Sörmlands ultra och sommarreflektioner

Sommaren har hållit sig kvar länge i år. Det har nästan aldrig varit så skönt att springa. Linne i början av oktober. Friskt och härligt. Även om solen inte är lika intensiv sitter sommarens bränna kvar. Jag får frågan om vilket land jag semestrat i nyligen. Jag svarar Sverige. Jag har varit utomhus i Sverige. Utomlands har jag inte varit sedan i juni, åtminstone inte i något land som har mer sol än hemma.

Men igår kändes det ändå som att sommaren hade dragit förbi. Vid starten för Sörmlands ultramaraton var det inte bara småruggigt utan kallt. 50 kilometer genom skogen från Björkhagen till Rudans gård. Korta byxor men jag valde långärmat upptill. Man ville mest bara iväg för att få upp värmen. Iväg kom vi och i ett ganska snabbt tempo på den första slingan som gick på elljusspår. Sedan en liten felspringning vid golfbanan. Frustrerande att se massan man haft bakom sig passera medan man själv sprang tillbaka uppför. Men jag hade kvar min position och var första dam. Min plan var att skapa mig ett försprång innan skogen. Där skulle jag bli omsprungen. Folk flög förbi på stigen. Men ingen dam. Ute på vägen igen sprang jag om. Så fortsatte loppet. En växelvis dragkamp som ändå resulterade i att jag plockade placeringar som höll i sig oavsett skogspartierna. Vid bergspriset var jag först upp och sedan var det en himla massa väg. Mer än jag kom ihåg från förra året. Ingen var gladare än jag över det faktumet och trots terrängskor gick det undan. Pigg och glad kom jag i mål som första tjej.

När det har blivit sådär höstligt tänker jag tillbaka på den sommar som varit. Det jag hade i lurarna under mina löprundor. Sommarpratarna. Om jag gör något gör jag det ordentligt. Det innebär att jag lyssnade på alla. Hann precis klart innan slutet på september. Det var så länge de låg som poddar med fullängdsmusik. Jag läser igenom listan om minns några favoriter.

Johan Olsson. Hans pannben. Hans strategier. Dedikerad. Jag blev inspirerad. Men jag skulle ha svårt att gå så all in som han gjorde. Det finns så mycket annat som är kul och som jag vill hinna med.

Ahmad Khan Mahmoodzada. Det är inte lätt att komma som flykting till Sverige. Att tvingas fly från sitt hemland som 15-åring. Ensam. Att klara detta. Det visar på styrka. Ahmad slog igenom i filmen Flyga drake som 10-åring, men blev efter detta förföljd i sitt hemland Afghanistan. Nu har han lyckats att slå sig in på filmens bana igen och blivit prisad. Samtidigt som han pluggar på gymnasiet. I Sverige.

Markus Krunegård. Om sin uppväxt i Norrköping. Om hur han bland annat gick på finsk förskola tillsammans med Markus G. Precis, det är vår Markus Grönroos i Tjalve han syftar på.

Edward Blom. Livsnjutare. Roande berättelser om studentikosa upptåg och roligt bus.

Bert Karlsson. Vilken entreprenör. Spännande att höra om hans liv. Det han lyckats med och de motgångar han haft. Inspirerande vad man kan bygga upp av ingenting om man ser möjligheterna och inte hindren.

Parul Sharma. Människorättsjuristen som lyfter frågorna om baksidan av stora idrottsevenemang såsom OS. I sitt program fokuserar hon bland annat på barnens rättigheter. Efter detta program bestämde jag mig att stödja en organisation som arbetar att få barn från gatan och in i skolan, i samband med Trapploppet i Norrköping den 22 november.

Janne Andersson. Bra för Sverige. Trist för Norrköping. Jag är övertygad om att Jannes ordning och reda blandat med humor kommer att ta svenska fotbollslandslaget mot nya höjder. Jag ler åt en incident på den guldmiddag kommunen bjöd oss idrottare på i Stadshuset i Norrköping i februari. Janne satt vid mitt bord och i en diskussion om marathon frågade han mig om jag sprang något. Ja jo, det hade ju hänt. Var ju därför jag var bjuden på guldmiddagen. Janne som i samma ögonblick kände igen mig hade dåligt samvete under resten av middagen. Jag tyckte mest att det var kul.

Magnus Uggla. Han är bara så cool. Ser fram emot att gå på hans föreställning Hallå! Popmusik, kickar och kläder i vår

Per Andersson. Han är kul. Vill berätta så mycket roliga historier från sitt liv. Lägger några tusen av dem i en tombolatunna. Drar några riktigt bra ur dem under programmet. Jag vill höra fler.

Detta var en handfull. Jag gillar Sommarpratarna. För mig är det en av definitionerna av sommar. Man lär sig nya saker. Lär känna människorna i programmen. Lagom med två stycken på ett långpass. Man hinner ett halvt på en morgonjogg. Jag ser fram emot nästa år. Men först en höst, en vinter och en vår. Detta gör att jag gillar vårt land. Jag gillar alla årstider. Jag gillar kontraster. Tiden går fort. Det dröjer inte länge innan man är ute på ett pass i vår och ser de första snödropparna. Vilken grej. Som att man inte har sett vårens första blommor 38 gånger innan. En släng av plötslig minnesförlust. Minne som en guldfisk. Men det är bra att vi fungerar så. Saker hade blivit tråkigare annars. Nu ger jag mig ut på en tur med racercykeln. Det kommer bli kallt. Men förstå hur skönt det blir att komma in sen. Tända ljus, baka bröd och bara få mysa resten av dagen.