Svampsäsongen började tidigt i år

Man kan ta ett varv i skogen och plocka svamp. Eller så kan man plocka varv uppe på en svamp. Det senaste ägnade jag mig åt några timmar idag. Jag sprang första editionen av Svampenmaran i Örebro. Aldrig i livet. Det var det första jag tänkte när jag först hörde talas om loppet. En mara uppe på ett vattentorn. Varvbana som mäter knappt 100 meter. Jag såg skadorna framför sig som långsamt skulle äta sig in i kroppen några veckor innan Comrades. Ett lopp för idioter. Men inom mig bor det en liten idiot, så jag anmälde mig rätt snabbt. Man var tvungen att göra det för platserna var exklusiva, endast 60 personer skulle få lida sig igenom detta arrangemang. Några veckor efter fick jag ett PM med information, bland annat att det skulle finnas ett plexiglas runt banan. För de som tänkt ta självmord. Ja det stod så. Sedan fanns det info om energibordet och lite annat.

Tog hissen upp på en liten svamprunda.
Tog hissen upp på en liten svamprunda.

Till Örebro tar man sig inte lätt med varken buss eller tåg. Det är faktiskt klippt omöjligt en lördagsmorgon och jag ville inte åka dagen innan. Jag ville för en gångs skull få vara hemma en fredagskväll och hänga med söta vänner. Tur då att en löparkompis planerade att fira Valborg i Örebro och inte alls hade några problem att starta färden tidigt. Det blev en trevlig resa med många intressanta samtal och kloka reflektioner samt kaffe vid en sjö. Bättre laddad än så kunde jag inte vara inför dagens utmaning. Inte för att jag var särskilt nervös. Jag skulle inte springa fort, och absolut inte äventyra kroppens skick inför mina viktiga tävlingar. Men jag gillar nya och annorlunda koncept och jag har inga problem med att springa på betong. När vi körde in i Örebro såg vi den torna upp sig. Svampen. Även om jag var avslappnad inför utmaningen skulle det ändå bli en ansenlig mängd varv för att få ihop maratondistansen. Dessutom var jag favorittippad. Vilket i och för sig inte säger särskilt mycket. Så vitt jag visste skulle inga snabba tjejer dit. Här gör man inga bra tider. Åkte upp i hissen, satte på mig nummerlappen och var med i en TV-intervju. En del hade långa tights och flera lager långärmat. Jag tog till slut även av mig den T-shirt jag hade under linnet. Mest för att en gammal man påpekade att han i sin ungdom aldrig hade sprungit i mer än ett linne. Sedan var det dags.

Det kan inte bara vara jag som trodde att man fick en liten flaska vodka tillsammans med sin nummerlapp. Men det visade sig vara vatten från Svampen och inte något man köper i tunnelbanan i Tyskland.
Det kan inte bara vara jag som trodde att man fick en liten flaska vodka tillsammans med sin nummerlapp. Men det visade sig vara vatten från Svampen och inte något man köper i tunnelbanan i Tyskland.

Det tog inte särskilt lång tid att lära sig banan. Två dörrar. En ramp. Några låga trappor. En bänk i tre etage. Gänget med kaffekorgen. Bordet där man kunde ställa egen energi. Jag hade inget att ställa där. Sekretariatet. Kantinerna innanför fönstret i restaurangen. Det allmänna energibordet. Monitorn där texten var så liten att man ändå inte såg sina varvtider. Gummimattan för tidtagning. Ja det var nog allt. Fast om man tittade åt höger såg man en hel massa hus långt där nere. Jag har bara varit i Örebro två gånger innan så kände inte igen några. Sprungit Åstadsloppet samt varit på teater med Hjalmar i något gammalt badhus. Just det, så finns det ett hus med en trappuppgång dör Carl Larsson har gjort väggmålningar, det är fint. Jag såg även lyftkranar lika höga som Svampen och en sjö. Annat man kunde lägga sin tid på var att fundera över hur mycket tejp det behövdes för att hålla gummimattan på plats. Ganska mycket visade det sig. Funktionärerna kämpade på med sin tejpning och små koner som blåste iväg.

