. Kilometrarna rullade på. Jag låg trea. Sen låg jag tvåa, och vid första stationen med dropbags vid 33 km träffade jag ettan. Jag hade sprungit lite fortare än tänkt utan att pressa mig vilket innebar 5:15/km och hade hunnit ifatt hennes raketstart. Nu skulle jag köra ett taktiskt spel. Springa på och se superstark och lätt ut. Låta henne tro att jag hade tänkt och kunde hålla detta tempo forever. Det blev lite växeldragning men efter någon mil hade jag hängt av henne. Favoriten. Det blev jag sannerligen varse då förcyklisten som nu var min hela tiden påminde mig om det faktumet. Han kunde inte riktigt ta in att vi nu skulle ha sällskap i stället. Svenskan som inte ens hade sprungit 100 miles tidigare.

Snart hade det gått 50 km och Dawn skulle haka på vid Falkenseer Chausse, VP 9. Där fanns ett helt gäng companions som väntade med sina cyklar. Men ingen Dawn. Jag hade varit lite för snabb och hon hade fastnat i tunnelbanan. Men ingen fara på taket. Jag hade lite extra energi i ryggan. Hon skulle hinna i kapp. Särskilt eftersom jag hade oturen att det hela tiden var rött när jag kom till korsningarna. Ni kan tro att det är frustrerande att leda ett lopp, det slår om till rött precis när du kommer och man kan inte göra annat än att snällt så och titta på en väg där det egentligen inte är någon trafik. Åtta gånger hände detta under dagen.

Så hör jag en cykel till. Det är Dawn. Perfekt. Jag hade börjat få kramp. Mer salt. Magnesium. En extra gel. Det funkade. Puh. Ingen springer ytterligare 11 mil med kramp. Och nu var det varmt på riktigt. Klockan var runt 12:00 och solen skulle leta sig ännu högre. Som tur var det många och långa skuggiga partier. Som tur var kunde jag doppa huvudet i en hink vid alla VP:s. Jag åt vattenmelon. Vid alla stationer. Åt mer än en hel melon under loppet. Och så vid Karolinenhöhe, vid koloniträdgårdarna står även min kompis Peter. Jag springer förbi som första dam. Alla jublar. Ren löparglädje. Och han hakar på. Eller rättare sagt dyker upp igen. Med is.

Nu har loppet börjat på riktigt. Det är varmt. Omgivningarna är vackra. Förstäder. Längs fält. Solrosor. Skog. Cykelvägar. Monument och historiska platser kopplade till den tidigare muren. Faktum är att jag och Peter har cyklat sträckan. För femton år sedan. Samma år som den blev ett lopp. Men då visste jag inte det. Eller var ens ultralöpare.

Dagen fortsatte. Jag tryckte i mig mina gels. Drack min sportdryck. Åt vattenmelon. Fick is att stoppa i mina kläder. Kilometer efter kilometer. Att se fram emot nästa VP drev mig. Att höra Dawn, Peter och förcyklisten André prata och allt mellan himmel och jord bakom mig gav mig motivation och underhållning.

Vid 86 km kommer krampen tillbaka. Mer intensiv. Vi lyckas lösa problemet men det jag har med mig. Mer salt mer gel. Jag är inte särskilt trött. Sammanhanget ger mig energi. 17 minuters försprång. Men det är inte mycket i ett lopp som detta.

Historiska platser passeras. Glienicker Brücke. Gränsbro mellan Öst- och Västberlin där flera utbyten av tillfångatagna agenter skedde under kalla kriget. Slottet Sacrow. Historien där känner jag inte till men jag kommer aldrig glömma att det saknas pilar så att jag helt plötsligt är tillbaka vid slottet med en bonuskilometer och stor förvirring för att sen bli visad rätt. Minns också en VP särskilt, den i Teltow, inne i en gympasal. Jag tar mig tid att fundera över vad jag behöver. Likt på alla stationer. Det vinner man på i längden. Dricker lite apfelschorle – kolsyrat vatten blandat med äppelsaft enligt min instruktion. Går ut på andra sidan. Ingen hindrar mig. Frågar åt vilket håll jag ska. Folket där verkar inte förstå frågan. En fotbollsmatch pågår. De undrar om jag ska spela. Eh, nej. Går in igen. Man skulle visst vidare samma håll som jag hade kommit in.

Min största svacka hade jag vid 120 km. Ett marathon kvar. Krampen var tillbaka. Mitt magnesium slut. Funderingar över hur mycket salt man egentligen kan trycka i sig utan att börja må dåligt. Dawn och Peter är försvunna. Tror jag. Visar sig att de är i väg och shoppar. Gurka. Yoghurt. Olika drycker. Vad kan jag vara sugen på. Vad kan fungera. De frågar AI. Peter har kutat in på roddklubbens restaurang med en lista. Senap. Hon behöver senap. Han får senap i portionsförpackning. Jag trycker i mig den som en gel. Inte så dumt faktiskt. Något annat. En annan smak än gels. Något för huvudet. Dawn har hittat sportdryck med magnesium i mataffären. En kall yoghurt med körsbärssmak. Åh vad gott. Vid denna tidpunkt är allt som finns på stationerna mer än ljummet. Jag behöver gå på toa. Känner mig uppblåst. Gravid. Två VP:s saknar toa. Bara att kämpa på. Vill inte släppa loss det jag har i magen i vägrenen. När jag till slut får en bajamaja kämpar jag mig in. Det är halt på toaringen. Rättare sagt. Jag är hal. Känns som bajamajan ska välta när jag rasar ned på den. Så skönt att få släppa på trycket. Vet inte om ni vill veta, men jag kissar både fram och bak. En befrielse. Ut ur dimman.

Vi klarade det. Jag poängterar och upprepar. Vi klarade det. Jag hade aldrig fixat detta utan support. Det går inte. Jag springer igen. Jag förstår och hör från dem där bak att de är så glada och lättade över att jag springer igen. Mitt tempo är ungefär 6min/km och det känns bra. Jag är uppe ur svackan. Känner löpglädje. Jag känner att det inte är så himla långt kvar ändå. Vid ungefär 140 km ser jag Fernsehturm. Det ikoniska tornet. Rosa kvällshimmel. Jag skriker av glädje. Nu är det ”bara” en nedjogg genom en somrig kväll i Berlin.

Något som ändå inte är trivialt. För det är fler än några lulliga ultralöpare som är ute på gatorna en varm sommarkväll i augusti. Och det finns rödljus, trottoarkanter och kullersten. Fast ändå skönt. Här går det liksom inte att springa fort och det finns annat att fokusera på. Genom Kreuzberg. Lite som att passivt röka på. Man inte bara känner lukten, man nästan ser dimman. East Side gallery. En kilometer ursprunglig mur där konstnärer fått sätta sina avtryck. Checkpoint Charlie. Näst sista VP. En festlig sådan. Ungefär sex kilometer kvar och nästan en timme försprång mot tvåan. Dock inte samma tvåa som tidigare, hon är långt ned i startfältet nu. Allt kan hända under en ultratävling.

När det blivit mörkt åker pannlampa och reflexväst på. Jag är mitt i Berlin. Det är fest vid Brandenburger Tor. Så som fester kan se ut just i Berlin. Lättklätt. Folk i bara underläder. Kinky. Vi tar oss fram genom folkmassan. En udda liten skara. Jag frågar om jag kan gå. Promenera. Positivt svar. Det går heller inte så mycket snabbare att springa. Och vad spelar tiden egentligen för roll. Ett tidsmål var borträknat från början. Jag vill njuta av kvällen med mina vänner. Och det gör vi. Der Reichstag. Hauptbahnhof. Jag ser ett minne. När jag och Dawn, fulla, klättrade över grindarna vid Invalidenpark för att slippa en omväg när vi skulle ut och klubba 2011. Nu kan vi ta oss in ändå. I ett helt annat sammanhang. Bernauerstrasse. Där ni alla kan uppleva historien om muren, se delar av muren, i detta open air museum. Lite uppför. Men känns mycket i benen. Jag sparar dem till att springa varvet på stadion. In i mål som vinnare av loppet. Lycklig. Med en timmes marginal till tvåan trots min kvällspromenad. 16h32min. Ich liebe Berlin.

Det enda jag hade sett fram emot under dagen var en kall öl. Det hade jag låtit mina följeslagare veta. Så blev det också. Sittandes på stadion. En fest jag gärna är på. Hellre än klubbarna i staden. Detta är min arena. Detta är mitt sammanhang och jag älskar det.

TACK för ett fantastiskt event. TACK till min support. TACK till er som har hejade. TACK.

Sen tog vi tunnelbanan hem till Dawn. Hon cyklade från stationen. Jag blev satt i en taxi. Avsläppt vid fel hus. Det var något som inte stämde när jag 02:00 stod i en trädgård och inte kände igen mig. En kropp som inte kunde sova. Frukost på balkongen. Prisutdelning vid Alexanderplatz. En ceremoni där alla 295 som genomfört hela sträckan fick medalj på scenen. Nedcabbat genom stan. Jag, Peter och Dawn vid Café am Neuensee i Tiergarten. Öl och mat. Historier från loppet. Peter berättar att han hade tänkt hälla senap i min sportdryck när det var som värst. Dawn trodde ändå inte att det var en bra idé. Hejdade honom. Dawn berättade att hon inte hade fattat vad hon tackat ja till. Hon hade i sin enfald trott att support innebar att heja lite längs sträckan. De båda följde mig under 10h på cykel. Vilka vänner. Jag är tacksam. Tacksam över att de också hade haft en lika fin dag och häftigt äventyr som mig. TACK.