Stor och ännu större vecka

Jag är inte särskilt svår att få ut på vägarna. Ser fram emot veckor med mycket distans. Blir glad när veckans träningsschema från Johan Lantz dimper ned i messenger på söndagskvällen. Extra glad när det innebär många mil. Han behöver aldrig fundera på om jag kommer genomföra passen. Dock kan vissa justeringar från min sida ske med tanke på veckans övriga aktiviteter. Inte med anseende på antal pass utan var jag placerar dem. Livet utanför löpningen vill jag inte prioritera bort. Det jag vill göra förutom att jobba och springa. 22,4 mil blev det denna vecka blandat med bio, teater, museibesök, konstutställning, hotellfrukost på hemmaplan, radiointervju, tidningsintervju, brödbak och en del annat som jag glömt. Jag upptäckte dessutom en ny radiokanal. P5 Stockholm. För de som tycker P3 blivit lite för flamsigt men ännu inte är beredda att ta steget över till P4. Bra musik och bra prat på rundor i skogen, på vägar, i backar, i parker, i regn, i mörker och genom högar av höstlöv. Att sedan kroppen är superpigg på det sista passet är en magisk känsla. 40 km varav den sista milen i ett snabbdistanstempo snabbare än enligt plan. Lite runners high över den. En stor vecka. En vecka jag såg fram emot. En big week.

Men visst. I torsdags kväll kändes det inte sprudlande när jag visste att dagen efter var det 3*20 km på schemat. Innan frukost, innan lunch och innan middag. Men det går. Det går alltid. Klart det är tufft men då får man tänka bortom det jobbiga. Tänka på vad man har att se fram emot. På kort och lång sikt. En kontorsdag i soffan. En fredagskväll med brödbak och tända ljus. En skön helg. Om det nu känns som en belöning, mindre träning veckan därpå. Eller en spännande resa veckan efter.

För nästa vecka blir det en spännande resa som jag ser väldigt mycket fram emot. Om detta varit en big week med tanke på antal mil är nästa en ännu större vecka. På andra plan. Jag ska springa mindre. Men jag ska resa till Irak. Det är krig i Irak. Jag vet. Jag är fullt medveten om att Irakiska trupper och kurdiska peshmergastyrkor är på väg för att ta tillbaka Mosul från IS. En stad med 1,5 miljoner invånare som innan IS belägrade staden hade över 2 miljoner invånare. En stad där de tänt på oljekällor för att försvåra attacken. Ett område där människor används som mänskliga sköldar. Styrkorna har avancerat framåt i en vecka nu. Flera byar har befriats. Jag, tillsammans med 8 svenskar och 3 norrmän ska till Erbil. Erbil ligger 85 km från Mosul. Jag vet.

Men jag vet också att UD aldrig har avrått från att åka till Erbil och dess provins, och gör det inte heller nu. Jag vet också att livet för människor i denna region pågår, trots att de befinner sig granne med en krigszon. Jag vet också att människor bor i Mosul och byarna däromkring. Det är dock svårt att förstå. Oerhört svårt att förstå. Därför har detta gjort mig ännu mer fast besluten om att åka. För jag vill få förståelse. Jag vill lära känna en ny kultur. Lära känna människorna. Smaka maten. Se omgivningarna.

Jag vill springa ett marathon för freden. På Erbil marathons hemsida kan man läsa att det är ett arrangemang för att etablera kärlek, fred och ickevåld i Irak. Vi kommer inte kunna rädda världen genom att åka dit. Men vi kommer ta med oss förnödenheter för att kunna hjälpa till lite. Jag och mina medresenärer ser fram emot ett spännande löparäventyr och så länge regeringen i Erbil bedömer läget säkert för att genomföra arrangemanget åker vi. Två dagar kvar. Vi är förväntansfulla.

Följ oss på bloggen, på facebook och instagram. Men inte minst, börja prenumerera på min youtube-kanal för att inte missa något av vår resa.
Klicka här för att komma till kanalen!