Det var en himla tur att det inte var fler än 60 personer som sprang loppet för det var trångt. Min plan var att hålla tempot 4:30/kilometer men insåg redan efter första varvet att det skulle bli svårt. Det blev stundtals nämligen smått köbildning för att komma över gummimattan och vi snabbisar skulle dessutom ta yttervarv. Vid halvtid insåg jag att det skulle göra att min sträcka skulle bli 45 kilometer. Nåja. Min plan var att vinna och där fanns inget som skulle kunna ändra på den saken och kroppen visade inget ogillande gentemot banan. Men det blev ett himla kryssande. Vid halvtid insåg jag även att loppet inte var 444 varv utan 453. Ingen stor skillnad, men ändå. Fast jag hade ingen stress mer än att jag skulle med ett tåg och lunchen som jag såg flimra förbi innanför fönsterrutan kunde jag ta i en doggybag. Jag såg till att ha ett njutbart lopp där jag stundtals småpratade med de andra deltagarna och sedan funderade på vad jag skulle äta härnäst från energibordet. Försåg mig inte med särskilt mycket, men insåg att de salta bilarna från Ahlgrens som jag inte hade smakat innan var himla goda. Sedan blev det mest vatten och en bananbit. Även några russin, chips och en bit kexchoklad. Jag ville inte ta mer energi än jag behövde eftersom jag sällan äter under mina träningar och jag såg detta som ett bra träningspass. Extra energi, gel, bars, energidryck och det tunga artilleriet kickar jag sedan in när det är tävling på riktigt.

Plötsligt hände det. Jag hade bara 10 varv kvar och hade varit glad hela tiden. Till och med så att några som satt och tittade på loppet inne i restaurangen hade blivit irriterade på att jag var så glad fick jag senare berättat för mig. Jag fortsatte att heja på de andra deltagarna och ökade tempot något innan jag korsade gummimattan för sista gången som en leende och pigg vinnare. Tempot hade varit något lägre än planerat men i utbyte fick jag ett längre träningspass i tid. Det hade också trots allt varit en rolig och annorlunda upplevelse. Dessutom bra pannbensträning. Att veta att man ska springa över 400 varv kan vara knäckande från början, men det gäller att fokusera på de bra sakerna så tar man sig igenom det mesta. Jag skulle få god mat efteråt. Jag hade fått sola och vara ute i fint väder. Jag skulle åka till Chile direkt efter loppet. Det senare snabbade på min vistelse i Örebro. Raggarduschade hela kroppen på toan. Man kan nästan definiera det som ett bad i handfatet. Sedan fick jag fick hastigt lägga mat i lådor och missade prisutdelningen men fick en påse med bland annat knäckebröd, en knivslip och en brandvarnare. Javisst, ett lopp i sann brödrostanda. Sedan skjutsade mina supporters mig till tågstationen. Jag tackade för att de gjort dagens logistik möjlig och dessutom hade bjudit på hejarop och fint sällskap till och från loppet. Det har varit en fin dag. Min upplevelse speglar inte alls den känsla av misär som man enligt uppgift hade fått genom att titta på loppets livesändning på nätet. Och vet ni, jag är på väg till Chile, hur kul är inte det. Keep you posted.

Den här svampen plockade jag idag under mina rundor. Vattentornet Svampen i keramik med ett ljus på toppen. Det kan jag andaktsfullt tända och tänka tillbaka på forna stunder och fina minnen från varv 283 och en himla massa andra fina varv.
Den här svampen plockade jag idag under mina rundor. Vattentornet Svampen i keramik med ett ljus på toppen. Det kan jag andaktsfullt tända och tänka tillbaka på forna stunder och fina minnen från varv 283 och en himla massa andra fina varv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *